På morgonen har faktiskt hundarna vissa likheter med vattenkammade och välartade barn. Under tiden jag äter frukost (havregrynsgröt) sitter de som små ljus bredvid mig och kikar. Sedan ställer jag ner tallriken och de skulle inte komma på tanken att ta de mikroskopiska resterna innan min tillåtelse.
Imorse filmade jag den här begivenheten eftersom jag undrade, precis som alla andra morgnar, hur länge de skulle behöva sitta för att det skulle bli översvämning i lägenheten. Det droppar ju lite snålvatten medan de väntar.
Tanken med det här inlägget var alltså att det skulle bli rart. En liten motvikt till min argdag. En variation.
Sedan lade jag ifrån mig mina glasögon i ungefär en kvart, vilket enbart händer när jag sover och när jag duschar, och helt plötsligt låg de på golvet och såg ut så här.
Skalmarna åt fanders och gummiplopparna som skall sitta på näsan ligger högst troligt i Litens mage.
Först slutade jag andas, sen började jag andas igen för att SAMTALA en smula med Liten och fråga om han på något vis kände sig lite skyldig till det här och om jag vågade gå fram till glasögonen och göra en mer noggrann skadeinspektion. Det jag var mest rädd för var ju såklart om glasen var repiga eller sönder efter att ha befunnit sig inne i en krokodilkäft.
Glasen hade klarat sig och då brast det för mig. Det där med att hundar inte har något minne om man inte tar dem på bar gärning är snicksnack. De har ett superbt minne och de har dessutom vett på att se skamsna ut. Liten åkte i skamvrån (utan att knota) och Stor fick jättemycket kli på magen. Det är nämligen aldrig Stor som är skyldig till den här typen av sattyg.
Ni minns vilka problem jag hade med att hitta den här bågen? Ni minns att det inte existerade dylika bågar på mer än två ställen i Sverige och de är inte helt vanliga? Ni vet även att jag var ÖVERLYCKLIG när jag hittade dem och helt plötsligt kunde gå omkring som en vanlig människa på stadens gator?
Är det gott att göra korv av hund? (SKOJA!) (Nästan i alla fall)
Så. Ja. Jag är en fantastisk förälder till mina skitlurvar, särskilt lurven som är ung och har knäck i lurarna.
När jag hade ylat klart ringde jag till en av de två optiker som säljer märket, hade återigen TUR för det fanns ett par inne och hon skulle lägga dem på posten idag. Och nu skall jag gå till optikern här och böna och be om de möjligen har tid att göra någon slags quick fix så jag åtminstone kan använda de befintliga tills de nya bågarna kommer (det blev visst svarta den här gången, jag har ju inte direkt stora valmöjligheter med tanke på ovanligheten, men jag är mest glad över att de enda i lager inte var knallröda) och de har tid att flytta över glasen.
Optikern med bågarna undrade försynt om det kanske inte var tänkvärt att beställa ett par bågar att ha i reserv. Jag sa ja.
Medan jag är hos optikern kan ni ju kika på morgonens film när jag fortfarande älskade Liten mest i hela världen.
Och ja, det är verkligen en film. Inte ett foto. Om det inte hade varit för droppandet, min lite darriga hand och att de efter en stund störtdyker ner i tallriken lika synkront som formationssimmare kan man faktiskt tro att det är ett foto i början.
Med tanke på antalet glasögon jag har blivit av med kan man undra vem som har sämst inlärningskurva. Jag eller den lilla hunden?
Om ni ursäktar en stund skall jag ta en promenad i blindo till optikern.
Sedan skall jag börja älska Liten igen innan jag ringer Scanbilen.
// Värdelös Förälder