Jag trodde att vi var överens om att du skulle vara lite snällare mot mig än din föregångare 2014, men inte då.
Ett dödsfall i familjen för ett par veckor sedan och ytterligare ett inatt. Min älskade farbror som inte var ett dugg gammal.
#fuckcancer
Bloggen tar därmed lite stängt över helgen.
Idag har 50 shades of Grey biopremiär och jag kommer högst troligt att gå och se den. Av samma anledning som jag läste böckerna, inte för att det är litterära mästerverk utan för att jag var sjukligt nyfiken på vad allt snack handlade om.
Med tanke på vilken jätteindustri den grå trilogin blev dristar jag mig till att gissa att MÅNGA av er har läst böckerna och att alla har en alldeles egen bild i huvudet av hur Mr Grey faktiskt ser ut. I mitt huvud såg han ut ungefär så här.
(Nate i Gossip Girl)
Han såg absolut INTE ut som whatshisname som faktiskt spelar Mr Grey i filmen. Vådan av att ha läst böcker och skapat en egen bild.
Anastasia i filmen ser inte heller ut som min påhittade version. Och verkar dessutom inte lika … rart klumpigt oerfaren som hon är i första boken.
OM ni funderar över att gå och se filmen så vill jag att ni skall ha det här i bakhuvudet. Mr Greys karaktär är baserad på författarens make och han ser ut så här.
Jag vet inte riktigt, men SÅ tror jag inte att någon har föreställt sig BDSM-mannen med märkeskostymer och sexpack?
Boken som får mig att undra hur författarens egna sexande går till. Den absolut bästa meningen i boken är, enligt min ödmjuka åsikt, den här:
“His pointer finger circled my puckered love cave. ‘Are you ready for this?’ he mewled, smirking at me like a mother hamster about to eat her three-legged young.”
Puckered love cave och mother hamster alltså?
Jag tror inte att hon ens har skrivit ordet vagina någonstans i hela boken, det är omskrivningar för hela slanten. Jag som avskyr ordet snippa hade valt det över puckered love cave eller inner goddess alla dagar i veckan faktiskt. Sen är det något med att hans snopp är som en “rod of steel covered in velvet” (disclaimer; jag har inte boken framför mig och kan därmed ha felciterat någon oviktig detalj, men ni hajar).
Men jo, klart jag kommer se den. Eftersom jag sträckläste alla tre böckerna under influensa förrförrförra julen. Under the influence av influensa går allt att läsa.
Sen fattar jag inte riktigt de häringa feministiska hatstormarna kring just boken, men det kanske är jag som är puckad (puckered)?
För mig var första boken som en sjukt dålig Harlekinroman som ingen alls korrläst. Boy meets girl, girls meets boy, girl har mandelformade ögon, nougatfärgat hår och möjligen puckered lips. Boy har sexpack och ögon med samma färg som havet som girl drunknar i. Love at first sight med himlastormande förälskelse, missförstånd uppstår (ALLTID och utan undantag) så boy förlorar girl, girl förlorar boy och girl och boy är ledsna jättelänge på varsitt håll. Gärna med stort geografiskt avstånd mellan sig. Hur ledsna de än är har faktiskt båda sin STOLTHET att tänka på så ingen hör av sig till den andra. I slutet återförenas de av slump, lever lyckliga och snygga i resten av sina liv och kommer aldrig in i någon vardagsslentrian där de ligger i mysbyxor med chipsfläckar framför tv:n och käkar tacos till fredagsmyset. Nehejdå, de fortsätter vara kära och skitsnygga.
Det är alldeles för lite OnePiece i Harlekinromaner helt enkelt.
Så. Ja. Det var väl ungefär så jag läste första Greyboken. De som tyckte att den var en feministisk katastrof läste den som att Ana blev utnyttjad och nedtryckt av pampig och rik Grey. Jag läste den som girl meets boy, boy har svåra issues med barndom, men det är ändå girl som är den starkare av de två och får honom wrapped around her lillfinger (TROTS att han faktiskt har en stålstång täckt av sammet?).
Bok två och tre är faktiskt något bättre. Det känns i alla fall som att någon har betalat för en korrläsare. Eller spökskrivare.
Men Grey ser INTE ut som författarens man. Hur man än vänder och vrider på det faktiskt.
Fundera över den bilden om ni skall kolla på filmen hehehehe.
(Sen har en betydligt finare nyans av grey födelsedag idag, jag återkommer i ärendet)
// OnePiece och vardagslunk FTW
… sa antagligen norrmannen framför mig på vägen idag.
Det absolut roligaste var att han stod parkerad vid sidan av vägen, jag såg honom på långt håll stående i vägrenen och han tejpade och tejpade och tejpade. Gissningsvis hade han tappat del av stötfångare medan han körde och det var nog en smula irriterande om den låg mot vägen och förde väsen under körning. Precis när jag var framme vid hans tejpverkstad körde han ut framför mig.
En sjukt fiffig norrman som åkte omkring med väldigt mycket gaffa i bilen helt enkelt? För sedan satt stötfångaren där den skulle ända tills våra vägar skildes åt sisådär fyra mil senare.
