Men om jag skall sammanfatta två dagar utan internet behöver jag åtminstone lite bildmaterial. Då blir det mycket scrollande. Det gillar jag egentligen inte eftersom jag är en textmänniska, men ni kan skicka rehabiliteringsfakturan hit?

Nåväl. Igår morse styrde kos(s)an mot den större staden söderöver. Till huset, där jag inte satt min fot på flera månader och som var så jävla KALLT pga insparad värme att jag nästan frös mer inomhus än utomhus. Det var åtta grader inomhus, behöver jag säga mer? Samma temperatur som i ett kylskåp.

In med hundarna, på med elpannan, klappa hundarna på huvudet och berätta att “mamma kommer snart och när hon kommer tillbaka borde det ha blivit varmt” och så iväg till rehab.

Tre timmar senare var jag hemma i huset igen och det var hela nio grader inomhus. EN grads skillnad och alla element stod på full värme? Då ägnade jag extremt mycket tid åt att sakna gasolvärmaren som av outgrundlig anledning har flyttat till torpet, eftersom jag trodde att jag skulle frysa ihjäl. Dessutom fanns inget internet, men det spelade ingen större roll då jag ändå hade glömt allt vad laddkablar heter i småstaden. Misär!

Iklädd skor, byxor, knälång ullponcho och fårskinnsvantar lade jag mig under täcket i lilla sängen och väntade och väntade på värmen som inte kom. Och då slog det mig, kommer inte värmen till mig får jag gå till värmen, så jag bjöd in mig till grannen på fika. Där satt jag, i deras bastuvarma vardagsrum och njöt, tills det var läggdags. Skitsmart ju, spara el – gå till grannen?

Dagen efter var det upp i svinottan för ytterligare ett doktorsbesök och sen var det båtmässa. Trista årstidens absoluta höjdpunkt. Terapi för trötta själar. Vilda önskningar om snabba lottovinster för att kunna köpa enorma båtar, helst flera stycken eftersom det finns så många fina.

Men, egentligen räcker det ju med en fin. Även om vi har just en fin båt så gillar jag den inte sådär förbehållslöst, jämfört med vårt gamla härke är den inte lika sjöduglig och vi hade ju en helsikes otur med den hela första sommaren när den var ny (long story short, de byggde den alldeles för fort och slarvade vilket gjorde att vi spenderade hela första sommaren med att snubbla över nya och i många fall ganska katastrofala fel och sen fick den åka tillbaka till varvet och bo där hela vintern för ombyggnation). Inte så himla sexigt faktiskt. Dessutom har den drev och inte axel vilket jag inte har lyckats bli kompis med. Jag har helt enkelt saknat den skitgamla båten med axel, ingen flybridge och akterruff. Och hundarna tycker att skarndäck är åt helsike för smalt för deras smak, de får gå som fyrfota lindansare för att kliva av och på båten.

Då kan det hända att man hittar en något mindre båt (typ tio centimeter mindre) som har allt det där man har saknat.

Den går att få även i ljusblått skrov. Behöver jag säga mer? Skrovet had me at hello.

Att den även har akterruff, skitbreda skarndäck, öppningsbar hardtop och rak axel är bara en bonus. Den finns i ljusblått, det räcker så.

Ja, jag dreglar över kataloger och prislistor nu.

Det kan även hända att det gick så långt att jag skrev ner allt som nuvarande båt har för att kolla vad man får i inbyte för den mot en ljusblå ovanstående. Är det inget skambud så blir det byte (kan vi hålla alla tummar och tår för att de inte kommer med skambud och det får jag reda på efter mässan?). Rimligtvis borde inte mellanskillnaden vara överdrivet hög och jag vill ha den här båten så mycket att jag kan tänka mig att bo i en koja och äta havregrynsgröt resten av livet faktiskt.

Sen kunde jag i och för sig även tänka mig den här.

