Category: Mannen i mitt liv

Alltså, nu skulle man kunna tro att jag är värsta naturisten (dock ej naken sådan) som bara hänger med hundar, sälar och…paddor? Men det är jag ju kanske inte. Däremot ÄLSKAR jag havet, sådär barnsligt mycket.

Det får väga upp för allt annat trams jag pysslar med, för dagar som den här blir jag havsreligiös.

Jo, det kan faktiskt vara en slags religion. Kan man vara pastafarian med durkslag på huvudet så finns det inga som helst hinder för att bli väldigt religiöst lagd på havet. Gäller även när det inte är så bra väder, som till exempel när man går på öppet hav från Skagen (Danmark) till Strömstad i fem meter höga vågor. Jag lovar att man tillber alla havsgudar som finns i det läget.

Jag föredrar dagar som den här. För vi tog lillbåten way out west idag.

Med tanke på att den är ungefär lika stor som ett badkar men går att köra i warp speed så är det definitivt ingen båt man ger sig ut i kass väder med. För då blir man jätteblöt. Men idag var den alldeles perfekt, ungefär som skylten jag såg förra helgen på Koster.

Jag hade 600 bilder från två dagar på sjön, så jag tror att jag skippar att visa alla faktiskt. Jag misstänker även att om jag visar alla så kommer ni ha somnat ungefär vid bild nummer elva. Men jag kan ju spara några till en annan dag och så låter vi den här dagen handla om mina släktingar sälarna.

Vi drog alltså till den västligaste punkten idag igen. Efter det här skäret är det på riktigt öppet hav till England.

Där satt vi i badbaljan med avstängd motor i kanske två timmar och spanade på sälarna. Eller rättare sagt, de spanade på oss. Maken till nyfikna djur får man leta efter. De kan bara inte låta bli att skutta ner i vattnet och lägga sig i formation runt båten för att kika.

Eller ja, en del tycker för all del att man stör lite när de ligger och solar och sover. Som den här klunsen.

Öhh…*plirar med ögonen*…alltså jag SOV faktiskt. SOOOOV…och så kommer ni och sabbar?

*pust stånk och stön*

Fattar ni egentligen hur kallt det är i vattnet och hur himla jobbigt det är att ta sig ner när man är nyvaken? Hrmf, näe det gör ni antagligen inte!

Jo det fattar jag, jag vet precis hur det känns när man ligger på båten och har somnat till Sommarpratarna och något snille kommer på att det är dags att bada. Trust me killen, jag vet precis hur du känner dig. Förlåt så himla mycket då?

Inte det näe, men då BADAR jag väl då (hade jag orkat lyfta labben hade ni fått fingret)…

Men det fanns ett gäng som var desto trevligare. Eller kanske bara tröttare. Som låg kvar och sov sin middagslur och bara struntade i oss.

Och så fanns det de som bara var glada, välkomnande och nyfikna. Som liksom simmade fram och sa “tjena tjabba hallå”.

Hade man slängt i hundarna hade det nästan inte gått att varken se skillnad eller höra skillnad på en sälskalle och en hundskalle. De frustar och har backslick.

Men de flesta sälarna hade käkat blängsylta.

Kommer ni ett steg närmre så hoppar jag!

Jag med! Kan man inte ens få klia sig på magen i fred här alltså?

Sen drog vi och det gjorde blängsyltesälen med. Men han viftade med svansen åt oss först.

Dagens Naturruta är slut. Det finns mer. Cirka 590 bilder mer. Inte bara på sälar dock.

Hur länge pallar ni att vara med mig på sjön?

Och vill ni kolla hur det ser ut att åka badbalja får ni kolla på instagram.

Nu är det dags att sova, förhoppningsvis riktigt gott, efter två heldagar på böljan den blå.

Godnatt,

Kapten Haddock

Ett ypperligt tillfälle att hälsa på varelser med samma kroppsform som mig själv. Förutom att de är vansinnigt graciösa varelser och att de simmar i samma formation som tjejerna i en gammal Ester Williams-film.

