Maken fick en ingivelse när vi var på torpet igår, och när vi kom till stan igen frågade han om vi inte kunde sova där någon natt.
Absolut. Klart vi kan. Med lite framförhållning. Det finns ju sängar, det är möblerat och isolerat. Men det kräver ju som sagt lite förberedelser. Som till exempel värme. Känns ganska viktigt när det är minusgrader? Och kanske lite ordentlig rensning i huset eftersom ingen alls har bott där året runt. Svärfar och hans före detta flickvän (kallar man det flickvän trots att de då var närmare 80?) ställde dit möblerna för ett gäng år sedan för att kunna sova där någon gång ibland. Sommartid.
Efter att svärfar dumpade flickvännen har ingen städat där och inte bott där.
Det visade sig att mannen i mitt liv menade att vi skulle bo där inatt, och åka dit tidigare idag. Men han hade visst inte förberett genom att sätta på värmen innan vi åkte därifrån igår. Inga sängkläder finns på plats heller.
– Men jag har en sovsäck.
Sa maken när jag tittade lite fundersamt på honom.
– Men så bra att du har en sovsäck. Det har inte jag.
Sa jag. Medan jag fortsatte fundera på om det var dags att ringa plingplongbilen och be dem köra honom till plåsterhuset.
Gissa vem som åkte dit med sin sovsäck i eftermiddags och gissa vem som inte åkte dit?
Nu ligger jag i min säng, under mitt täcke, med mina hundar och misstänker att han har en jättehemlig tête à tête med…någon i skogen. För det är ju verkligen bästa stället att vara hemlig på.
Eller så vill han spendera natten i sovsäck i skogen, nära sina plogar och vaddetnu står mer för grejor där uppe.
Nu när jag ligger i varm säng mitt i civilisationen känner jag mig inte speciellt missnöjd med valet att stanna här.
Och är någon dum nog att åka till skogs för att tête á têta känns det ändå liksom inte som att jag drog det kortaste strået.
En natt utan snarkningar kan ju inte vara dåligt?
Men det är onekligen lite mer skrämmande om han bara råkar ha blivit en friluftsmänniska.
För han kunde lika gärna föreslagit att vi skulle tälta.
