Jag fastnade i vinkelvolten

Dessutom har jag börjat på det här inlägget minst 3000 gånger. Varje gång blir jag så deprimerad av texten att jag raderar allt och ställer undan datorn.

Knepigt det där. Så fort man sätter pränt på en känsla, särskilt negativa sådana, ser det SÅ mycket värre ut än det känns. Trots att det faktiskt känns riktigt överjävligt ser det ännu hemskare ut när den ena bokstaven efter den andra ramlar ut på papper för att beskriva det. Om jag amatöranalyserar mig själv antar jag att det beror på att allt bor inuti mitt eget huvud. En minut av deppspretiga tankar känns allra minst som en timma, men det håller jag för mig själv eller så pratar jag om det i efterhand. När jag har lite distans. Som nu. Medan det pågår säger jag helst inte ett ord till någon. När det är som värst kanske jag gråter en skvätt i närmaste hundpäls. Möjligen. Och jag vill inte ha det på något annat sätt för jag orkar faktiskt inte förklara. Sedan tänker jag på undernärda och döende barn i Afrika, att folk blir skjutna i Aleppo och att mammor dör på Medelhavet när de försöker rädda sina barn. Plus kattungar och hundvalpar. Då kommer jag till någon slags felaktig insikt om att jag är töntig som fastnar i nämnda vinkelvolt för att mitt liv ter sig som rena rama Liseberg i jämförelse med allt som är hemskt på riktigt och inte bara ont i en arm. För inget blir bättre i Aleppo om jag är tyst och ber ingen alls om hjälp.

De senaste veckorna har varit bajs för att jag har haft så jäkla ont i armen och det låter så orimligt larvigt med armont. Det gör verkligen det. Ett knä hade man förstått, det sitter ändå på ett ben som man behöver för att gå. Eller en mage som krånglar och man inte kan äta ordentligt. Men en vänsterarm som man ändå inte riktigt behöver om man är högerhänt, det låter som något man verkligen inte skall gnälla över. Och det gör jag ju inte heller, inte särskilt mycket i alla fall. Mest för att det är svårt att förklara en smärta som inte är akut och jag har känt mig gnällig när jag måste påminna omgivningen om att jag exempelvis inte kan hjälpa till att spontanflytta en byrå, eller hälla av spaghettin själv. Det gör alltså inte bara ont, jag har även tappat 80 % av min klämkraft (eller vad det nu kan tänkas heta på korrekt medicinska?).

Jag vet att jag har sagt det förut, en operation i handen där en lite viktig nerv kapades och så var det något med mindre nerver och skador med, men jag minns inte riktigt detaljerna längre för det finns tydligen skitmånga nerver i armar och händer. Det var såklart inte meningen att det skulle hända och efter alldeles för många år hamnade jag till slut hos en doktor som förklarade precis vad som hade hänt, och vad som kunde göras för att åtminstone lindra det. Att laga det var för sent.

En lindring är sprutor på väl valda ställen i armen och handen med något slags lokalt smärtstillande som håller ett tag och det får jag ungefär var sjätte vecka. Helt fantastiskt.

De senaste veckorna har det varit kallt, både utomhus och inomhus, och smärtan kom tillbaka för tidigt. Jag vet inte ens hur jag skall förklara, men det känns ungefär som att göra en konstant rotfyllning med molande tandvärk fast i armen. Hela tiden. Typ. Till en början orkar man, men ju längre tid som går desto värre blir det. Kroppen orkar inte hantera smärta hela tiden och jag blev mer och mer dum i huvudet. Då fastnade jag i vinkelvolten och något slags moment 22. Inget fungerade, inte sömnen, inte matintag och framför allt inte hjärnan som jobbade utan paus, utan att kroppen gör något. Det handlade bara om att ta sig igenom dagen och en dag är vääähäääldigt lång när man börjar vänta på kväll redan i gryningen, särskilt när man inte kan göra något för att tiden skall gå snabbare istället för långsammare. Enbart för att lägga ytterligare en dag bakom sig och ha den avklarad i väntan på sprutorna i armen.

