Där fick jag för att jag fuskade och bara skulle testa EN gång innan det blev mörkt. För att pappa sa att det inte skulle vara lika strålande väder imorgon och jag ville testa i kanonfint vårväder.
Nu sitter jag med stukat självförtroende och två stukade propellerblad och lovar dyrt och heligt att absolut inte köra den förrän det är påskledighet på riktigt.
En ledtråd till Eleanor då. Det är en drönare. Den heter DJI Phantom 4.
Helgen på torpet i djur- och naturrutan kvarstår.
Såg ni mig, maken och ömme fader nere på marken innan jag tog genvägen upp och ner genom ladan?
Om man mot all förmodan skulle vilja dela på andra sociala media kan man göra det här. Men bara om man verkligen vill.
Jag kommer vara lite tyst fram till påsk pga skitmycket att göra och oförutsedda händelser. Om man har skitmycket att göra har man a) inget alls roligt att blogga om b) inte ens när man är gift med en vandrande katastrof och c) inte tid att skriva om ingenting för att d) den tiden man har nyttjar man åt att ligga raklång på soffan/sängen.
Jag vet, det låter som att bloggen är oprioriterad. Det är den inte. Men jag tror inte att jag kan skriva putslustigheter om kontorsjobb. Och så var det ju det där med tiden, eller snarare bristen på den, när det är korta veckor. Då skall man ha i åtanke att jag inte har något socialt liv. Typ. Dessutom måste jag städa, eftersom det ryktas att ömma modern kommer i påsk (åh herregud).
Nåväl. Den här stod utanför dörren när jag kom hem med andan i halsen förut.
Fast i en kartong såklart.
Det blir man så glad av att man nästan börjar grina, och så känner man sig som tolv år på julafton medan man sliter upp den ur kartongen och känner doften av japansk plast. Det är något visst med just den doften. Den luktar teknisk leksakspryttel.
Dessvärre får jag inte testa den idag, eftersom jag valde att lägga den tiden på det här blogginlägget istället. Delad glädje är dubbel glädje.
Sedan blev jag vuxen, ställde undan den och klappade mig själv på axeln och sa trösterikt “du får använda den huuuur mycket du vill under påskhelgen, men inte före det, kanske en provflygning imorgon”.
Jag vet dessutom att minst en ute i stugorna lider av svårartad nyfikenhet eftersom denna någon och hans fru har skickat meddelanden i smyg från varsitt tillhåll under dagen idag. Borde man kanske bjuda dem till småstaden någon av påskdagarna?
Nu skall jag bara namnge den. Som med allt annat. Kanske Eleanor?
En traktorhelg på torpet med kost och logi till den som kommer på detaljkopplingen till det namnet.
Får man sova nu?
Om man mot all förmodan skulle vilja dela på andra sociala media kan man göra det här. Men bara om man verkligen vill.
Men jag beslutade även att jag aldrig någonsin skall åka på bilsemester med min äkta hälft. Verkligen aldrig. Om vi inte ens hittar till stället där u-båten finns, med GPS och endast två mil hemifrån, utan att ha skrikfest i bilen för att det stod tre olika adresser på hemsidan och män som kör bil VÄGRAR fråga förbipasserande om vägledning. Ja då finns det inte en janne att vi tar oss ner på kontinenten utan att lönnmörda varandra.
Vad är det med män och deras vägran till vägbeskrivningar?
Slutligen kom vi fram till en oerhört vacker vik och det visade sig att vi hade turen på vår sida. Ubåten var lika försenad som vi. Den var även pytteliten. Bara tanken på att vara nere under vattnet i en plåttub med fönster får mig att inte kunna andas ordentligt. Fullkomligt vedervärdigt. Men på stranden stod tre glada medelålders män som skulle få uppleva en dröm. En av männen låtsades antagligen att han var med i något slags världskrig. Det är jag övertygad om. Maken alltså.
Men det var intressant faktiskt, killarna som hade u-båten berättade att den var byggd åt försvaret, men att pengarna hade tagit slut för att vi tydligen inte behöver något försvar alls. Då hamnade den i privat ägo, men försvaret “använder” den fortfarande samtidigt som ägarna tar ut medelålders män på dykturer. Då kan de ju ha den som låtsasinkräktare och se hur snabba flottans glada gossar är på att upptäcka den.
Det såg onekligen märkligt ut med en u-båt i en gästhamn och det hade varit vansinnigt coolt att ta den till Skagen över Kristi Flygare.
Extra fiffigt hade det varit med en dylik båt under högtrycksveckorna. Finns det ingen båtplats så lägger man sig på botten?
I alla fall. Här är en väldigt lycklig make på väg ner i båten.
Jag ställer mig högst tveksam till om mitt höftmått ens hade fått plats i entrén. Det ser trångt ut. Och det var trångt. Tre snubbar och en kapten var vad som fick plats och då kunde de inte direkt byta plats med varandra. Den som hamnade i främre röret blev kvar där hela resan skulle det visa sig. Maken hade extra mycket tur när de två som inte var i röret fick klunsa om vem som skulle styra upp båten till ytan och han vann.