Jag har alltså varit på vägen idag igen, men före jag gav mig ut för att kika på gaffatejpade bilar gjorde jag något jag inte gjort på säkert 30 år. Jag gick de tio meter vi har till biblioteket (det ligger tvärsöver gatan), fixade lånekort och lånade en bok. KORS i taket. Enbart för att jag lackade ur på alla internethandlare igår när jag skulle beställa rekommenderad bok (ingår inte i köpstoppet) och det var TVÅ TILL FEM dagars leveranstid?
Herregud, det går ju snabbare att handla från Kina än från valfri internetbokhandel?
Börjar bli dags att shejpa upp sig och kliva in i 2000-talet kära boklådor.
Fascinationen och stoltheten i att äga ett sådant. Och att det var både lätt och gratis att kliva över gatan och få önskad bok direkt. Förvirringen i att det är fyra bibliotek inblandade och man inte visste om bok som stod noterad som lånbar faktiskt fanns HÄR eller på något av de andra tre bibblorna. Men jag får öva på det här med boklåneri så kanske jag fattar till slut, himla fiffigt påfund det här.
I övrigt har jag mest varit snygg idag. För äntligen äntligen äntligen finns det jeans som inte är stuprör. Så JÄKLA snygga. Här bröt jag däremot köpstoppet, för jag insåg att de inte skulle finnas kvar i april och det stod mitt namn på dem. Jag har verkligen längtat efter jeans där man kan stoppa in snygga stövlar, stövletter och vad man nu har mer UNDER byxbenen. För har man lite bredare ända och smala vader blir man (jag) till slut lite less på att se ut som om jag har kalkonben.
Det var ju dessa du var sugen på Behå-Helene? Miss Me från Plain Vanilla.
Dagens outfit, och jag kände mig faktiskt snygg på riktigt för första gången på jäkligt länge, de jeansen, mina älskade skitgamla cowboyboots och rutit flanellskjorta. Ursäkta modebloggningen, men jag är så in i bänken lycklig över bootcuten så jag blir synvilligt mindre sälformad.
De är dessutom lika sköna som de är snygga, så nu idkar jag lite koppleriverksamhet här. Är koppleri fortfarande olagligt förresten? I så fall idkar jag inte koppleri, jag presenterar bara två personer för varandra *visslar oskyldigt*.
PV-Johanna, säg hej till Behå-Helene. Behå-Helene, det här är PV-Johanna.
Johanna tränar jättemycket och ofta på gym (jag försöker låta bli att fnissa här – hon GÖR faktiskt det – fast jag kanske överdrev lite med JÄTTEMYCKET och JÄTTEOFTA). Helene tycker det är svårt att hitta jeans (vem gör inte det). Så, nu kan ni prata med varandra om träningskläder och jeans och sådant?
Så här fina är de bakifrån.
Fickorna är som små (stora i min storlek) konstverk. Vill man se hur de sitter på lite mer piffig rumpa rekommenderar jag direktlänken ovan istället för att fortsätta kika på min bajlåda.
Det har verkligen gått rätt bra med köpstoppet, så jag ber verkligen om ursäkt för mitt återfall. Men just idag var det värt det och gör mig extra lyrisk. Nu är det ju faktiskt bara en och en halv månad kvar tills köpstoppet är slut, så vi skall diskutera det i ett annat inlägg. SOM jag har kämpat.
Sen kom jag hem och var trött, påbörjade det här inlägget och fick syn på mina tår på fotot med jeansen framifrån.
Herregud, det gick ju att vika tånaglarna under tårna och nagellacket har verkligen sett bättre tider. Jag är skitkass på att ta hand om mina fötter själv och jag ser det tydligen inte heller. Om jag inte skärskådar ett foto. Jag är väl medveten om min enorma viktuppgång, men jag trodde inte det var så illa att magen tydligen har varit i vägen för fötterna? Dessutom har jag långa fötter.
Nåja, jag slängde på mig mysbrallor och knatade ner till thaimassageplejset och bad om akut åtgärd och benmassage, vilket jag fick. Det finns få saker som är skönare än när någon annan tar hand om ens fötter faktiskt.
Nu har jag prinsessfötter och det känns som att gå på matta vävd av enhörningshår och disneykaniner.
Den här dagen är härmed lagd till handlingarna och jag kommer inte resa arslet ur soffan förrän det är dags att gå till sängen. Under tiden kikar jag på rörläggarsonen med myntinkastet som äntligen har fått tummen ur SITT arsle och börjat fixa högertrampan på min skitfina födelsedagspresent som stått oanvänd i två veckor pga högertrampbrist.
Väldigt meningsfull present.
Ja, han svär ramsor på bilden och jag är sugen på att stoppa en peng i rörläggarsprickan. Men jag har lärt mig den hårda vägen att undvika dylika impulser. Sist jag gjorde det (en femkrona) så märkte han det inte, gick på toa på båten, pengen trillade ner i holken och sen när han spolade förstördes hela toakvarnen.
Gissa vem som fick skulden för det?
Hur är det möjligt att man inte ens märker att man går runt med en femma i kallingarna?