Skulle jag simma med någon är det snarare formation skithög och jag känner mig inte ens speciellt graciös i vatten. Tvärtom, jag frustar (det gör i och för sig sälar med), får kallsupar, är lite orimligt rädd för småkrabbor och tycker alltid att det är åt helskotta för kallt i vattnet. Likheten med simmandet skulle möjligen vara att även jag skulle klara av att rulla ner från ett berg, högst ofrivilligt, för att sen landa i vattnet.

Eventuellt har det även hänt ett par gånger. Det var ju det där med grace.

Idag åkte vi i alla fall och hälsade på sälarna där de bor.

Vid något tillfälle förra sommaren skrev jag att vi var på Sveriges västligaste punkt, Ursholmen. Men då fick jag på tafsen för det var visst inte Sveriges västligaste, det ligger några små holmar och skär ytterligare en bit västerut. Jag fick revidera Ursholmens västlighet och säga att det är Sveriges västligaste bebodda plejs.

Men, idag var vi faktiskt på utsidan Sveriges västligaste skär. Det finns inte ett smack mellan oss och England på det här fotot.

Det heter Ramskär. Och precis bredvid ligger det ett gäng holmar och skär där det bor en helsikes massa säl.

Alltså, här finns det ju rätt gott om säl. Sälar är oerhört rara och nyfikna varelser som man ser stup i kvarten, men man brukar se en eller på sin höjd två. Man är inte omringad av ett 50-tal knubbiga look-a-likes.

Nu var inte planen att vi skulle åka hit, vi skulle åka till ett helt annat ställe där vi har varit en miljard gånger och då tänkte jag att det räckte med ett objektiv till kameran. Nästa gång jag överhuvudtaget ens tänker den tanken tänker jag highfajva mig i ansiktet med en stol som påminnelse, för SOM jag ångrade det när vi drällde runt på böljan den blå och till slut insåg att det faktiskt var så fint väder och så stilla att vi kunde dra ända hit ut och hälsa på sälarna.

Det är liksom aldrig så stilla att man tycker att det är en bra idé att dra ända hit. För går det sjö här, då är det stygg sjö. Man kan inte stänga av motorn och bara ligga still och filma sälar. Eller ens fotografera. Det brukar handla om att försöka hålla i sig själv, hundarna och ratten på båten för att köra så snabbt det bara går och komma i lite mer skyddat vatten.

Men idag gick det. Väldigt bra dessutom, så vi låg där jättelänge med motorn avstängd och bara fascinerades av sälarna som inte kan låta bli att hänga runt båten i en cirkel. De är mer nyfikna än vad jag någonsin kommer bli.

Här någonstans förbannar jag min idioti att jag inte hade med teleobjektivet. Sälarnas ansikten är så vansinnigt söta och det är inte speciellt ofta man har en chans att hinna ta närbildsfoton på dem.

Vill ni se på en av de mängder av filmer jag tog får ni trycka in er på min instagram. Är rätt säker på att man kan se filmen utan att ha ett instagramkonto.

Så HÄR långt västerut ligger det alltså. Om ni är i krokarna och blir sugna på att simma med sälar vet ni vart ni skall åka.

Maken kanske kan ta sin skitpraktiska simhjälpsapparat och skutta i nästan gång?

I alla fall, eftersom jag blev så rackarns irriterad över att jag inte kunde fota sälarna up close and personal bestämde jag mig för att åka tillbaka imorgon. Med hela kamerakittet. Enligt väderprognosen skall det vara lika mycket stilla som det var idag.

Jag brukar inte ha tur med vädret.

Nån som vill sätta en peng på att det kommer en liten tornado lite överraskande imorgon just för att jag faktiskt längtar efter att åka tillbaka och fota sälskallar?

Sen åkte vi hem, lämnade hundarna hemma och gick och käkade. När vi kom tillbaka efter maten hade Liten (trots hundsäkrat hem) bitit sönder en toapappersbal och dekorerat köksgolvet med toalettpapper. Jättevackert.

Men på det stora hela var det en väldigt trevlig dag.

Vad har ni gjort?