Tredje gången gillt

Eller så kan man kalla inlägget “Hon lär sig verkligen ALDRIG”.

I våras, när Liten var skitliten och behövde gå ut och kissa jävlig mycket mitt i natten när det fortfarande var mörkt, råkade jag ju dra tån i en hammare som maken strategiskt hade placerat precis utanför dörren till rummet där jag och Liten sov. Eller ja, han kanske inte hade placerat den så mycket som att han hade använt den för att laga något, och gjort det vanliga. Inte plockat undan efter sig. Då var jag jävligt arg, och mumlade alla fula ord jag kunde komma på.

Det inlägget finns här >>

Inte många dagar efter min första, högst ofrivilligt smärtsamma närkontakt med spridda verktyg gjorde jag det igen. Fast i Strömstad. Samma tå, men ett annat verktyg. Det låg en kofot vid ytterdörren och det var mörkt. Och jag undrar fortfarande vad i helvete han hade haft kofoten till, och varför den nödvändigtvis låg mitt i utgången. Så här i efterhand kanske jag kan sluta undra, eftersom maken fortfarande har kvar motorsågen han lagade precis där han satt och lagade den. På köksbordet. Och sen använde han ju större delen av köksgolvet till att bygga ihop en tippkärra i plåt lite senare på kvällen.

Men jag slog inte en enda tå i varken motorsågen eller tippkärran.

Idag är det jobbdag i Strömstad. Som brukligt varannan måndag. Kunderna här måste ju klappas medhårs åtminstone var fjortonde dag.

Men ack vad jag bedrog mig. Jag hade ju lyckats rädda mina tår hela helgen, trots de spridda skurarna av både verktyg och stora plåtsaker. Ända tills imorse, när jag trött, tröttare, tröttast hasade ut för att rasta jycksen. Satt i solskenet medan hundarna lyckligt skuttade i solen, och humöret var riktigt bra, måndagen till trots. Det kändes som att det här kunde bli en riktigt bra dag. Jobba, möte och sen hade jag lovat svärfar (som precis upptäckt att broccoli är en grönsak och att den är god) min hemgjorda broccolipaj till lunch.

Tanken var god, och jag satt och kontemplerade dagen medan jag njöt av morgonsolen och mina välartade hundar. Eller ja, in my dreams att de är välartade. Men söta. Och som sagt, humöret var inte direkt åt det bittra hållet, snarare tvärtom.

Ända tills jag och hundarna skulle gå tillbaka in för att käka frulle, och samma jävla tå som hade överlevt både hammare och kofot, fick den sista kyssen. Jag drog den rätt i dörrposten när jag gick in. Och där slutade jag andas i flera minuter, så ont gjorde det. Vågade inte ens titta, för det kändes som att tån fortfarande satt fast i dörrposten medan jag hade fortsatt med resten av foten in i köket.

Men jag tittade. Och det var ingen vacker syn. Min äckelmagade make vågade inte ens kika. För jag hade dragit den sidledes med sådan kraft att jag spräckte hela ovansidan på tån. Till och med tån var så chockad att den inte ens vågade börja blöda med en gång, men det gjorde den efter en stund.

Jag var ju fortfarande på rätt gott humör, så jag löste det med toapapper och svordomar, och tänkte att det inte var någon fara. En sketen lilltå klarar man sig utan.

Två timmar senare tänkte jag om. För lilltån (och ringtån) bultade så mycket att det pulserade i öronen. Jag har brutit den förut, samma tå, men inte ens den gången gjorde det så förbaskat ont, och jag började inse att jag kanske skulle bli tvungen att gå till slakthuset (lasarettet). Jag vet att det inte går att göra något åt brutna lilltår, men när det gör så ont att man inte ens kan stödja på foten så känns till och med ett besök på slakthuset som en bra idé.

Då kom problem nummer ett. Skor. Med nöd och näppe fick jag på min flipflop och åkte till akuten. Där medelåldern var 80 år, och väntetiden sjukt lång. Och alla i väntrummet var mer eller mindre döva och pratade VÄLDIGT HÖGT. Bultande tå, pulserande öron, ett väldigt prövat tålamod och två timmar senare kom jag in till farbror doktorn (om man med farbror menar en läkare 15 år yngre än jag).

Jomen visst var den bruten. Såklart. Och tån bredvid hade fått sig en smäll den med.

Tån som överlevde hammare och kofot som jag kunde skylla på maken, lämnade in och gav upp när jag kom för nära en jäkla dörrpost som alltid har stått där den står. Och jag kan inte skylla på någon förutom mig själv.

Nu har jag en tvättad, tejpad och bandagerad fot. Och så skall den se ut i tio dagar framöver.

Dagen som började SÅ bra, slutade med högläge och schmertzen.