Nu, när jag har fått sprutorna, ett par nätter sömn och faktiskt börjat spotta upp mig efter återhämtning låter det helt bisarrt att jag inte ens klarade att vika upp datorn eller bara skriva en snabb kommentar på telefonen och tala om att allt är okay. Dåligt, men okay. Det klarade jag inte. Inte ens det kan jag förklara så här i efterhand. Sömnbrist och kronisk smärta är tydligen något man blir certifierat knäpp av?

Nu är jag här. Lite tilltufsad, men närvarande och det är dags att börja beta av listan med saker jag inte har gjort alls på flera veckor.

Men annars är allt bra.

Hur mår ni?

 

0 thoughts on “Jag fastnade i vinkelvolten

  • Åhhhhhhh, vad glad jag blev när det äntligen kom ett inlägg här Jag förstår dig till 100 procent att du inte har orkat skriva här för smärta kan verkligen göra en människa helt galen. Jag har opererat min rygg tre gånger på tre år och trodde under den perioden att jag skulle bli lika sjuk i huvudet som jag var i ryggen. Många krya på dig kramar och hoppas att du snart blir bättre ❤

    • TRE gånger? Arma människa, vad i hela friden hade hänt för att du skulle behöva gå igenom något sådant minst två gånger för mycket. <3

  • Åh, vad skönt med ett livstecken! Jag har en inflammation i axeln, men det går ju att hantera med Ipren som tur är. Lite otur att det kom mitt i bokrean bara, fast det är ju antagligen precis det som är orsaken… Hursomhelst – gott att höra av dig!

    • Var rädd om dig så inflammationen läker. Men jag håller med om usel tajming, mitt i bokrean skall man vara kry och alert. Med en dramatenväska så man orkar exra mycket om man inte har tillgång till gaffeltruck. Väskan rekommenderas varmt, jag köpte en till slut för att slippa bära och sabba högerarmen med. Jag sänkte lätt medelåldern på dramatenägarna med minst 30 år 😉

  • Stackare! Låter helt fruktansvärt. Skönt att du fått hjälp och roligt att du är tillbaka. Vi har saknat dig. <3

    Här mås det lite bättre nu. Förra veckan lyckades jag äntligen få sonen (21 år) till läkare. Det vart ambulans i ilfart till sjukhus när de fick se honom och vidare transport till Sahlgrenska efter en natt på IVA i Alingsås. Efter blodtransfusioner och allehanda tester har man ändå inte hittat felet. Man uteslöt leukemi efter ett benmärgsprov. Den tyngden som föll från hjärtat då och förhoppningen att det ändå är relativt enkelt att kurera nu när de skickat hem honom efter en vecka. Han är trött och svag, men ändå flera hundra procent bättre än han var för en vecka sen. Fortsatta tester planerade för nästa vecka och kanske, kanske att vi får ett svar om ett tag.

    • Åh Marie! Jag såg ju att ni var på sjukhus men inte varför. Vilken mardröm. Det är ju väldigt trevligt att få negativt på leukemitester, men praktiskt om något test åtminstone visar vad felet är. Stygg infektion/inflammation i kroppen han gått med för länge? (Lär mig aldrig skillnad på inflammation och infektion). Jag håller tummar och tår för lugn och ro efter alla tester. <3

  • Greppstyrkan är väl rätt namn? Skönt att se att du lever och att det inte var “värre än lite armvärk” vilket för övrigt kan vara det värsta man kan ha. Ständigt molande värk äter sig in i hjärnan på en. Tur att du kan få sprutor iaf. Krya på sig nu! ❤

  • Åh, vad skönt att höra av dig. Jag har varit riktigt orolig. Det känns lite konstigt att skriva men det är som om vi faktiskt känner varandra .
    Med mig är det bättre, jag började arbeta 75 % i måndags efter 5 månaders halvtidssjukskrivning (utmattningsdepression). Så sköt om dig nu och jag hoppas se dina inlägg lite oftare. Kram Katja

    • Jamen jag förstår precis. Vi är ju ett gäng här där jag tycker att ni är kompisar. Inte bara mina kompisar heller utan faktiskt kompisar med varandra, det tycker jag är extra kul. Ett gött gäng är hääärligt. <3
      Hur känns det att jobba 75 % efter fem månader med halvtid? Har du inte varit heltidssjukskriven alls? Kram och ta det varligt.

