Men i flock gör de mig totalt oförstående. Tonåringar alltså, och jag menar människotonåringar. Herregud, allt på fyra ben är ju urenkelt att hantera i jämförelse förstår jag nu.
Och förresten, jag har givetvis inte glömt bokpoesitävlingen trots att hela min värld blev lite pausad i väntan på Mini. Juryn har ju kunnat jobba trots det och det har de gjort. Nu försöker vi bara komma fram till en slags prisutdelning som funkar för alla. Jag återkommer i ett annat inlägg om det.
De här tonåringarna då. En alldeles egen ras med väldigt specifik rasstandard skulle jag vilja påstå. Åtminstone när de är fler än en, för då är det busenkelt. Mitt minne är gott men kort så jag minns inte riktigt om jag berättade att vi fick en till? Eller hur vi fick en till?
Strunt samma, en kort förklaring. Ni vet ju redan att Johanna var här och lämnade Céline i onsdags. Céline och jag hade planerat att gå på Liseberg eftersom hon älskar de där vidrigheterna man åker i. Fast jag vill verkligen inte säga att man åker i dem. Numera är det inte åkattraktioner, det är mer bli kringkastad medan du hänger upp och ner och ut och in-attraktioner. Jag inser självklart betydelsen av egen ålder, men inflationen i de sk. åkattraktionerna är SÅ mycket högre per år än vad min ålder är. Om man börjar må illa av att stå på marken och kika på en grej (Mechanica) så är det ILLA.
I vilket fall som helst så tyckte jag att jag var skitsmart som då raggade upp en lika gammal sådan där tonåring så Céline skulle slippa åka allt ensam. (Det här har jag skrivit förut känner jag i fingrarna nu) Det blev dottern till kompisarna i Borås som brukar vara här varje sommar. Förra sommaren var det här exemplaret inte helt rasspecifik eftersom vi kunde sitta och göra mest inget alls eller bara måla naglarna en hel dag. Senast vi sågs var på båtmässan i januari och inte heller då uppfyllde hon rasstandard. Nu gör hon det. Vilket blev en förfärlig chock för tant som inte var beredd.
På Liseberg var det ju enkelt. Det var bara att ge så simpla instruktioner som möjligt. Typ “styvmodern, lilla systerbarnet och jag går och kikar efter trygga och snälla kaniner, ni gör det ni vill, ring om två timmar ungefär så har vi en avstämning”. Funkade toppenbra och det var verkligen världens bästa dag för folk som vill betala för att bli kringkastade. Bilparkering fanns i överflöd utanför Liseberg och där inne var det ingen kö till alla attraktioner. Hur mycket jag än gräver i minnet kan jag inte komma på en enda gång i mitt 46-åriga liv som det varit mer tomt på folk och kortare köer. Då skall man veta att jag, under hela mina yngre tonår, spenderade orimligt mycket tid på Liseberg tack vare Volvoföräldrar med Lisebergskort. Även om man inte åkte allt varje gång så “hängde” man. Avenyn och Liseberg hade ett fint utbud av unga och söta pojkar som man kunde knata fram och tillbaka i timmar och titta på. Hade man riktig tur pratade de med oss också, men då snackar vi verkligen riiiiiktig tur.
Vi spenderade fem timmar på Liseberg och jag tror att tjejerna snittade fyra åkgrejor i timman. Det säger allt. Sen käkade vi och de tvingade mig att åka med i Flumeride och Kållerado innan vi drog hem igen.
Sen tog vi med oss tonåring bördig Borås tillbaka till Strömstad för att jag hade en plan. Planen var att tonåringarna skulle hänga i flock och att min existens skulle bli av underordnad betydelse. Jag VILL vara av underordnad betydelse lite då och då (ganska ofta). Även om flocken inte var särskilt stor i det här fallet och bara två. Men två är åtminstone en flock till skillnad från en. Det enda jag inte var helt säker på var ju om de skulle klicka. Sådant vet man ju aldrig när det blir påtvingat sällskap för båda, men med tanke på att de klarade sig alldeles utmärkt på egen hand på Liseberg borde de ju klara att åtminstone kommunicera med varandra utan tolk även i Strömstad. Kanske till och med ta lite egna initiativ och fråga varandra om de skall gå ut och äta på egen hand.
De här tonåringarna är trasiga. Sönder. Ur funktion. Helt klart defekta.
Båda klarar att prata med mig utan problem. Till och med prata mycket. Om jag gör något annat, som nu när jag ignorerar båda och skriver här, sitter de istället och stirrar på varsin telefon. Gärna med lurar. SOM OM DEN ANDRA INTE EXISTERAR. Båda är välartade och väluppfostrade raringar.
Istället för att ge mig egentid fick jag ännu mindre. Eftersom ingen av dem pratar samtidigt med mig utan en i taget.
Antingen är jag totalt förlegad och mer gammalmodig än vad jag var medveten om eller så kommunicerar kids idag medelst telefon i handen utan att säga något.
Jag överväger att lämna dem. Bara gå rakt ut ur lägenheten, lämna en nyckel till dem ifall de skulle komma på tanken att faktiskt gå ut utan mig, och inte komma tillbaka förrän till kvällen. Låta dem lösa “problem” i form av hunger, kaffesug och allt annat jag blir inblandad i.
