Det kom en sommarpresent i brevlådan

Och det ena ledde till det andra och det tredje med.

PGW har ju hånat min selfiestick litegrand. Eller ganska mycket faktiskt. Idag fick jag en tisha av henne i sommarpresent och den har jag roat mig kungligt med.

Men helt plötsligt blev det väldigt mycket meta över det hela. Vilket skapade en tanke som blev lika svårhanterad som rymden ungefär.

Jag tog kort på mig själv med selfiestickan och så tog jag kort på maken med samma sticka. Maken tog kort på mig när jag tog selfiestickfoto av både mig själv och honom. Dessutom iklädd selfietröja. Jag alltså. Maken råkade bara ha på sig en av sina otaliga tishor med tryck. Så jag har fått min tröja av PGW, han har fått sin tröja av mig (för väldigt längesedan). Ni hör ju förvirringen. Jag vet inte ens om jag beskrev scenariot rätt.

Hur mycket meta kan något bli egentligen? Det är ju verkligen ingen simpel metaselfie, snarare en metaselfie upphöjt till minst tre plus selfiestick.

Vad heter det då?

Jag känner spontant för hashtaggen metaselfiesticktrinityselfie, men jag är osäker?

selfiegif3

Jag trodde jag hade hyfsad koll på sociala medier och meta, men här behövs ett proffs.

Har jag månne uppfunnit något helt nytt här eller har jag verkligen tappat selfiekontrollen totalt?

// Metapotent

Jag börjar skönja ett mönster

Och det skulle kunna vara så att det är jag som är boven i dramat. Människor jag är beroende av och tycker väldigt mycket om flyttar från stan.

Först var det ju Nagel-Jessica som hastigt och olustigt lämnade stan. Det var beklagligt, eftersom jag inte vågar gå till någon annan, men förståeligt.

Snart flyttar min kära kamrat optiker från stan. Hon går till och med så långt att hon flyttar från västkusten. Ända till Hallsberg försvinner hon.

Jag säger inte ATT det är så, men jag får en liten känsla av att människor i min omedelbara närhet liksom ledsnar på mig och vill lägga så många mil som möjligt mellan oss. Folk tröttnar alltså på mig och beger sig inte bara över kommungränsen, de byter både landskap och län i sin iver att komma så långt bort som möjligt?

Jag får helt enkelt se över alla mina oattraktiva egenskaper och kanske byta deodorant?

Nåväl. Idag har det varit optikerhäng igen. I jättemånga timmar (två) för att min listiga optiker Annica är mer hängiven än någon annan för att hitta något sätt att lura ögonen med kontaktlinser från att inte se dubbelt. Med glasögon är det ju inga problem, jag har ju specialglas som korrigerar det.

Vi har provat så himla mycket nu att nästa steg är dricka sig riktigt karatefull och kanske jämna ut det på så vis. Två minus blir plus och allt det där?

Idag var det finslipning av gårdagens linstest och nu har jag en progressiv lins på ena ögat och en lins med väldigt mycket mer minusstyrka än jag behöver på det andra. För att tvinga ett öga att inte riktigt vilja vara med och tala om för hjärnan att sluta envisas med att använda det. Sen slog vi på stort och käkade kroglunch igen. Två dagar i rad med finlunch är något slags rekord för min del.

Än så länge funkar det. Och det trodde jag aldrig. Jag SER. Idag har huset på andra sidan gatan en skorsten precis som den skall istället för två och det hänger inte heller två TV-apparater på väggen. Sjukt praktiskt. Då går det att leva med att inte se hundraprocentigt, i alla fall under sommaren när vissa aktiviteter inte funkar ihop med glasögon och utan glasögon är jag väldigt väldigt synskadad. Det går exempelvis inte att snorkla, åka vattenskidor, köra lite basejumping eller andra extremsporter med glajjor. Sådant som jag brukar hålla på med hela tiden på somrarna eftersom jag är en sådan våghalsig friskus.

Nu ljuger jag. Men till nöds kan jag åtminstone trampa vatten. Om det inte är för kallt i vattnet.

Men vi kollade på linserna från gårdagen igen. Nu skall ni få se de mysko färgerna igen.

IMG_6571 copy

Det är ju så galet fascinerande att de färger som ser totalt wild and crazy ut i burken faktiskt blir något helt annat beroende på egen ögonfärg. Och hur man totalt har glömt allt man lärde sig på kemilektionerna (var det kemin?) om basfärger och hur till exempel gult + rött = orange.

