En och en går tydligen an?

Men i flock gör de mig totalt oförstående. Tonåringar alltså, och jag menar människotonåringar. Herregud, allt på fyra ben är ju urenkelt att hantera i jämförelse förstår jag nu.

Och förresten, jag har givetvis inte glömt bokpoesitävlingen trots att hela min värld blev lite pausad i väntan på Mini. Juryn har ju kunnat jobba trots det och det har de gjort. Nu försöker vi bara komma fram till en slags prisutdelning som funkar för alla. Jag återkommer i ett annat inlägg om det.

De här tonåringarna då. En alldeles egen ras med väldigt specifik rasstandard skulle jag vilja påstå. Åtminstone när de är fler än en, för då är det busenkelt. Mitt minne är gott men kort så jag minns inte riktigt om jag berättade att vi fick en till? Eller hur vi fick en till?

Strunt samma, en kort förklaring. Ni vet ju redan att Johanna var här och lämnade Céline i onsdags. Céline och jag hade planerat att gå på Liseberg eftersom hon älskar de där vidrigheterna man åker i. Fast jag vill verkligen inte säga att man åker i dem. Numera är det inte åkattraktioner, det är mer bli kringkastad medan du hänger upp och ner och ut och in-attraktioner. Jag inser självklart betydelsen av egen ålder, men inflationen i de sk. åkattraktionerna är SÅ mycket högre per år än vad min ålder är. Om man börjar må illa av att stå på marken och kika på en grej (Mechanica) så är det ILLA.

I vilket fall som helst så tyckte jag att jag var skitsmart som då raggade upp en lika gammal sådan där tonåring så Céline skulle slippa åka allt ensam. (Det här har jag skrivit förut känner jag i fingrarna nu) Det blev dottern till kompisarna i Borås som brukar vara här varje sommar. Förra sommaren var det här exemplaret inte helt rasspecifik eftersom vi kunde sitta och göra mest inget alls eller bara måla naglarna en hel dag. Senast vi sågs var på båtmässan i januari och inte heller då uppfyllde hon rasstandard. Nu gör hon det. Vilket blev en förfärlig chock för tant som inte var beredd.

På Liseberg var det ju enkelt. Det var bara att ge så simpla instruktioner som möjligt. Typ “styvmodern, lilla systerbarnet och jag går och kikar efter trygga och snälla kaniner, ni gör det ni vill, ring om två timmar ungefär så har vi en avstämning”. Funkade toppenbra och det var verkligen världens bästa dag för folk som vill betala för att bli kringkastade. Bilparkering fanns i överflöd utanför Liseberg och där inne var det ingen kö till alla attraktioner. Hur mycket jag än gräver i minnet kan jag inte komma på en enda gång i mitt 46-åriga liv som det varit mer tomt på folk och kortare köer. Då skall man veta att jag, under hela mina yngre tonår, spenderade orimligt mycket tid på Liseberg tack vare Volvoföräldrar med Lisebergskort. Även om man inte åkte allt varje gång så “hängde” man. Avenyn och Liseberg hade ett fint utbud av unga och söta pojkar som man kunde knata fram och tillbaka i timmar och titta på. Hade man riktig tur pratade de med oss också, men då snackar vi verkligen riiiiiktig tur.

Vi spenderade fem timmar på Liseberg och jag tror att tjejerna snittade fyra åkgrejor i timman. Det säger allt. Sen käkade vi och de tvingade mig att åka med i Flumeride och Kållerado innan vi drog hem igen.

Sen tog vi med oss tonåring bördig Borås tillbaka till Strömstad för att jag hade en plan. Planen var att tonåringarna skulle hänga i flock och att min existens skulle bli av underordnad betydelse. Jag VILL vara av underordnad betydelse lite då och då (ganska ofta). Även om flocken inte var särskilt stor i det här fallet och bara två. Men två är åtminstone en flock till skillnad från en. Det enda jag inte var helt säker på var ju om de skulle klicka. Sådant vet man ju aldrig när det blir påtvingat sällskap för båda, men med tanke på att de klarade sig alldeles utmärkt på egen hand på Liseberg borde de ju klara att åtminstone kommunicera med varandra utan tolk även i Strömstad. Kanske till och med ta lite egna initiativ och fråga varandra om de skall gå ut och äta på egen hand.

De här tonåringarna är trasiga. Sönder. Ur funktion. Helt klart defekta.