När de äntligen var under vattnet hann jag njuta av den väldigt vackra (men lite kyliga) dagen i någon minut.
Jag fick syn på en drönare och då släppte jag allt och fullkomligt överröste drönarchauffören med frågor. Tid och rum försvann, maken hann dyka omkring på 20 meter och komma upp igen och jag noterade det inte. Jag var inte ens såpass med i matchen att jag fotade drönaren med sin ägare, jag var strängt upptagen med att vara hänförd.
De där drönarna har jag spanat på tidigare, men tyckt att de verkar klumpiga att hantera. Det är de inte längre.
Leta upp Kristofer Göthe på Facebook och kolla hans bilder och drönarfilmer (han har även slängt upp några filmer från gårdagen). Sen kommer ni vara på min sida. Jag måste HA en drönare, jag MÅSTE ha en drönare.
Under tiden kan jag även tala om att det där plåtröret kunde gå ner till 250 meter, hur nu det är möjligt, men att de själva hade satt ett säkerhetsdjup på 60 meter. Det är väldigt många meter.
Och om någon mot förmodan skulle vara intresserade av att titta på en ganska lång film på hur det ser ut när ubåt med make inuti dyker, så ser det ut så här.
Under tiden skall jag kika vidare på drönare och tjata hål i huvudet på maken. Precis som en jäkla unge i godisdisken.
Det är dags att vara sällsynt envis.
Vad gör ni?
Om man mot all förmodan skulle vilja dela på andra sociala media kan man göra det här. Men bara om man verkligen vill.
Alltså alltså alltså. Nu har det hänt en sådan där sak man vill tro är påhittad. Igen.
Jag tackade ju inte Gud för maken i lördags, skrev inlägget igår och igår eftermiddag började hundarna skälla skitmycket. Sådär nästan vansinnigt mycket, men eftersom jag inte hörde något utanför dörren och att folk vanligtvis inte har vägarna förbi utan att säga till innan, gjorde att jag struntade i det. I alla fall i kanske en minut. Sen orkar man inte riktigt ignorera skällande hundar mer.
Först vill jag bara poängtera en gång till exakt hur off grid vi bor. Noll grannar. Typ. Enskild väg, skog och torpet. Närmare bestämt här.
Jätteoff på riktigt, tycker i alla fall jag, som åtminstone bott i villaområde tidigare.
I alla fall. Här gick jag och inte tackade Gud med skällande hundar runt benen.
För jag reste mig upp för att kolla så inga zombies hade tagit sig ut och fick syn på två damer på gårdsplanen, och vad som först såg ut som inget transportmedel. Eftersom jag inte har någon som helst koll på vad man plockar när på året trodde jag först att det var vilsegångna plockare. Sedan trodde jag att det var vägpirater eller asfaltläggare i ungefär en nanosekund, innan det föll på egen orimlighet.
Jag öppnade dörren och stirrade chockat på damerna och frågade VAD i hela friden de gjorde i skogen.
De ville bara välkomna mig till nästa möte.
Jehovas vittnen. I skogen. Det verkar så vansinnigt ineffektivt tidsmässigt att åka till torpet? Och lite “vi vet var din brevlåda bor trots att du inte har något brevlåda”?
Där fick jag för min ogudaktighet och otacksamhet liksom.
Idag skall vi till Grebbestad för att maken skall åka u-båt. Han fick ju det av mig i julklapp och nu har u-båten kommit till västkusten.
Jag skall absolut inte åka. Jag får cellskräck av att bara tänka på u-båten, även om jag inser att det antagligen är vackert så här års när vattnet är superklart och man ser tiotals meter runt båten.
Han får helt enkelt berätta hur det var sedan.
Och så vill jag be om ursäkt för att jag är kass på att svara på kommentarer. Men det är något knas med senaste uppdateringen i telefonen, appen vill inte låta mig svara. Jag har provat tusen miljarder gånger, men det funkar inte och det gör mig skitarg.
Trevlig lördag.
Om man mot all förmodan skulle vilja dela på andra sociala media kan man göra det här. Men bara om man verkligen vill.
Som inte har varit särskilt meddelsam den här veckan. Mest för att jag inte har så mycket att meddela. Men en sak måste jag tala om, som mormor sa på sitt kalas. Hon blir alltid lite gråtmild (det går i släkten det med, tackar som frågar) och vill egentligen tala om hur glad hon är. Mormor ÄLSKAR maken. Alla tanter ÄLSKAR maken. Kanske inte så konstigt med tanke på gemensamma spetsgardinsintressen, vad vet jag?
Men maken älskar faktiskt tanter också, så till den milda grad att han spenderade hela kalaset som ensam man vid tantbordet.
Någon gång i mitten av kalaset tog mormor undan mig och sa gråtmilt, “Jag är så glad att du har maken, du borde tacka Gud för att du har honom. Gör nu inget dumt och bli arg så att du förlorar honom.”.
!
?
!
Det har tagit nästan en vecka att smälta det där.
Jag har nog fortfarande inte smält det, men jag har inte tackat Gud och jag har blivit arg.
Hur gör vi nu?
Om man mot all förmodan skulle vilja dela på andra sociala media kan man göra det här. Men bara om man verkligen vill.
