…men nu börjar vägen tillbaka. För både pappa och resten av familjen. Men det gick förvånansvärt bra för att ha gått ganska dåligt. Inga bestående men när det kommer till talet, däremot lite svajig när det kommer till motoriken.

Det gjordes en uppsjö av tester på honom på hospitalet, bland annat ett test där han skulle stå på ett ben, blunda och peta sig på näsan. Det momentet klarar han inte, ihop med ett gäng grejor till såklart. Men just det där enbenta näspetartestet fick mig att fundera. Sen prova. Självklart klarade inte jag det heller, är det NÅGON som klarar att sätta fingret på sin näsa medan de blundar och står på ett ben?

Ja, jag vet att ni kommer testa nu.

Jag är så OERHÖRT tacksam för alla kommentarer. Och jag har bölat till varenda en. Det har känts lite sådär som när man har slagit sig, inte skall visa att det gör ont, men så kommer någon och kramar om en och frågar hur det är. Då först börjar man yla. Fast på ett positivt vis.

Det har varit en tvättäkta skitvecka, där jag har önskat mig flera koppar sprit och ett bulkpack valium, men nu vet vi varför det hände (hjärtflimmer – jag vet i ärlighetens namn inte ens riktigt vad det är – men utgår ifrån att det var bra att det upptäcktes) och vad som skall göras de kommande månaderna.

Det vill säga, vi skall fortsätta vara lite oroliga medan pappa vilar sig. För han är orimligt trött och medtagen.

Men huvudsaken är att han är här. Så får han vara hur trött som helst. Det borde vara olagligt för föräldrar som inte är särskilt gamla att skrämmas så här. Det borde vara generellt olagligt för alla man älskar att skrämmas faktiskt.

Inatt hoppas jag få sova utan att ha ett öga och öra öppet och telefonen bredvid mig.

Och idag när jag sprang ut för att köpa yoghurt kan det hända att jag impulsköpte ett par skor av ren lättnad (och snygghet) och så fixade mirakelgörerskan nya naglar på mig. Med lite Team Pappa-stuk.

Men det får ni se imorgon.

Nu är det kollapsdags.

Ni är helt jäkla bäst – och nu vågar jag inte skriva mer om den ultimata snällheten eftersom jag fortfarande är så blödig att jag lätt drar igång ett Niagarafall i ögonen igen.

Jag ville bara säga tack. Och godnatt.

Imorgon är det tack och lov en ny dag.

Kram!

…ni är faktiskt så jävla rara att jag blir så rörd att jag börjar grina. Igen. När jag någonstans trodde att Niagarafallet av orostårar tog slut (för att jag inte skulle dö av uttorkning och vätskebrist) så började jag grina igen. Av alla sms, meddelanden på FB, kommentarer hos Mona och här. Men att grina för att man blir rörd är ungefär en miljard gånger bättre än att grina för att man är rädd och orolig.

För jo, det var min pappa som fick en stroke. En propp i en del av hjärnan som jag knappt visste att den fanns. Lilla hjärnan är för mig något helt annat. Jag visste definitivt inte att den delen av hjärnan styrde tal och motorik. Nu vet jag det, men jag hade varit jävligt glad om jag hade fått leva lyckligt ovetande faktiskt.

Eftermiddagen och kvällen har jag och syrran spenderat på sjukhuset. Han är medtagen, trött och under observation. Men SÅ mycket bättre än han var när han blev tvingad in i ambulansen.

Han hatar sjukhus, han har varit sjuk en gång i sitt liv och spenderat totalt fem nätter på sjukhus, utöver det har han i princip bara haft portvinstå vilket man får av vällevnad (det är en “sjukdom” som är svårt att ha medlidande med oavsett hur ont det gör). Han gör inte sjukhus speciellt gärna och hade garanterat vägrat ambulansfärden om han hade kunnat. Tack och lov kunde han inte det och tack och lov kom han till rätt läkare som fattade att det inte var magsjuka, eller vanlig yrsel, eller kristallsjuka eller något annat tramsigt som 112 trodde först, så även sjukvårdsupplysningen.

Nu är det bara att vänta och vara tacksam. Samt hålla tummarna för att de närmsta dagarna går åt rätt håll istället för åt fel håll och försöka hålla honom sällskap i hans oro.

Han är bara 67 år ung och jag älskar min pappa så orimligt jävla mycket.

Hade jag fått lov skulle jag legat kvar på sjukhuset med honom, men man är tydligen väldigt noga med just besökstider på strokeavdelningar. För att inte störa de andra patienterna.

Precis som om jag skulle vara ett störande moment.

Nu skall jag gråta en skvätt till av rördhet och sen skall jag sova.

Ni är banne mig helt jäkla underbara och ni har inte en aning om hur mycket alla kommentarer har betytt för mig.

// Blödig