Båda klarar att prata med mig utan problem. Till och med prata mycket. Om jag gör något annat, som nu när jag ignorerar båda och skriver här, sitter de istället och stirrar på varsin telefon. Gärna med lurar. SOM OM DEN ANDRA INTE EXISTERAR. Båda är välartade och väluppfostrade raringar.

Istället för att ge mig egentid fick jag ännu mindre. Eftersom ingen av dem pratar samtidigt med mig utan en i taget.

Antingen är jag totalt förlegad och mer gammalmodig än vad jag var medveten om eller så kommunicerar kids idag medelst telefon i handen utan att säga något.

Jag överväger att lämna dem. Bara gå rakt ut ur lägenheten, lämna en nyckel till dem ifall de skulle komma på tanken att faktiskt gå ut utan mig, och inte komma tillbaka förrän till kvällen. Låta dem lösa “problem” i form av hunger, kaffesug och allt annat jag blir inblandad i.

Igår föreslog jag att de kunde gå ner och käka alldeles ENSAMMA och sedan gå på bio ihop. Eftersom restaurangen ligger hundra meter från lägenheten och bion ligger i samma lokal var det ju inte direkt som att be dem göra någon väldigt komplicerad tillitsövning ihop. Icke sa Nicke. Jag skulle gå med. Trots att jag inte var hungrig. Och det gör mig jättestressad. Eftersom jag inser att vi sitter alla tre vid samma bord och båda pratar med mig och ingen med varandra. Då slutar det med att jag känner mig som en översättare som smått hysteriskt förklarar bakgrunden för den ena om vad den andra pratar om och vice versa.

Skall det vara så?

Jag älskar båda och de är underbara ungar. Tydligen bara en i taget.

Nu saknar jag kaninlandet på Liseberg. Det var enkelt. Det är även enkelt kvällstid när det är läggdags och jag tvingar dem att ha filmtajm i sängen som vi delar alla tre. Frivilligt från allas sida, vi har fler sängar så det råder ingen som helst brist på sängplatser.

Behöver jag ens nämna att jag ligger i mitten med filmen?

Jag behöver ju inte oroa mig för att de ränner ute på nätterna i alla fall, den saken är klar.

Hjälp mig?

IMG_0750

Trots att jag kände mig som hundra år när jag hade bestigit kaninberget.

Kanin-kanin-KANINTE!

IMG_0757

Mina NERVER

Det kom ett samtal från maken på Facetime och jag trodde att han hade tryckt på att ringa tillbaka på fel samtal. Sådär som man kan göra om man har en iPhone. Och vi pratade på Facetime igår kväll så det var inte helt orimligt.

Min första fråga var om han hade ringt fel och då förväntade jag mig en liten men högljudd svordom, ett jakande svar och en omringning.

Istället visade han mig det här.

IMG_0772

Då slutade jag andas i flera minuter, började stortjuta och sedan var han tvungen att prata med mig jättelänge. Fast han behövde inte säga något, bara han höll telefonen så jag kunde se Mini.

Nu kan jag andas igen. Och äta. Det här har varit årtiondets bästa diet. Med tanke på att jag haft besök i princip non stop sedan Mini försvann har det varit lite problematiskt när jag inte riktigt har förstått att andra har blivit hungriga när jag själv inte varit det alls. Nu har Céline varit här sedan i onsdags och igår tog vi med oss ytterligare en tonåring från Liseberg. Man antar att de har FÖRVÄNTNINGAR. Som jag kanske har varit lite dålig på att uppfylla, men löst genom att parkera maken på torpjour. Någon har ju varit tvungen att vara där.

Idag gick maken på den vanliga rundan i ladan och i skogen. Ingen mat försvunnen som vanligt, men helt plötsligt var det något som rörde sig i ögonvrån uppe på höloftet. Och där VAR hon. Helt plötsligt. För hon har inte varit där i en vecka och två dagar. Var någonstans hon HAR varit vet ingen utom hon, men jag har aldrig varit så glad över att vi har haft dåligt väder och regn. För det betyder att hon har fått vatten. Vilket är absolut viktigast för att en liten vilsegången katt skall överleva.

Man kan även vara ytterligare helt säker på att hon inte har varit i ladan eftersom hon inte har rört mattallriken med sin bästa och godaste mat på.