      • Hej igen! Jag var sjukskriven på heltid i drygt en månad. Det är ok att jobba 75 %, lika energilös som på 50%, så det är ju positivt att jag inte är mer energilös, eller? Men som Sally säger, det går inte att bromsa sig ur en uppförsbacke :). Nu måste jag försöka komma på vad jag ska göra för att få energi, har också börjat prata med en psykolog för att komma tillrätta med mitt kontrollbehov och mina katastroftankar. Tack och lov att medicinen har hamnat på rätt dos nu, är iallafall inte deprimerad längre. Det är fantastiskt!
        Ta det varligt själv, och ha det så mysigt med dina fina hundar och sambon i ladan :). Jag har sambon i källaren, katten i sängen och en boeuf bourguignon i ugnen så mig går det inte någon nöd på.

  • Skönt att du är tillbaka. För min del behövs ingen förklaring, fattar grejen med att krascha ibland och bara Leva. Eller för den delen ta en långresa till värmen och vila ut sig. Utan att känna ett måste att meddela omvärlden.
    Hur som, gott att du fått smärtlindring och ett par nätters sömn.
    Ta hand om dig!

    • Det verkar vara det som är livet. Två viktiga ingredienser i alla fall. Personligen skulle jag gärna slippa krascha, men tror det är oundvikligt 🙂

  • Det var trevligt att se att du lever iaf! Det tycker jag är toppen iaf!!

    Annars är det dubbla jobb och ingen tid för någonting som hjälper här. Har dock passerat Skillingaryd minst 8 gånger de senaste veckorna. När skulle du dit?

    • Dubbla jobb???? Har inte du att göra redan så det både räcker och blir över?
      Gahhh, Skillingaryd är faktiskt ett måste. Men ett trevligare sådant. Skall kolla valpstatus, dessutom vill jag dit och hänga med Johannas mamma och pappa. Jag kommer. När det har slutat vara så infernaliskt trist väder. Och jag lovar att säga till i tid.

  • Långvarig smärta är verkligen alldeles förfärligt. Och det hjälper inte alls att jämföra med all världens andra olyckor, för smärtan sitter där, i kroppen och i huvudet på dig. Är väldigt tacksam att du kan få – om än tillfällig – hjälp.

    • Ja det är det. Vilket jag inte hade fattat eftersom alla lät som att det inte var något att pjåska med och då vågar inte jag stå på mig utan tror att felet ligger hos mig. Det där skinnet på näsan jag brukar ha försvinner så fort jag går in hos en tandläkare eller doktor, misstänker att de har någon slags maskin som flår av nässkinn på vissa ställen. Men det var inte jag som var fånig skulle det visa sig, när jag kom till rätt doktor för drygt ett år sedan och han kunde ställa in lite olika mediciner och bedövningsplåster så jag blev av med 40 % av smärtan kändes det som att jag kunde hjula. 40 % är mycket och jag har helt klart glömt hur det känns att vara hundra. Sedan blev jag såklart gråtmilt glad över att det inte var mig det var fel på. Jag är fortfarande lika tålig, trots att andra uppgivna läkare har fått mig att känna motsatsen i flera år och det gör ju inte heller saken bättre. Du ser ju det på nära håll varje dag. Och även om det inte går att jämföra så är jag ju bara ett litet papperssår i just jämförelse. <3 Kram

  • Välkommen tillbaka till livet. Du beskriver ganska bra hur man mår med ständig värk. Man blir definitivt certifierad dum i huvudet.
    Skönt att du har fått sprutorna nu så du kan börja leva igen.
    Kramar

    • Ja du vet. Hur går det för dig? Inte för att jag önskar någon alls ont någonstans så gläder det mig att höra att jag inte är den enda som blir certifierat knäpp av att gå och ha ont. Tvi vale.
      Jag har fått sprutorna med samma intervall i över ett år, så jag fick tillbaka livet redan då. Men det skulle visa sig att kyla var ett gissel. Ett fruktansvärt gissel eftersom jag blev knäpp igen. Antingen måste jag ha kortare vinterintervall eller fly landet. Jag siktar på det sistnämnda eftersom det låter så ljuvligt. Att vara knäpp och sitta inomhus med extra hög skidvante i dun på vänsterhanden och vidbränd gröt i skallen är inget jag traktar efter igen. Fy fan på ren franska. Det var drygt tre veckor som kändes ungefär som 32 år. Kraaaam!

