Alltså alltså alltså. Nu har det hänt en sådan där sak man vill tro är påhittad. Igen.
Jag tackade ju inte Gud för maken i lördags, skrev inlägget igår och igår eftermiddag började hundarna skälla skitmycket. Sådär nästan vansinnigt mycket, men eftersom jag inte hörde något utanför dörren och att folk vanligtvis inte har vägarna förbi utan att säga till innan, gjorde att jag struntade i det. I alla fall i kanske en minut. Sen orkar man inte riktigt ignorera skällande hundar mer.
Först vill jag bara poängtera en gång till exakt hur off grid vi bor. Noll grannar. Typ. Enskild väg, skog och torpet. Närmare bestämt här.
Jätteoff på riktigt, tycker i alla fall jag, som åtminstone bott i villaområde tidigare.
I alla fall. Här gick jag och inte tackade Gud med skällande hundar runt benen.
För jag reste mig upp för att kolla så inga zombies hade tagit sig ut och fick syn på två damer på gårdsplanen, och vad som först såg ut som inget transportmedel. Eftersom jag inte har någon som helst koll på vad man plockar när på året trodde jag först att det var vilsegångna plockare. Sedan trodde jag att det var vägpirater eller asfaltläggare i ungefär en nanosekund, innan det föll på egen orimlighet.
Jag öppnade dörren och stirrade chockat på damerna och frågade VAD i hela friden de gjorde i skogen.
De ville bara välkomna mig till nästa möte.
Jehovas vittnen. I skogen. Det verkar så vansinnigt ineffektivt tidsmässigt att åka till torpet? Och lite “vi vet var din brevlåda bor trots att du inte har något brevlåda”?
Där fick jag för min ogudaktighet och otacksamhet liksom.
Idag skall vi till Grebbestad för att maken skall åka u-båt. Han fick ju det av mig i julklapp och nu har u-båten kommit till västkusten.
Jag skall absolut inte åka. Jag får cellskräck av att bara tänka på u-båten, även om jag inser att det antagligen är vackert så här års när vattnet är superklart och man ser tiotals meter runt båten.
Han får helt enkelt berätta hur det var sedan.
Och så vill jag be om ursäkt för att jag är kass på att svara på kommentarer. Men det är något knas med senaste uppdateringen i telefonen, appen vill inte låta mig svara. Jag har provat tusen miljarder gånger, men det funkar inte och det gör mig skitarg.
Trevlig lördag.
Jämtlandstösen says:
Haha, JV måste vara desperata. Eller så fick tanterna nån order från nåt högt höns “knacka på ÖVERALLT annars jävlar”
Ubåt, va häftigt! Avundsjuk jag blir nu! Men du, ubåtar har väl inga fönster? (appropå klart vatten)
/ mvh En som älskar ubåtsfilmer
Victoria says:
De där tanterna tog verkligen “överallt” bokstavligt 😉
Och JO, den hade fönster. Jag trodde kanske inte heller det, men den hade fönster fram och upp mot luckan. Aldrigövermindödakropp att jag hade gått ner i den förbaskade ubåten, FY så trångt det såg ut. Men vackert var det att titta på från land. Herrn här har ubåtsdille precis som du. Vi har ju Das Boot-loggan på den alldeles vanliga båten, för att det är kul 🙂
Humlan says:
Nä, ner i en u-båt går jag inte. Håller helt med dig.
Men du skulle haft någon reklambroschyr för u-båtsfärden att ge till damerna, som ett utbyte för den du fick av dem … För om jag inte missminner mig så anser JV att det bara finns ett visst antal platser i paradiset, så om de lyckas omvända dig så att du platsar där så kanske de själva mister sina platser och då kanske de kan trösta sig med en u-båtstur istället? 😉
Victoria says:
HAHA! Ja! Paradiset för mig är antagligen inte samma för mig som för tanterna. Alls. Jag vill bo på en kennel i mitt nästa liv. Med massvis av lurviga hundvalpar som luktar kiss. Ljuvligt.
Jämtlandstösen says:
Jämtlandstösen says:
Aha, där ser man.
Haha, kul!
Annika K says:
Jisses! Man slipper dem verkligen inte nånstans då 😛
Marie says:
Man går aldrig säker för JV, det är då ett som är säkert. Att de ens hittade ut i urskogen. :p
Ubåtar? Nej, tack. Har besökt Maritiman i Göteborg ett antal gånger med mina entusiastiska ungar när de var små, men gå ner i en ubåt finns inte på kartan. Hu! 😮
Granntanten says:
*asg* Du tror inte det var en hälsning från han där ovan att du BORDE tacka för maken?? *frust*
Jag håller på med en bok som heter “1001 sätt att slippa tentaläsa”. Den är ett långtidsprojekt och jag har en co-writer också. Vi är på 987 eller nåt sånt nu och jag är snart klar med min andra examen och han med sin första. Men hur som helst så började jag skriva på den 1994 när jag hade värsta litteraturhistoriatentan (vi tentade den här, notera att den är på 823 sidor, ett uppslagsverk med allt vad det innebär av faktaspäckat och med årtal och elände och de frågade på _allt_ http://www.bokus.com/bok/9789144108650/litteraturens-historia-i-varlden/) och ett JV ringde på. Så mitt allra första tips är “1. Bjud in JV på te.”
Hon är f ö en av mina äldsta vänner numera. Och nej, jag är inte ett skvatt vittne själv. =)
Fru M says:
Oj, det var seriös tentaångest det! Kul att du fick en nära vän samtidigt som tentafristen – tyvärr har jag endast sträckt mig till opkliniskt rent hem under tentaperioderna…men det var ju uppenbarligen några år sen *tittar mig fundersamt omkring i röran*
MissK says:
En jobbarkompis lät jv prata på när de kom o hälsade på en gång, bara det att sen fortsatte de komma ofta till henne
sen flyttade hon typ 500 m och berättade inte det för jv som brukade komma hem till henne, så hon trodde hon hade kommit undan, vilket hon gjorde ett tag men sen råkade hon vara hemma när de kom o till nya bostaden o ringde på, jv blev överlyckliga när de hade hittade henne så nu blir hon inte av med de utan hon låter de komma in o sen sitter de o pratar, men inte är de hennes bästa vänner för det o hon är för dumsmäll för o att undanbe sig deras sällskap 🙂
Fru M says:
Hmm.. Är det inte så att dom faktiskt har som regel att verkligen besöka alla? Dessutom 2ggr el…så att du har chansen en gång till – alla kan ändra sig vettu 😉
Här, lite off gääpääessen oxå, har dom varit 2ggr med ca 7mån mellanrum. Inte sett en skymt av dem sen dess – och detta var ca 3år sen.
Jag tyckte lite synd om dem för det var dryga 28 grader varmt den sista gången och dom kom gåendes, iklädda för dagen alldeles för varma kläder, dessutom några km till närmsta busshållplats.
I mitt huvud says:
Jag tror att de kanske gett helt upp om mig. För när jag bodde i min första egna lägenhet så kom de ganska frekvent och ringde på. Oftast tidiga söndagsmorgnar. Jag öppnade första gången, sen brukade jag bara strunta i det. Tills jag fick nog! Då for jag ur sängen, endast iklädd täcket, vräker upp ytterdörren och vrålar: -Men för helvete, helga vilodagen, det är söndag!!! De sa inte ett ljud, bara stirrade med öppna munnar, vände och gick. Sen har de aldrig återkommit!