20130826_143711_resized

Och hela mitt schema gick åt helvete. Jag får inte ens på mig mina skitfula foppatofflor.

Någon som har fiffiga förslag på vad jag skall ha på mig? För jag är ju inte direkt dödligt skadad, och kan fortfarande köra bil eftersom jag har automatväxlad. Men jag vet inte hur proffsigt det ser ut att gå på möten med en fot i sko och en fot som barfotabarn?

Min enda idé hittills är mina stora mjuka fårskinnstofflor. Där får foten plats.

Eller så får jag leta upp mina moonboots från 80-talet.

Rädda mig nu. Vad fan skall jag ha på mig så jag kan linka utanför dörren utan att se ut som den lokala byfånen? Det är illa nog att det gör ont och att jag haltar, men jag kan inte pausa livet/jobbet i tio dagar för att jag inte kan få på mig några skor.

Jag är verkligen sorgligt klantig.

Ett möjligt erkännande på morgonkvisten

Som jag aldrig någonsin kommer erkänna igen efter att jag skrivit det här. Inlägget kommer att självförstöras direkt efter läsning.

Igår gick jag och mamma på stan hela dagen. Först scannade vi alla butiker, även butiker jag aldrig varit inne i. Som till exempel en stor klädaffär som ligger på samma gata som vi bor som var hur bra som helst.

Vi shoppade lite smått och gott och lite här och där.

Och trots min stora aversion mot foppatofflor – mitt ständiga hånande av makens foppatoffelanvändande. Så…skulle det kunna hända att jag faktiskt köpte ett par. Med baktanke att ha dem som badskor. Jag säger inte ATT jag köpte ett par. Men det skulle kunna ha hänt. Jag kan möjligen ha köpt ett par smurfar att dekorera med också.

Om det har hänt, så kommer det här meddelandet förstöras fem minuter efter att det blivit läst.

20130719_175406_resized

Signaturmelodin till det här inlägget är samma som till Mission Impossible, även om Tom Cruise aldrig skulle ha så hejdlöst fula skor. Absolut inte med smurfar på. Ungefär som jag.

(Och nej, fanstyget har inte vaknat än och vet fortfarande inte om att han och hans jävla foppatofflor skall åka till Gbg om ett par timmar)

Finns det människor med minus-IQ?

Men som ändå är förklädda som vanliga människor och lever bland oss utan att vi märker dem? Förutom i den virtuella världen då?

Det är ju knappast bara jag som får de här reklaminläggen hela jävla tiden på FB. En gång är ingen gång, men typ tio gånger per dag under olika sidnamn retar mig så till den milda grad att jag har lust att stänga ner Facebook samt avsäga mig all kontakt med mänskligheten. För jag tål inte korkade människor.

Screen Shot 2013-07-17 at 4.12.22 PM
(Värt att notera, det är inte ens samma tjej på de båda bilderna, och det är definitivt inte ens i närheten av likadan bikini)

De kan se ut så här, men olika namn och olika bilder. Och VARJE gång jag ser någon av dem går jag in och anmäler som bluff och bedrägerier.

Det absolut värsta är att sidorna försvinner ganska snabbt, och dagen efter har det poppat upp tio nya, med samma namn.

Gud nåde den som skriver ordet jihad på FB, eller visar en bild på en snippa, då blir man avstängd snabbare än man hinner säga “Mark Zuckerberg är en bajskorv”. Men bedrägerisidor verkar vara en helt legal sysselsättning.

Vad det handlar om är att de delar ut “gratisprov” på en trollkarlskur för att gå ner i vikt. Piller som gör dig anoreximager utan motprestation. Trolleridelen i det hela är att det magiskt försvinner 2600 spänn från ditt konto utan att du har en aning om det. För att du har missat att läsa det finstilta. Men i det här fallet är det ingen illusion, det är den bistra verkligheten.

Just den sidan har bara 266 likes. Den borde ha noll. Men någonstans finns det 266 ärkepuckon som har gått på det.

Screen Shot 2013-07-17 at 4.11.40 PM

Om det nu skulle gå upp ett Liljeholmens för de som blir blåsta, efter att de blir av med pengarna, så gäller det att vara snabb som en iller och spärra kortet. För de fortsätter att dra pengar.

Men jag fattar inte. På riktigt. Om något låter för bra för att vara sant så är det alltid det. Man får inget gratis, någonsin. Och man knappar aldrig in sitt kortnummer, framför allt inte när det handlar om saker som framställs som gratis.

Att gå på ett sådant erbjudande är som att gå i en mörk gränd mitt i natten, möta en snubbe som sitter och skjuter fultjack med en machete bredvid sig, frivilligt lämna över sitt kreditkort med kod och säga “kan du bara hålla detta medan jag ställer mig 500 meter bort en liten stund”. Och tro att man skall få tillbaka det fem minuter senare.