  • Skönt att höra att du är på rätt väg. Styrkekramar.

    Läget här är sportlov. Skidåkning, tonårsfasoner och Vasalopp (maken). Allt detta innebär mer smärta för en med fibromyalgi och diskbråck i nacken. Förstår precis vad du menar och du ska fokusera på dig. Vi kan gott ägna oss åt egen navelskådning, fågelskådning eller valfri skådning.

    • Nämen fy för den LEDE. Diskbråck är väl en sak (nu lät det som jag förringade det, men det menade jag inte) men fibro kan jag inte ens gissa hur det känns även om jag har fått det förklarat så många gånger. Det är en sån där grej jag har smygfobi för eftersom det låter SÅ hemskt. Gör kyla det värre?

  • Ja, värken fräter sig in i hjärnan och käkar upp både gott humör och koncentrationsförmågan, ibland tar den all förmåga. Och att ha ont i armen är inte “bara”, händer och armar använder man hela tiden även om man inte går med dem. Skönt att du nu har fått lindring och kan fungera igen, jag har saknat dina ord.

    • All förmåga var orden, sa Bull.
      Ja jo, man använder dem ganska mycket. Det är bara att fråga hundarna eftersom jag tappade stekpannor i en strid ström i början. Men de lärde sig ducka eller fly för att inte få dem i huvudet 😉 Jag är dock glad att det är vänster arm, men det är trist att inte kunna virka och sticka längre. Det gör för ont. Och jag har inte klurat ut alternativt sätt att göra det utan att få ont. Överväger att återuppta sömnad med symaskin, det borde gå. Jag har saknat dig och bloggen med <3

      • Maskinsömnad låter som något som kan fungera, framför allt om du klarar att gå in och “stötta” med vänsterhanden lite nu och då. Eller kanske broderi om du spänner (låter någon annan spänna upp) tyget i båge på ställning. Men det kanske bli mer bökigt än roligt. Glöm inte ditt tecknande och målande, det kanske kan vara något?

        Jag har också en smärtsam period just nu, oftast inte så hög smärta men tillräckligt för att påverka på alla möjliga sätt. Och inte blir den bättre av att jag inte har någon stresstålighet och nu är konstant stressad över det som jag inte orkar ta tag i. Allt detta har gjort att jag har svårt att skriva, att formulera mig, så jag har blivit tystare på bloggar och liknande ställen.

  • Och på den 25 e dagen återuppstod hon,haleluja du har varit så saknad.Skönt att du mår bättre och hoppas att det håller i sig!Här mås det bara bra,kom just hem från 15-18c till detta rugguggle väder.Skit nu i det dåliga bloggsamvetet,du är förlåten och vi gillar dig jättemycket iallafall.kram

  • Smärta är så personligt, så suggetsivt och så förödande. Det går inte att säga att någon inte har ont eller har mindre on än.. eller mer ont än..
    Smärta kan vara så förlamande och så förstörande, så överjävligt. Ibland syns det inte ens, som på mig “men du som ser så fräsch ut” hatar att få höra det, hatar att bli misstrodd. Hatar att först när jag ser ut somett takras blir jag trodd på.
    Så tacksam för smärthjälp, både min och din, skulle önska alla kunde få den hjälpen de behöver.
    Alla har rätt att vara smärtfri!

    • Jaaaaa!!! Vår kära doktor är bäst och jag är så jäkla tacksam över att du ordnade så jag fick byta till honom. I vissa kommuner tycker man ju att en del smärta får man bara lära sig leva med. Hrmf.
      Och det där med utseende och mående är så dåraktigt att jag vill gå “Falling Down”. Där skulle jag kunna skriva en bok om saker som sagts.