Då trodde jag att hon kanske skulle vara lite svag på grund av matbrist. Och gjorde mig beredd att direkt åka till veterinär. Trots att jag egentligen vet att de klarar sig rätt bra bara de inte får vätskebrist, men som sagt har vi ju inte lidit brist på just vätska. Hon var inte svag för hon orkade minsann protestera mot att bli upplyft i famnen. Maken får ju inte lyfta Mini hur som helst, skall någon överhuvudtaget lyfta henne skall det vara jag. Och det är inte ens säkert att jag får göra det. Men jag får klia henne.

Lite mager (jag trodde det var nästan omöjligt att bli mindre än vad hon redan är), ganska hungrig och med två fästingar på huvudet kom hon in och ringde mammamatten.

Jag trodde verkligen inte att hon fanns mer. Av alla gånger hon har knatat ut har jag vetat att det har varit okay, men den här gången var det inte det och jag trodde allt från rävar till brunbjörnar.

Nu har hon ätit, blivit kliad på så mycket att hon låter som en dieselmotor och man kan anta att hon kommer ägna åtminstone resten av den här dagen åt att tvätta sig och att sova. Medan maken fortsätter ha jourverksamhet så att hon inte blir dålig av maten och att hon äter för mycket på en och samma gång.

Själv är jag hungrig (kanske inte så mycket längre efter att ha kastat mig över det första jag såg vilket råkade vara en påse chips som jag har tryckt i mig under tiden jag har skrivit), törstig, och sömnig samtidigt. Man fattar tydligen inte riktigt anspänningen förrän det löser sig. Och på bästa vis den här gången.

Tack. Alla. Herregud, verkligen tack. Jag är överväldigat lycklig.

Det känns lite som att tonåringarna får klara sig på egen hand idag medan jag tar igen förlorad sömn och gladgråter i kudden.

Man behöver väl inte passa 15-åringar?

Och det är ingen bra idé att åttaåriga innekatter börjar gå ut. Inte när de inte har vett på att svara när man pratar med dem utomhus. Mina nerver är för klena för att hantera en sådan här omgång till.

Älskade älskade katt. Jag skall ägna resten av sommaren åt att klappa på alla mina husdjur med nio dagars extrakelande för Mini.

Det här är för bra för att vara sant.

IMG_0984

IMG_0981

Fortfarande frustrerad och på gränsen …

För givetvis har den lilla svarta nosen inte kommit hem än. Och siktats någonstans av vare sig oss eller hundarna.

Vilket gör mig så ledsen att jag mår lite illa. Hade hon inte varit en inneskyggis hade jag varit lite coolare, men nu är hon ju det. Även om hon har övat på utegångar ganska mycket i perioder så har hon inte övat så HÄR mycket. Det är som sagt något som inte stämmer. Intuitionen och magkänslan är skit rent ut sagt.

Idag har maken och hundarna jouren på torpet medan jag försöker tänka på annat genom att ta med Céline till Liseberg. Hon har längtat efter att åka upp och ner och in och ut sedan i vintras. Jag lider vid bara tanken och har därmed klokt nog raggat upp en annan tonåring. Dottern till kamrat från Borås. De som brukar vara här en vecka varje sommar.

Han kör dit sin extremt tonåriga dotter och lämnar henne i min ömma vård. Med “dit” menar jag Liseberg, så vi möts där. Dessutom skall jag ta med mig styvmodern och sexåriga systerdottern.

En 15-åring, en fjorton-soon-to-be-femtonåring och en sexåring. Det finns enklare sätt att bli ett nervöst vrak har jag hört. Jag är GLAD att styvmodern följer med som extravuxen. Eftersom jag mår illa redan innan vi har åkt och jag ens har sett de vidriga karusellerna på avstånd.

Nu är det dags.

Jag tar emot alla tips just nu. Allt från spåtanter till spårhundar (jag skall jaga fatt på ID-hund igen).

Sen skall jag gå och smyggråta på Liseberg.

Det är så många som gråter där ändå så jag kommer knappt märkas gissar jag.

Vad GÖR man när man inte kan göra något?

Mini knatade ut till midsommar. Hon låg mer eller mindre i bakhåll när det var hundutsläpp på kvällen och sedan sprang hon ut genom dörren i deras kölvatten fast åt ett helt annat håll.

Detta var sent på torsdag, nästan natten till fredag, så midsommarafton alltså.