Ungefär lika intelligent som i skräckfilmer där den jagade alltid och utan undantag springer upp fyra våningar i det hemsökta huset för att gömma sig för den galna mördaren med hockeymask istället för att springa ut genom ytterdörren.

Eller så är det en tjej som får mängder av hotfulla telefonsamtal, men trots det tycker hon att det är läge att gå och ta en dusch med en kniv på handfatet medan hon (ja, det är alltid en hon) mer eller mindre sjunger och trallar “hej kom och mörda mig jag har lagt fram mordvapen åt dig så du slipper anstränga dig så mycket”.

Själv hade jag sprungit hem till mamma och pappa och lagt mig i fosterställning hos dem i sängen. Det finns ju inte en janne att jag hade sprungit upp på vinden eller tagit en dusch. Eller lämnat mitt kreditkortsnummer på en sida som ger bort gratisprover.

Sen har vi den här, den har cirkulerat i ett bra tag. Jag vet inte ens hur många gånger jag har anmält den.

Screen Shot 2013-07-17 at 8.18.16 PM

3575 likes?

Är vi verkligen så dumma i huvudet? Det är ju inte precis få likes och lite delningar. Går man in och tittar så är det en del som är upprörda över att de använder för magra modeller (ca 50% av de som kommenterar), och så är det de som faktiskt vill ha det (ca 30%), 10% som har blivit blåsta men inte fattar det och ställer frågor i kommentarsfältet och sedan är det 10% som varnar för blåsningen.

Det betyder att 90% av alla FB-användare har samma hjärnkapacitet som navelludd. Och om FB representerar västvärldens befolkning så är det alltså 90% minus-IQ som lever bland oss. Några har avancerat lite på IQ-skalan, eftersom de åtminstone har vett på att ifrågasätta kroppsidealet, men fortfarande fattar de inte att det är en totalblåsning.

90% av användarna på FB borde inte få gå utanför hemmet utan ledsagare, eller ta hand om sin ekonomi utan god man. Hur klarar de sin vardag? Kan de sätta i höger fot i höger byxben utan hjälp?

Det handlar ju inte precis om rymdfysik och atomklyvning. Internet är intet nytt, sociala medier har funnits ett tag (även om nu Ines Uusmann envisades med att det bara var en modefluga som skulle försvinna) och just de här blåsningarna har cirkulerat ett bra tag.

Men det som fascinerar mig mest är att normalbegåvade människor förvandlas till just ärkepuckon när det handlar om sociala medier. Inget ansvar, total godtrogenhet och det är “någon annans” fel.

En bekant till mig gick på det. Och ringde mig för att fråga om det var en blåsning – en vecka efter att de dragit 2600 spänn från kontot. Jag sa till henne att spärra kortet och gav henne länken till Konsumentverket.

Samma bekant som ogillar att använda internetbank eftersom det är så lätt att bli lurad.

Är jag svinelak som inte tycker synd om bekantingen som blev blåst, utan bara tycker att hon är förbaskat korkad och får skylla sig själv?

Men kolla för all del på kommentarerna på sidan. Det är en del som blivit av med pengar, kommenterat och fortfarande inte fattat att de är blåsta. Och det kan ju vara underhållning i sig.

Och nej, ni ser inte dessa sidor i ert flöde för att ni har vänner som har gillat sidan. Ni ser den för att organisationen med drösvis med rävar bakom öronen har betalat för att den skall spridas som en löpeld. Det handlar om hela världen, inte bara i Sverige. Fatta hur många 2600 kronors-blåsningar de håvar in medan de skrattar hela vägen till banken.

Sen kan ni väl rapportera sidan som bedrägeri.

<< Länk till EN av bedragarsidorna

Det är inte mycket som INTE irriterar livet ur mig numera.

Livet som totalt tålamodsbefriad klimakterieko är en dans på rosor.

(Märks det att maken glömde sina telefoner på jobbet igår så jag hittade något annat att irritera mig på eftersom jag inte har pratat med honom?)

 

 

Britney Spears är soundtracket till mitt liv

I alla fall “Oops I did it again”.

I vintras viftade min stora hund på svansen (som vanligt) vid bordet där jag har datorer och på den tiden glas med coca-cola. Han viftade ut hela colaglaset över tangentbordet på min ett år gamla MacBookPro, och innan den sa adjö och lämnade in för gott slog det blå blixtar ur laddkontakten. Sen blev skärmen svart och det fanns inte en startkabel i världen som kunde få igång den.

Den åkte raka vägen in i operationssalen (toaletten), men trots ihärdiga försök med den mest moderna kirurgitekniken (skruvmejslar och skalpellliknande föremål) var det bara att konstatera att de vitala delarna hade tagit för mycket stryk. De inre skadorna var för omfattande för att den skulle kunna komma tillbaka till de levandes skara igen. Jag deklarerade den död ungefär 23:13 den kvällen, och sedan sörjde jag.