Är man blåögd, grönögd eller bara har vilken färg som helst utom just mörkt brun är ju de här linserna vansinnigt skojiga. Extra skojiga när man har så ljusa ögon som jag har. Eller ja, det beror ju helt på om man vill se ut som en katt eller inte. I normala fall brukar ju blått + gult vara lika med grönt, men har man den här originalfärgen blir det väldiga kontraster.

öga

Det är min färg. Melerad dassblåisgrå med bajsfläck ovanför pupillen. Väldigt ljusa.

Syrran har däremot mer normalt mörkblå och färgade linser ser helt annorlunda ut på henne trots att vi ofta haft exakt samma färger på linserna. Trots det kunde jag ändå inte räkna ut att mandarin + dassblåisgrå skulle bli harlequinnougatfärgade. Jag trodde helt och fullt att jag skulle få en mandarin i varje öga.

En period för längesedan testade jag även de som är väldigt gröna. Det var inte min bästa idé eftersom det såg ut som om jag kunde skjuta laserstrålar bara genom att stirra på folk. Jag har helt enkelt hållit fast vid de mörkbruna. Ända tills maken lade in sitt veto.

Men jag hade dem när vi var i London för ett par år sedan. Det såg ut så här.

IMG_0181

Personligen tycker jag att jag ser osedvanligt mild ut? Något som i det här fallet kanske mest beror på att jag är så rädd att jag nästan håller på att kollapsa. Jag och höjder är ingen höjdarkombination (höhö), men jag ville ju så gärna åka det där förbaskade hjulet.

Men vi kollade faktiskt på andra linser idag med. Det verkar finnas vettigare målade varianter numera. Som man inte får tunnelseende av och som inte ser ut som att en treåring har målat irisen. De var riktigt snygga. Och det hade ju varit bra om jag hade kommit ihåg vad de hette, men det gör jag inte. Låt oss fokusera på snyggheten och att de funkar på brunögat.

IMG_6577

Ja, jag har korta naglar. Eftersom Jessica har dragit från stan och jag blev så sur att jag kapade klorna, men det var inte det ni skulle kika på. Den här linsen är ju inget för mig, men på mörka ögon skulle den ju sitta som en smäck och den fanns i alla upptänkliga färger.

För min del blev det i alla fall burkmandarin.

mandarin

Den som ligger i burk tre från vänster i övre raden av linserna.

Visst är det en smula ofattbart att den färgen på lins ger det här resultatet?

Men som sagt, eftersom alla mina kompisar drar ifrån mig på grund av oklara orsaker så tipsar jag er i närheten av Hallsberg. Annica är verkligen en vansinnigt duktig och engagerad optiker. Man är verkligen engagerad om man ligger vaken på nätterna och hittar på nya finurliga lösningar för att tvinga mina ögon att sluta se dubbelt utan glasögon. Det var nämligen hennes sysselsättning inatt mellan 02.00 och 05.00 när hon ändå inte kunde sova.

Hennes pappa är optiker och var linspionjär i Sverige, hennes brorsa är optiker och så även hon, då kan man liksom inte bli annat än skitbra. Särskilt inte när hon älskar sitt jobb. Betydligt mer än vad hon älskar mig eftersom hon flyr stan.

Vad hon inte vet är att jag kommer följa efter henne till Hallsberg. Jag är trofast när jag är trygg. Åker jag till Stockholm för att fixa Simon så är det ju en piece of kaka att dra till Hallsberg med ögonen.

Just nu är det i uppstartsfas. Och Annica kommer bossa över stället från och med september på heltid. Namnet kommer bli Seger & Seger Klarsynt. Lägg det på minnet.

Vad skall vi hitta på nu då?

Och vilka mer kommer flytta från stan på grund av mig?

En släng av livslust

Var precis vad jag hade idag. Vilket väder. Vilken himmel och vilket solsken. Och på det hade jag lunchdejt med min listiga optikerkamrat (som vägrar ge upp mitt dubbelseende och har gett sig fan på att det skall gå att lösa med kontaktlinser på något sätt).

Först käkade vi. På restaurang, vilket är rena rama lyxlunchen för mig som aldrig någonsin går ut och äter lunch eftersom jag alltid äter hemma. Och så försökte vi uppdatera varandra om vad som hänt i respektive liv på en timma. Det gick inte. Eller ja, mitt liv gick nog att uppdatera ganska snabbt, hennes är aningens mer spännande.