Den var … lite större. Eller jättemycket större och lyxigare. Samt kostade lika mycket som sju ljusblå båtar. Så … eh … näe, men man får drömma?

Sen provade jag en Segwaykopia som kostade en femtedel av originalet och körde runt på mässan med den. Fullkomligt jäkla livsfarlig i jämförelse med sin föregångare. Priset talade för den, allt annat talade emot den. Jag vet inte om jag har berättat det, men vi hade en Segway ett tag och sen hade vi det inte och jag ÄLSKAR Segway. Jag tyckte maken var mer dum i huvudet än vanligt när han envisades med att köpa permobilen till mig istället för en Segway, för jag ville så mycket hellre ha den sistnämnda. Han påstod att det var mer användbart med permobil. Jag tyckte att han var löjligt överförnuftig och sedan trillade jag ju med den stillastående hela tiden och blev sur.

Gårdagen skapade ett orimligt Segwaysug. Nyckelordet är orimligt.

Det sista som gjordes på mässan var att diskutera navigationssystem. Jag har haft samma märke sedan … alltid och vägrar byta, maken hade sett att en av konkurrenterna hade ett vansinnigt fiffigt system som i princip körde båten själv och jag blev gramse. Hävdade med en dåres envishet att “mitt” märke givetvis kan göra allt som alla andra kan och klampade in i montern för att språkas vid med utställare om just de tekniska specifikationerna. Först till “min” monter som var full av medelålders män som skrävlade, där blev jag lite ignorerad av alla (vådan av att vara medelålders kvinna på båtmässa, för det vet ju alla att det är MÄN som kör båt och VET saker, kvinnorna är bara där för att fynda snygga kläder) och till slut fick jag hojta väldigt högt och be om hjälp. Då fick jag ställa mina besvärliga frågor till utställaren som först inte tog mig på allvar och som avslutades med att han fick svettningar i pannan. Men då hade jag fått svar och stegade över till konkurrenten för att ställa samma frågor.

Där var bemötandet under all kritik. Och anledningen till att jag inte skriver vilka märken och montrar det handlar om.

Först stod jag skitlänge bredvid en utställare som pratade med en annan presumtiv kund (man). Det gick absolut inte att ta miste på att jag väntade på att få hjälp eftersom jag bara stod still och … stod still. När snubben som utställaren hjälpte var klar och gick hade jag tydligen blivit osynlig av allt stående. För karln gick bara rakt förbi mig utan att ägna mig så mycket som en blick. Och jag var ensam kund kvar i montern?

Då lackade jag ur totalt, knackade honom på axeln och sa “ursäkta, men här står jag och väntar på ASSISTANS?”.

Montermannen vände sig om, tittade förvånat på mig och jag inbillade mig skitmycket att han bara förväntade sig att jag skulle fråga om skärmarna fanns i rosa så att de möjligen skulle matcha eventuell klädsel i båten. Då ställde jag mina, väldigt specifika, frågor och sa att “jag har haft märkesiochså i alla år, nu är det troligt att ett båtbyte står för dörren och nu har du chansen att övertyga mig om att ditt märke faktiskt är bättre och att jag skall tycka att det är en bra idé att byta hela navigationssystemet till ditt märke istället – om du kan visa mig att prylarna har de finesser som frågorna handlar om”. Exakt så sa jag. Inte otrevligt alls, jag tror till och med att jag log så rart jag bara kunde och dessutom var jag totalt ärlig och skänkte bort chansen att övertyga mig om att finurligheterna i hans märke var SÅ mycket bättre.

Totalfail. Jag borde skickat manlig bulvan. Först hittade han inte funktionerna i sitt eget system och när han inte gjorde det försökte han vädja till min kvinnliga sida genom att säga att han var trött, men att han visste att det gick och att jag bara fick ta honom på orden eftersom han faktiskt bara ville gå och vila. De meningar han faktiskt fick ur sig medan han letade efter det specifika jag ville se var helt osammanhängande och gick bara ut på att han hade snömos i hjärnan och inte kom ihåg var funktionen fanns och sedan skyllde han på att det var en lite orimlig fråga och försökte bortförklara det. Hela tiden med “fast jag vet att det går och det får du bara tro på”. Gränsfall otrevlig i tonen.