Efter det fick jag tokpanik. Hur jobbar man utan dator? Jag skrämde liv i svärfar dagen efter som fick köra mig till närmsta El-Gigant och köpa en ny, med trygghetsförsäkring på inrådan av elgigantkille. Med den kan man tydligen få en ny ifall man har väldigt svansviftande hundar. Påbörjade installation av backup (som tar en halv jävla evighet) och gick och lade mig. Förmiddagen efter (och ja, detta är lite pinsamt att erkänna) viftade hunden på svansen igen. Samma sak hände, fast inte lika stor mängd klibbig cola. Det vill säga, MINDRE än 24 timmar efter att den nya bäbisen hade flyttat in i huset så händer det igen.

Återigen operationsbord, med en mer lyckosam utkomst. Den fick bara permanenta skador på cmd- och mellanslagstangenterna. De tangenterna är en smula…dysfunktionella. Och istället för att ta egen svans mellan benen och åka tillbaka för att få en ny så skämdes jag för mycket. Sannolikheten att det skulle hända en gång till inom så kort tid var lite för mycket för mig att hantera. Jag hade ju inte ens sörjt klart den första liksom. Och i övrigt funkar den ju. Förutom knapparna.

Om jag var rädd om mina saker innan så blev jag manisk efter det. Fick till och med pipmugg av förstående och välmenande kompanjon. Och ändå går saker liksom bara sönder (iPaden som stod still på en madrass och fick så mycket stenskott att den var tvungen att bytas ut är bara ett exempel), jag har otur.

Men jag har blivit väldigt försiktig med mina datorer. Och glas. Plus att jag har slutat dricka saker med socker i efter det. Och jag har en reservdator modell mindre.

När man (jag) har migrän måste jag dricka mycket, och eftersom det av redan nämnda anledningar inte blev någon matshopping igår så trodde jag att min Ramlösa var slut. Och har försökt samla kraft att a) ta mig till apoteket och hämta mer migränmedicin och b) handla Ramlösa och lite andra saker att äta så jag inte tynar bort (rysk yoghurt).

Den där dagen när jag blev så arg på maken för att han inte såg Kosterfärjan och färjans svallvågor och det regnade Ramlösaflaskor i huvudet på hundarna. Alltså den dagen som jag blev så infernaliskt arg att jag mönstrade av, så glömde jag ta med Ramlösan från båten. Det gjorde jag däremot häromdagen men hade glömt det, så döm om min barnsliga förtjusning när jag hittade en helt oöppnad tvålitare i båtväskan.

Jag satte mig just i soffan och öppnade den. Men hade glömt att den hade trillat omkring på båten som rullade lika mycket som de där krabbfiskarbåtarna i Berings Hav.

Kolsyrad dryck som trillar omkring brukar vara bra att öppna utomhus eller åtminstone över vasken. Det gjorde inte jag, och var inte ett dugg beredd.

20130716_153155_resized

Det syns inte, men hela tangentbordet och skärmen är plaskblöt. Plus att fötterna fick simhud av all Ramlösa som landade på golvet.

Den är nu opererad. Och väldigt avtorkad. Eftersom det inte är något socker i Ramlösa var de inre skadorna inte omfattande alls.

Däremot har touchpaden fuckat ur litegrand. Jag gissar att den behöver lite konvalecenstid bara.

Men då kommer följdfrågorna:

1. Det här MÅSTE ju vara makens fel även det? Det var ju han som körde i svallet.
2. Finns det någon slags trygghetstrygghetsförsäkring?
3. Hur är det möjligt att sådana här saker bara händer mig, som är så rädd om mina saker att de mer eller mindre sover på sidenbolster, men inte händer maken som är en slarver?

Och det gjorde inte migränen ett dugg mer hanterbar, så nu måste jag verkligen dra ut den fastcementerade tummen ur arslet och gå till apoteket.

Jag skall bara torka av fötterna först.

 

Mamma tycker i alla fall att jag är söt…

…men kanske lite korkad?

Jag har migrän och ögonflimmer. Och med risk för att overloada information så tänkte jag ägna mitt liggande åt något konstruktivt eftersom det där med att bara ligga och vila inte riktigt är min grej. En helrenovering av öronen, med Revaxör medan jag blundar och låter medicinen göra sitt. Samtidigt som jag lyssnar på en ljudbok för att inte dö av uttråkning.

Ibland tänker jag inte alls.

Det örat man häller Revaxör i blir man stendöv på. Det andra örat ligger man på. Och så trodde jag att jag skulle höra ljudboken.

Jomen det gick ju jättebra. Om man gillar att lyssna på ljudböcker där det låter som att uppläsaren mumlar något ohörbart under vatten?