Hon har ju börjat göra så, liksom öva sig på att vara ute, problemen kommer ju när hon vill in igen. Den delen har hon inte greppat. Då får man ha koll på om hon är i krypgrunden eller i ladan och så får man gå dit med en öppnad burk Väldigt God Mat så hon kommer fram/ner/ut från var hon nu råkar ligga. Sedan tar man henne under armen, bär in henne och matar henne. Sedan tvättar hon sig och så sover hon i dagarna tre, lyckligt full av nya intryck.

Den här gången är det inte så. Det är något som inte stämmer och NU är det katastrof på riktigt. Hon är inte i krypgrunden och i ladan går inte att se varje vrå, MEN jag har varit ute i svinottan alla dagar sedan hon gick ut och försökt prata fram henne med god mat i handen. Så tidigt på morgonen att inte ens hussvalorna har vaknat och börjat flyga fram och tillbaka i ladan. Och det är knäpptyst överallt. Första morgonen vet jag att hon fortfarande är ointresserad av både mig och mat och då stannar hon där hon är för att allt är så himla spännande, ser man henne inte då är hon “borta”.

Nu har hon varit borta fyra nätter och jag har varken sett henne eller hört henne en enda gång. Maken har inte sett henne heller. Jag letar på morgonen, båda letar på dagen och sedan fortsätter han att leta under sitt kvällskift utomhus.

Först tänkte jag att jag behövde öva jag med. På att inte vara så överdrivet hönsig. Jag är den sortens mattemamma att jag reagerar om någon av fyrbeningarna så mycket som nyser i fel riktning. Oftast med läskigt rätt intuition dock. Men det här var en övning för mig med, eftersom Mini faktiskt gillar att gå ut även om hon inte vet hur man går hem.

Men nu är det verkligen jättefel. Det är fel att hon gick ut på kvällen (natten), det är fel att vi inte ser skymten av henne på något av “hennes” ställen och nu är det fel för hon borde vara jättehungrig och komma fram. Allt är fel och blev fel från början. Det där med att gå ut på natten har hon ju aldrig gjort innan och det betyder ju att allt är som mest spännande när skogens alla djur är ute och jagar. Bara tanken på en liten Mini som dansar runt och det räcker med ett extra fint grässtrå för att lyckan skall vara gjord samtidigt som alla hemska djur (vilka?) ligger i bakhåll.

Nä, det stämmer inte med natten och det stämmer inte att vi inte har sett henne på inspektionsrundorna. Sedan har hon ju utökat antalet “trygga platser” en gång redan och borde rimligtvis kunna göra det ytterligare en gång. Först var det ju bara krypgrunden och efter ett antal veckor och gömningar där upptäckte hon att ladan var en trevlig plats. Där har hon varit de senaste gångerna. Perfekt att ligga högt uppe på en flyttkartong och ha koll.  Såvitt jag vet har vi inga fler ställen att gömma sig.

Fördelen med torpet är att det inte finns vägar med bilar och grannar som kan råka stänga in henne någonstans. Nackdelen med torpet är att det inte finns några grannar man kan fråga och så finns det hemska djur i skogen.

I vilket fall som helst så är det status PANIK på den här mattemamman nu.

Igår eftermiddag hade jag satt som gräns. Igår eftermiddag var det fortfarande rimligt. Efter det skulle jag få lov att få panik om hon inte hade visat sin fina lilla svarta näsa.

Vatten och mat finns, men vad gör man nu då?

Det här med att inte VETA är ju det värsta som finns och hur många gånger kan man gå omkring i ladan och locka?

Nästa steg för min del är att flytta ut till ladan och sova på huggkubben bredvid flyttkartongerna.

För att inte prata om hur tomt det är här inne.

IMG_8608

Ursäkta, men nu skall jag gå ut i ladan igen.

Jag antar att jag inte behöver förklara känslan för någon, men hur letar man efter en katt som inte har gått kursen i hur man går hem och ber om att få komma in?

Inte en enda fasad på riktigt

En del inlägg är ju ofta ganska lätt att se om det är framkrystat och bara visar den tjusigare sidan av livet. Den där man vill visa för att det är så man önskar att man hade det och det är framför allt väldigt viktigt att andra tror att man har det så.