Jag stod bredvid när han pratade med kunden av manligt kön. Då lät han inte så. Alls.

Det är ett stort, bra och väldigt välkänt märke som en person oengagerat lyckades få mig så ointresserad av att det inte finns en janne att jag ens kommer överväga det. Skall man stå på mässa och sälja svindyra grejor så får man banne ta hand om eventuella kunder. Oavsett ålder, kön eller hudfärg. Har man en dålig dag när man inte klarar/orkar vara monterman så bör man nog överlåta det på någon annan som är bättre på att inte dissa kunder.

Dessvärre är inte den sorten ovanlig. Män som tror att de är FANTASTISKA säljare. Som i själva verket har noll självinsikt och istället är så övertygade om sin egen förträfflighet. Och en säljare som tror att de är förmer än sina eventuella kunder är en rätt kassa säljare. Har de dessutom fetvadd i öronen och bara kan prata men inte lyssna borde de byta jobb. Vilket såklart faller på självinsiktsbristen så det kommer ju aldrig hända.

Ja, jag är fortfarande skitirriterad av bemötandet. För jag tycker att det är så himla onödigt att fel person på fel ställe misslyckas med trovärdigheten och ödslar min tid. Den här snubben hade kunnat få mig exalterad och intresserad, men det enda han lyckades med var att få mig irriterad. Det går ut över märket där han agerar ansikte utåt. Trams.

Nu blev det orimligt många ord om just båtmässan ur en klimakteriekossas synvinkel.

Efter mässan och ett antal fula ord i bilen som mest handlade om sistnämnda incidenten var det dags att åka tillbaka till huset för att hämta hundar, datorskärm, tangentbord och skrivbordsstol för att färdigställa det nybyggda skrivbordet i icke-rummet.

På vägen upp stannade vi såklart här.

Och till kvällningen var vi äntligen återbördade till småstaden och en varm lägenhet. Lyckliga hundar och lycklig klimakterieko.

Idag blev det en arbetsplats av det skitpraktiska hemsnickrade födelsedagsskrivbordet.

Äntligen är icke-rummet ett rum!

Ett kombinerat kontor, syrum, motionshall (mmm…cykeln står där bakom), walk-igenom closet och gästbäddsoffa. Det trodde jag banne mig aldrig med tanke på väggbristen. Jag är sjukt nöjd. Nu är det bara detaljer kvar, så det inte skall se så rörigt ut.

Och så avslutades dagen med sömn i egen säng. Klockan fyra imorse vaknade jag av något som kändes som minst en höftledsfraktur. Det var det såklart inte, det var bara jyckarna som hade intagit sin vanliga plats och snott hela nederdelen av sängen så jag fick ligga på undantag, i väldigt komprimerad och skitobekväm fosterställning och de hade inga som helst planer på att flytta sig en endaste centimeter.

Det där är jättebekvämt och mysigt för jyckarna och inte ett dugg bekvämt för deras älskade matte.

För att avsluta det här inlägget med ungefär samma antal ord som en B-uppsats får ni armen från en vinkel till, uppifrån.

Underifrån tittar den gamla kompassrosen upp, på andra sidan är det vågtopparna som syns och allt knyts ihop med ett armband av vågor i min favoritfärg. Jag gillar’t.

Och så säger jag grattis i efterskott till både Granntanten och Humlan som har haft födelsedagar.

Jag hoppas att ni hade en fantastisk bemärkelsedag utan både vågar och motionscyklar och att det regnade praliner och diamanter över er.

Nu skall jag fortsätta njuta av min nygamla arbetsplats. Som jag har saknat min gamla stol och min gamla skärm och att faktiskt ha ett skrivbord.