Och så är maken i onåd igen. Intet nytt under solen där med andra ord. Som straff för det har han drabbats av Montezumas Hämnd efter intag av väldigt gräddig parfait på 83-årskalas. Graden av medlidande hos mig är försvinnande liten.
Hur fan lever folk ihop i hela sina liv och verkar tillfreds? Par som inte ser ut att bråka och bara går omkring och är fucking eniga om allt från toapappersrullebyte till inköp av gemensam bil i 50+ år? Jag är…fascinerad?
Enda chansen för mig att vara enig är om jag skulle genomgå elchocker och/eller kemisk lobotomi. Detsamma gäller för maken.
Men det var ju inte det jag skulle få ner på pappret idag. För här går det undan.
Det började egentligen i helgen. Liten kissade ju i sängen natten mellan lördag och söndag. Liggande och halvsovande. Natten efter kissade han på golvet. Sen ville han gå ut lite mer ofta dagtid än vad som är brukligt, vilket fick den här hönsiga mamman att misstänka allt från diabetes till urinvägsinfektion (jamen jag vet, jag ÄR en höna). Men det var lite knepigt att han fortfarande var som vanligt när det gällde allt annat. Lika glad, lika bitig, lika hungrig. Lika allt liksom. Även hans kissande var helt normalt. Han flickkissar ju sittande eftersom han är så ranglåg och strålen var så fin att man skulle kunna tro att han skapade en perfekt kissbåge där leprechauner hade gömt en guldskatt i slutet av nämnda båge. Med andra ord just inget som inte en väldigt hönsig mamma hade reagerat på.
Så jag reagerade såklart. Och var hos distriktsveterinären idag där han fick kissa på en sticka (han var inte gravid). Däremot hade han förhöjt antal vita blodkroppar och protein och vaddetnuvarmer. Det vill säga urinvägsinfektion.
Inget ont om distriktsveterinärer, men när man är van vid specialistsjukvård för sina djur på stora sjukhus så känns det en smula udda att knata in på ett ställe där det står en dator på undersökningsbritsen och samtidigt överhöra veterinären prata om att han skulle laga sjuka fiskar i Havstenssund under eftermiddagen och kanske förlösa en ko imorgon. Och så pratade han konstant med sitt datasystem som han verkade lite gramse på. Vi var där i 50 minuter, tio minuter gick till Liten och resterande 40 gick till att prata i telefon, prata med datasystemet (OAVBRUTET – varje moment diskuterades med datorn), konstatera att Liten var en rar och lugn kille och därmed hämta sin orimligt söta Papillonvalp på tre månader för att samtidigt miljöträna den i undersökningsrummet ihop med Liten och sedan hämta sin fyraåriga enögda mops för att de skulle chilla ihop.
Har. Aldrig. Varit. Med. Om. Maken.
Men jag blev kär i valpen. Trots att hon gallskrek de första fem minuterna bara Liten tittade på henne. Som valpar gör. I preventivt syfte. Hellre illa fäkta än att fly typ? Han skulle ju kanske sluta upp med att bara titta på henne och faktiskt tro att hon var en bit hängmörad oxfilé eller så, det kan man inte veta som liten valp. Då är det tryggast att gallskrika redan när man blir kikad på.
Sen kom hon på att han var rätt schyrre ändå. Eftersom han som vanligt låg jättestilla och knappt ens andades i ren försiktighet för att vara snäll. Så hon blev miljötränad, Liten blev ignorerad (av sin hönsiga matte) och så slutade det med att hon sov i mitt knä medan jag snusade valpdoft i nacken på henne.
Hur söt och liten kan man vara egentligen?
Jag vet att hon hade fått plats i fickan. Men jag höll mig. Och i henne. Medan stackars Liten fick kissa i bäcken, bli vaccinerad och få medicin. Mopsen låg på golvet och sov med rumpan i ansiktet på Liten och inåtsnarkade. Svårt att göra annat när man tillhör en ras som ser ut som att de har skallat en betongvägg med hela ansiktet och locktångat svansen. En raring, som jag missade att fota i min upptagenhet med valpen.
Sen var det hög tid att lösa ett väldigt påfrestande problem. Datorproblemet. Eller snarare bristen på fungerande datorer-problemet. Jag skäms faktiskt över att erkänna att jag nu har fyra MacBook Pro och en MacBook Air liggande som…kan ha råkat gå sönder av oklara anledningar?
Numera har jag en sjätte.
Som fortfarande är högblank med tangenter som inte är nedslitna. Vilket betyder att det återjävlaigen är dags att köra tillbaka backuper och installera program, vilket tar en evinnerlig tid. Har man inget att göra kan jag varmt rekommendera datorslöseri som en oerhört tidskrävande sysselsättning. Överväger att starta back up-cirklar istället för syjuntor.
Och så köpte jag ytterligare en trygghetsförsäkring.
En thermomugg som skall tåla att man vänder den upp och ner över datorn. Eller vad man nu kan tänkas vilja vända den upp och ner över. Expediten ringde till och med, efter vissa påtryckningar om muggens betydelse för min fortsatta mentala hälsa, till Stelton för att dubbelkolla att den är en datorräddare och det visade sig att jag numera kan jonglera med drycker utan att döda datorer. Den som lever får se. Eller som maken sa: “du hittar säkert något sätt att få ut vattnet/teet/drickan som ingen thermomuggsdesigner i världen har räknat med”.
Sen var det dags att spendera kvällen på 83-årskalas. Med svingod mat och väldigt mycket käftslängeri. 80 plussare är klart underskattade konversatörer och sjukt bra på att slänga just käft. Och det var där vi fick fläderparfait. Som gav mig en munorgasm. Eller i ärlighetens namn gav den mig multipla munorgasmer eftersom jag tog om fyra gånger utan att skämmas det minsta. Medan maken fick springa och skita första gången redan hos 83-åringens flickvän som var värdinna. Den sysselsättningen har han fortsatt med ända sedan vi kom hem.
Somliga straffar etc etc…
Nu önskar jag mig fred på jorden, att förkylningen skall dra åt helvete, att datorn skall vara klar för serious business och så vill jag sova lite med.
Imorgon skall vi däremot prata om andra saker. Antingen blir det en lite allvarsam fråga eller så blir det en barnslig recension.
Det hänger på om paketet jag beställt hinner komma eller inte.
Om man mot all förmodan skulle vilja dela på andra sociala media kan man göra det här. Men bara om man verkligen vill.