Min förhoppning är att jag inte framstår som en streber. För det är jag inte. Men jag är däremot både tacksam och medveten om att jag har det ganska bra. Extra medveten blir man bara man öppnar en dagstidning eller varje gång man tittar på nyheterna. Mitt behov av rosenskimrande fasad är dock icke-existerande. Det är inte viktigt för mig att andra tror att mitt liv är fyllt av flärd (som om det nu ens går att tro det på torpet?) och jag är inte särskilt avundsjuk på andras liv. Jag är en alldeles lagom tjock kvinna, något äldre än mina bästa år, med hyfsad självkänsla och mycket mer behövs inte för att fatta att de med fasaderna, det är nog de som kanske mår lite dåligt egentligen. Sen finns det givetvis ett fåtal som bara vill visa den fina sidan för att de egentligen har rätt fula personligheter.

Komplicerat det där. Jag tycker om verkligheten med allt vad det innebär och jag gillar fina foton. Givetvis även hundar och katter, jag älskar hundar och katter. Och havet. Det finns väldigt mycket jag tycker om och jag tycker inte om fejk.

Men idag blev det en sådan där dag som jag nästan inte vågar blogga om. En helt oplanerad dag på sjön tack vare överraskande fantastiskt väder. En sådan där dag som om jag hade sett den på bild hos någon annan, medan jag själv satt i drivis och hagelstormar, så kan det hända att jag hade muttrat lite ofint. Men jag måste dela med mig, för det var årets första av så orimligt många saker. Viktigast av allt, det var sommarens första båttur. Och det var ingen av oss som trodde att vädret skulle visa sig från sin soliga sida igår när vi satt i kylig dimma och väntade på regnet hela kvällen.

Vilket oerhört glad överraskning?

Vi åkte till Alaska för att mamma så gärna ville dit. Det ligger så nära småstaden att man kan säga spottavstånd och vi passerar det ett oräkneligt antal gånger varje sommar, men jag har inte gått i land på många år. Googla det för att få mer information, men det är nog ett av de vackraste ställena i krokarna. En vansinnigt cool kvinna som hette Hilma emigrerade till just Alaska under guldruschen i slutet av 1800-talet för att vara med och vaska, sedan kom hon hem igen, ärvde en ganska stor del av en ö som hon bit för bit och alldeles själv byggde om till ett paradis. Medan hon bodde där i sin ensamhet. Det är riktigt imponerande för en kvinna på den tiden (det är imponerande ändå tänker jag). När hon dog 1965 tog någon (jag tror kommunen) över skötseln och det har de gjort bra. Tänk alla dessa stenar som hon har släpat omkring på.

Om man bortser från att tilläggning vid bryggan som vanligt utfördes medelst gap, skrik och svordomar för att tankeläsning FORTFARANDE inte fungerar på båten konstigt nog. Men resten var vackert. Så vackert att bilderna får tala för sig själva och jag håller käft för en gång skull.

IMG_0668 IMG_0665 IMG_0666

På väg dit med ömma mamman, styvfadern och maken. Skinande glad familj och inte en enda svordom har uttalats. Än.

Sedan svor vi. Bara jag och maken såklart och så gick det bra som vanligt och så knatade vi runt på Alaska. En badade och det var inte den här badkrukan. Mamma har betydligt mer gemensamt med sälar om man ser till hennes badande i tid och otid, min likhet är mer kroppsformen. Genen muterade alldeles tydligt på något sätt när den gick från henne till mig. Jag älskar havet men inte när det är under 20 grader.

IMG_0688 IMG_0685 IMG_0684 IMG_0675

Jag är verkligen brunbränd. Herregud, det går inte ens att se skillnad på dagens klänning och mina armar och ben.

 

FullSizeRender-7 FullSizeRender-6 FullSizeRender-5

Råkar ni befinna er i krokarna på semester, åk då hit. Det går båtturer till Alaska om man inte har eget flytetyg.

Jag kan inte sluta fundera över detta kånkande på stenar som Hilma pysslade med. Och blommor och trädgård och huset som hon bodde i som inte finns mer.

Vilken läskigt bra dag.

Det betyder egentligen bara att jag måste skynda mig att gå och lägga mig så jag inte jinxar det genom att skriva så. Det finns ju fortfarande en och en halvtimma kvar av dagen att gå åt skogen.

Eller också går jag och lägger mig för att jag är dödstrött. Och numera väldigt solbränd på ena armen.

En riktigt schysst bonnabränna har jag lyckats med idag och jag har ingen aning hur det har gått till att det bara har hamnat på ena armen.