Sedan sprang hon tillbaka till jobbet medan jag inte gjorde det, för det var alldeles för fint väder. Så jag, Simon och Segwayen snurrade några varv på stan och sa hej till lokalbefolkningen medan vi uträttade lite ärenden.  Jag har varit på ett strålande humör i två dagar, vilket är lite skrämmande. Flaggan i topp liksom. Var är Murphy?

När jag hade snurrat ett antal varv på stadens gator och torg åkte jag tillbaka till optikern för att leka med linser.

Dels färgade linser, för att det var väldigt väldigt roligt och dels linser som kanske kan tvinga ögonen att sluta se dubbelt hela tiden. Jag har ju haft linser i hela mitt liv, ända tills jag sällade mig till de svårt dubbelseendes skara och det suger.

Vi har provat alla möjliga idéer, men inget har funkat hittills. Men idag kom genombrottet. Med två väldigt olika linser lyckades jag bli av med dubbelseendet upp till ett tiotal meter åtminstone. För första gången kunde jag se på TV utan glajjor, däremot hade huset mitt emot fortfarande två skorstenar. Som egentligen bara är en. Ett gigantiskt steg som vi hoppas kunna finslipa imorgon. Håll tummarna.

Jag kommer aldrig få perfekt syn med linser, men bara tanken på att kunna bada från båten med linser och faktiskt se EN båt istället för två och slippa utsätta mig för misstaget att kanske kliva på grannbåten iklädd bikini, bli utskälld av eventuell grannbåtsfru och skapa dålig semesterstämning hade ju varit orimligt trevligt. Det är ju sådant som lätt händer när man ser dubbelt tänker jag?

Sen provade vi linser i olika färger. Vilket var oerhört underhållande. Jag har ju väldigt ljusa ögon (isblågrå) och därmed blir en del färger lite extra … konstiga.

Vad sägs om lila?

IMG_6559

Hade jag haft mörkare ögon hade lila inte sett ut som mormors hårläggningsvätska. Nu har jag inte mörkare ögon så det blev väldigt lila. (På det andra ögat har jag mandarin, det blev däremot naturligt ljusbruntgrönt, det ser mörkare ut på bilden.)

Eftersom vi inte kom på att vi skulle ta kort på alla färgerna blev det bara två foton, av alla färger vi roade oss med att testa.

Den här färgen skall jag i alla fall inte ha. Den skrämde slaget på både optiker och optikerkunder.

IMG_6561

Linsen är knallgul. Och jag såg ut som en rymdvarelse.

Har man lite mörkare ögon är gult skitsnyggt. Gult på mörkt blå ögon blir jättenaturlig grönaktig färg. Gult på ljusa ögon fick mig att se ut som en marskatt.

Jag har haft färgade linser sedan slutet av 80-talet och alltid bruna. Vilket jag själv tyckte var svinsnyggt och det såg faktiskt helt naturligt ut. Alla tyckte det var snyggt.

Sen började jag jobba ihop med maken som då inte var påtänkt som make.

Han vägrade prata med mig när jag hade linserna i. Vilket komplicerade saker en smula eftersom vi satt mitt emot varandra. För jag såg OTÄCK ut. Och arg. Det sistnämnda såg jag inte som ett problem, jag var ju nästan alltid arg på honom?

Jamen det var min dag. Utan någon som helst livsleda.

Har ni haft färgade linser?

Då går jag ner i min källare, där lever jag sällare?

Dö inte nu. Det gjorde nästan jag. Hade jag haft en sådan där hjärtmätningsapparat påkopplad så hade den visat ett rakt streck i minst 30 sekunder när jag drabbades av temporär sinnesförvirring och gick ner i källaren för att kolla på en specifik sak. Den specifika saken syntes knappt. Men en hel hoper andra saker syntes väldigt tydligt.

Och det är här han lever sällare. Mannen som är svinbra som projektstartare, men en helt värdelös avslutare. Vilket ger mig frustrationsarmsvett.

Han berättade att han hade lånat något slags elfordon som inte var en cykel, inte en moppe och något annat heller som han kunde förklara. Och så blev han skitarg när jag inte fattade exakt vad han menade när han suckade och kastratskrek “men vad är det du inte fattar, den har en elmotor, en sadel och styre och två små hjul?”.