Hade jag orkat hade jag även visat boken jag lånade på biblioteket, tror att den ligger i mångas intresse, men jag orkar inte.
Vi sparar boken tills imorgon, okay?
Om man är nörd och dessutom spelnörd så vet man precis vad ett påskägg i ett spel eller i ett datorprogram är. Om man inte är det så skall jag förklara.
De som sitter och lirar med programmering av spel och program brukar gömma “påskägg” i sina produkter. Utan att någon vet det. Typ en nördig graffititag fast i datorn. De coola killarna sprayar väggar, nördarna är lite mer skillade och skriver kodsnuttar som gör skojiga saker.
Nu låtsas jag att snoppen på armen är ett påskägg. För vi har ju kommit fram till att det är en snopp. Men det är det ju såklart inte egentligen, när man kollar helheten.
Jag tror att jag är en sån där typ som kan få allt att se ut som en snopp. Eller något annat snuskigt. Det är nog tur att jag aldrig behövt göra ett rorschachtest, jag skulle vara helt körd och bli inslängt på något slags institut där klädkoden är vita jackor med knytbara ärmar (ej att förväxlas med knytblus).
För egentligen ser ju snoppen ut så här.
Nej, det står som sagt fortfarande inte Värnamo.
Och så ser den ut så här.
Inte direkt ett iögonfallande könsorgan någonstans. Om man inte heter Victoria, tar ett foto och croppar det skitmycket för att ALLA skall bli lika snuskiga i hjärnan som hon själv är.
Men nu vet jag ju att ni kommer se snoppen hela tiden. Och fler snoppar med när man verkligen letar.
Om man nu bortser från det kan jag berätta att tatueringen faktiskt är läkt och färdig och jag tycker att den är fantastiskt fin och blå. Det står var och en helt fritt att ogilla den, vissa gillar tatueringar andra gör det inte och nu kommer ytterligare diskussion som vi tar i samma blandade smågrupper under kvällen 😉
Jag var tvungen att pipa lite på Mona igår när hon skrev om plastikoperationer och injektioner och att nyckelmeningen i det var att “man gör det för sin egen skull”. Först och främst vill jag bara understryka att jag absolut inte har något emot varken plastikoperationer (förutom när det går lite till överdrift som det gjorde i det här inlägget) eller något i den stilen. Man behöver inte ens ha en ursäkt för att göra det, var och en blir salig på sitt sätt och jag gör ingen skillnad på att förändra utseendet med smink eller med en skalpell. Vill man och kan man så gör man. Punkt. Ingen jäkla shaming. Själv är jag sjukt sugen på att få lite mindre snipiga och tunna läppar och bli av med flodfåran mellan ögonen. Kan dessutom botox göra att jag aldrig mer får migrän kan jag tänka mig att tuta in litervis i pannan.
Men! Den jäkla skatan i Bromma gillar inte mina tatueringar. Helt okay. Hon får ogilla dem.
Då kommer det vi skall prata om i smågrupperna.
För mig är tatueringar extremt personligt och något man verkligen gör för sin egen skull. 99% av min tid som Fantomen ute på gatorna i stan är det exakt noll andra människor som ens ser dem. Och så länge folk är fördomsfulla (som den lagvidgde) och hävdar att det bara är sjömän och kåkfarare som är gaddade väljer jag dessutom att dölja dem ibland. Eftersom folk dömer boken efter omslaget. Jag kan inte ändra på andras åsikter så jag väljer att anpassa mig. Det dör jag faktiskt inte av och jag har heller inget behov av att tvinga folk att ändra åsikt till min åsikt, det är ju liksom charmen med åsikter.
I min värld är det samma med kläder, smink, piercings, plastikoperationer und so weiter in absurdum.
Man går inte i mysbyxor på Nobelfest och man degar inte i soffan iklädd frasig sidenklänning (eller ja, jag gör inte det i alla fall?). Man behöver inte dö för sina principer och hela livet är en enda stor anpassningsfas.
Vad det hela kokar ner till är just det jag pep till Brommaskatan om är att tatueringar och skönhetsingrepp är ungefär samma sak. Så länge man själv är nöjd är det finemang.
Givetvis höll hon inte med. Säger man pirra om säckkärra så håller man såklart inte med. Men vi är eniga om att vi är oeniga och det är kul att dividera om oviktiga saker.
Men visst är jag inte helt ute och cyklar?
Gör man något för sig själv och sin skull så spelar det väl ingen roll om det är underlivsplastik eller en tatuerad nyckelpiga under foten?
Eller?
(PS: Jag ÄLSKAR sådana här funderingar, tack för att du sa emot mig Mona 🙂 )
(PS 2: Om ni vill se en av alla miljoners miljarders nördiga påskägg som finns så öppna google.se på datorn, skriv “do a barrel roll” i sökfältet och kika sen på skärmen. Sådant tilltalar min inre nörd så mycket att jag fnissar så magen guppar.)
Häromdagen noterade jag en liten del av en våg och såg något som kanske bara jag ser.
Dela in er i smågrupper och diskutera bilden så pratar vi om det i eftermiddag.
Då skall vi även prata om det lite mer ingående.
// Freud