  • Jag är så tacksam över att ni är så rara och tålmodiga. Särskilt nu när jag övade mig på att faktiskt berätta om det lite mer ingående än jag gjort någonsin. För jag är skitdålig på att berätta något alls. De närmast sörjande vet såklart om vad som hände när det hände för flera år sedan, men då berättar jag kort och sakligt och när jag har en usel period är jag generellt tyst. Maken har såklart vetat, men han kommer ändå inte fatta. Dels för att han håller sig på behörigt avstånd i ladan och dels för att han inte kan göra rätt. Ibland kan jag dock fundera över hur det är möjligt att jag skall behöva tala om för honom hur det är ställt. Under de här veckorna har jag inte sagt så mycket som flaskpost (typiskt ovanligt), det har legat skitspännande postpaket oöppnade och väntat på mig OCH jag köpte en vårväska för ännu längre tid sedan som jag skulle byta till. Att packa över och byta väska är ju något av det roligaste som finns, det vet han att jag tycker även om jag inte äger så många väskor att det händer överdrivet ofta. Det har jag inte heller gjort.

    Om man nu inte märker att jag sover dåligt och äter mindre och mer sällan borde han ju åtminstone reagerat på oöppnade paket och tystnad? Icke då. Han är man. När män mår tjyvens hamrar de på saker och noterar inget. Eller finns det män som hade reagerat och ställt sig frågande?

    Dessutom skrev jag i inlägget att jag inte gnäller. HAHA! Det var före jag lyckades plita ihop ovanstående tydligen. Där satte jag verkligen på gnällkranen utåt.

    Men jag tänkte sluta med det nu, vad jag däremot skall försöka att inte sluta med är att be om hjälp. Det är jag verkligen dålig på (och då menar jag hjälp under tiden det är som värst), och jag borde åtminstone testa om det är en bra grej att inte bara vara tyst och försöka lösa gröten i skallen själv. Det har ju hittills inte varit något vinnande koncept och bara att skriva blogginlägget i efterhand kändes lite frigörande.

    Vad skall vi göra nu då? Byta handväska? Titta på ladan som är så fixad att den tom luktar Ajax och tom fått upp topprepet till klätterväggen (det håller på att bli en sådan vägg på insidan mot garaget, ända upp i taket som gissningsvis är sex, sju meter, men känns som 600 meter), nu bor vi verkligen i en lekstuga. Vad kommer härnäst, ett pariserhjul på åkern?

    Eller kolla ikapp missade tv-serier (kan inte fokusera på tv-tittande när jag har ont) för att det ändå är 50 nyanser av grått ute. Kanske prata om Båtmässan som jag faktiskt var på ett par timmar.

    Det lutar åt handväskan. Även om jag är lite bekymrad över storleken. Mina väskor brukar ju vara modell bagage.

    Dessa val. Det blir ju onekligen lite hetsigt när man stänger butiken i ett par veckor. Men bloggen har varit saknad trots alla låsningar.

    <3

  • Så skönt att du är tillbaka igen! Trots att du “bara” är nån bakom skärmen så började jag bli orolig att nåt hänt – nåt mycket värre än ont i armen låter ju knäppt att säga, men jag tror du fattar vad jag menar. Var t.o.m. lite småtsur på dig ett tag – att sluta blogga för gott kan jag absolut förstå men inte utan att tala om det först!
    Ta hand om dig – vi är många som har saknat dig.

    • Jag förstår precis vad du menar, det är ju samma för mig fast tvärtom. Skamset har jag blängt på datorn, men inte klarat det och nu när jag sovit vettigt i en vecka och inte vill bita av mig armen låter det heeeelt absurt. Så jag hade också varit sur. Jag trodde nog att alla skulle sura på mig och vara lika tysta som jag. Allt det här snälla trodde jag inte att jag hade förtjänat. Men jag uppskattar det så mycket att jag inte ens har ord för att beskriva. Kram.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes:

<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.