En minicykel låter det som. Med motor. Men näe, han fortsatte skrika som en korgosse tills han gav upp och sa åt mig att gå ner och kolla. Det gjorde jag och det var då hjärtat stannade en stund.

Jag tänker inte säga var den är. Den här, väldigt talande bilden, av ett av rummen i fastighetens källare får vara lite “finn något med hjul och motor”.

IMG_0176

Har ni hittat den?

Bra. KUNDE HAN INTE HA SAGT ATT DET VAR SOM EN SPARKCYKEL MED SADEL OCH MOTOR?

Då hade jag fattat, eftersom det är just vad det är.

Sen tittade jag inte på den mer, jag stod mest storögt och kikade på alla “projekt”. Och röran. Snubben har allt, och lite till.

Det här är en arbetsbänk?

IMG_0177

Mmmm.

Man ser att han har haft en plan en gång, det sitter ju faktiskt en liten bråkdel av alla saker på väggskivan. Men inte så mycket. Nu fick jag armsvett igen. Och pattsvett.

En källare i ett hyreshus är ju dessutom ganska enorm och jag har ju berättat förut att han sysslade med att inreda det gamla pannrummet för att göra man cave / gästrum. Han slet som ett djur med att såga ner den gamla oljetanken (vi installerade bergvärme för ett gäng år sedan, tanken blev meningslös och tog bara plats) och sedan bila bort hela betongsockeln som den stod på. Sen kom det hantverkare och drog el, satte upp väggar och skapade en ytterdörr till det nya rummet. Golvet skulle han göra själv och sedan skulle det placeras en dubbelsäng samt skrivbord och dator där nere.

Skräckslagen bestämde jag mig för att kolla där med. Jag har inte gjort det på flera månader, inte sen hantverkarna vara klara med sin del.

Här är ytterdörren till pannrumsrummet. Maken har till och med satt upp en tjusig dörrkläpp.

IMG_0179

Förväntningarna var skyhöga.

Sen öppnade jag dörren.

IMG_0180

En man, en dator, en dammsugare och ett gäng tomma ölflaskor (alkoholfria – Carlsberg Non Alcoholic är faktiskt skitgoda). Inget golv och ingen säng. Det enda som har hänt sedan hantverkarna lämnade plejset är alltså att han har installerat sin speldator och ställt dit en dammsugare som sällskap.

Det är nämligen bara roligt att påbörja. Finliret är trist. Då påbörjar man istället ett nytt projekt som man inte avslutar. Som till exempel torpet. Där alla rum är påbörjade. ALLA. Man snavar över vinkelslipar och vedklyvar var man än sätter fötterna.

Den här mannen säger att jag har för mycket skor.

Vi kan ta en skodiskussion när han har slutat använda 200 kvadratmeter källare och gud vet hur många kvadratmeter torp som hamstergryt.

Gör han färdigt alla sina projekt (som är bra projekt om de bara blir klara) så lovar jag att äta upp ett par skor samt slänga minst hälften.

Until then vill jag inte höra ett ord om skor. Inte. Ett. Ord.

Någon som känner igen sig eller är det bara vi?

Simon ber om ursäkt för sen ankomst

Men Simon ville inte visa sig förrän han hade fått sitt första bad. Marsvin är tydligen en smula fåfänga?

Jag och Simon kommer väldigt bra överens. Han är lättskött, gör inget större väsen av sig och han har integrerats mycket väl. Han knycker inga skor eller gör inbrott i sopskåpet heller. Numera håller han sig även på sin plats nattetid och har slutat skrämmas.

simon2

En skötsam snubbe. Mer än vad man kan säga om hans matte.

Och så här ser han ut bakifrån.

simon3

Det går inte att se att Simon egentligen inte tillhör familjen faktiskt. Det känns inte så heller.

Fascinerande faktiskt.

Bor ni i Sthlm har ni tur, för Simons skapare är banne mig magisk. Jag har fått höra i hela mitt vuxna liv att det inte funkar med extensions för mig eftersom jag har tunt nordiskt hår.

Jag medger att jag var skitnervös vid återbesöket och fantiserade ihop saker som att mitt eget hår skulle vara helt borta och andra vidriga scenarion. Så var det inte. Mitt hår hade blivit skitlångt och inte ett dugg tunnare.

Pipersgatan 30. Elin. Jag hjärta Elin.

(Nej, jag är fortfarande inte sponsrad, bara skitnöjd och lycklig. Det är ingen som vill sponsra mig konstigt nog.)