Igår föreslog jag att de kunde gå ner och käka alldeles ENSAMMA och sedan gå på bio ihop. Eftersom restaurangen ligger hundra meter från lägenheten och bion ligger i samma lokal var det ju inte direkt som att be dem göra någon väldigt komplicerad tillitsövning ihop. Icke sa Nicke. Jag skulle gå med. Trots att jag inte var hungrig. Och det gör mig jättestressad. Eftersom jag inser att vi sitter alla tre vid samma bord och båda pratar med mig och ingen med varandra. Då slutar det med att jag känner mig som en översättare som smått hysteriskt förklarar bakgrunden för den ena om vad den andra pratar om och vice versa.
Skall det vara så?
Jag älskar båda och de är underbara ungar. Tydligen bara en i taget.
Nu saknar jag kaninlandet på Liseberg. Det var enkelt. Det är även enkelt kvällstid när det är läggdags och jag tvingar dem att ha filmtajm i sängen som vi delar alla tre. Frivilligt från allas sida, vi har fler sängar så det råder ingen som helst brist på sängplatser.
Behöver jag ens nämna att jag ligger i mitten med filmen?
Jag behöver ju inte oroa mig för att de ränner ute på nätterna i alla fall, den saken är klar.
Hjälp mig?
Trots att jag kände mig som hundra år när jag hade bestigit kaninberget.
Kanin-kanin-KANINTE!
ina says:
Haha åååååhhhh, tyvärr fattar jag precis, så sjukt jobbigt. Fast ganska roligt när man läser om det hos någon annan som här 😉 Jag tror att de är så osäkra helt enkelt. Men inte är det lätt men eloge till dig att du försökte. Jag tycker att jag har, med tonårstjejer, haft så många bra ideer som gett NADA, NADA. Ibland går det helt enkelt att inte göra rätt <3
Victoria says:
Jamen skoja INTE haha! Jag känner så igen mig i delar av det. Man var så osäker och så mån om sin fasad att man såg konstant skitenödig ut. MEN, om man då är så mån om just det, varför vill man då hänga med MIG? Jag fattar inte, det enda jag vet är att jag inte för allt smör i Småland helt frivilligt och glatt hade åkt till en jäkla tant när jag var 15. Hellre hade jag dött.
Karin says:
Skitbra idé,lämna lite pengar och någon slags vägbeskrivning till en bra restaurang och dra därifrån…alternativet är att ta med dom till zombieland och skicka ut dom i skogen med hundarna…(bara dom inte går vilse…)Bon courage!!! Innan Miniexit visade du en jättefin klänning m kofta,antar att det är PV?Men vilken modell?ps Kan du inte ta med dom till outleten i Norge?
Victoria says:
Men det FUNKAR ju inte? Jag har ju sagt, så straight forward som det bara går. KAN NI INTE GÅ UT OCH TITTA PÅ SAKER? Icke då. Som att rubba svärdet i stenen. Det är något jag missar här och jag har ingen aning om vad.
Klänningen och koftan är Rosamunde. Den vita på båten som gjorde mig så fantastiskt midsommarskimrande? Full Lace heter både koftan och klänningen och man känner sig MAGISK i den. Som tack och lov kommer med underklänning. Det kan hända att jag även har den i svart, då när jag gick bananas och köpte sju klänningar men pga vädret och ingen båt har jag bara hunnit ha på mig tre. Vilket ilandsproblem. Här har du länken till klänningen http://www.plainvanilla.se/rosemunde-full-lace-dress-10
Klart jag kan ta med till outleten i Norge 🙂
Karin says:
Merci för länken!!!Jag tror också att dom bara är lite osäkra och inte vill släppa sin “fasad”.Kanske C baravill vara med sin favorit”tant”och inte umgås med jämnåriga…..???Anyway,gör som jag när vi har “villrådiga/icke företagsamma gäster;Ett jävla schema,peka med hela handen att nu gör vi så så så,vad det än gäller utflykter,matlagning”hjälpa till”,brukar funka rätt braLycka till och var glad att dom iaf inte är osams….(har haft det också med en unge som var 13 och bara längtade hem…150 mil bara)
Victoria says:
Bådas favorittant och det funkar inte samtidigt? För den andra tjejen är inte hittvingad heller. Högst frivilligt från bådas sida. Men jag kommer aldrig mer ha två samtidigt. Nu har jag lämnat soffan och de två där inne. Återstår att se vem som kommer in först där jag ligger och läser och surar som den tredje 15-åringen. Jag kan gissa, eftersom en av dem satt upp ensam till klockan fyra och pratade på Snapchat. Och fortfarande sover vi i samma säng alla tre. Också det frivilligt. JAG FATTAR INTE??? Jag blir hyperstressad. Men nu tänker jag ligga uppe på sängen och läsa för jag har ONT i min kapade arm.
Visst är den fin? Allt som passar den här tjockisen och får henne att känna sig fin är fantastiskt. En av de sju klänningarna kommer jag använda året runt. Jag känner mig sjukt fin varje gång den åker på och det är stort.
Jenny lundeqvist says:
Haha, låter som min 13åring och hennes bästis… de är ALLTID med varandra och har varsin telefon i handen. De sitter till och med i samma soffa, ändå messar de varandra!
Victoria says:
Hade de åtminstone varit bästisar. Yyyyyl. Men de verkar inte ha ont av att sitta i varsin ände av soffan med lurar på medan de tittar på varsin serie på varsin telefon/padda. Däremot vill jag storgråta för att jag tycker att det är så sinnesjukt jobbigt. HJÄLP MIG? *sliter håret*
Bibbi says:
De är trasiga. 😉
Tror är att det är för att de inte känner varandra särskilt bra och kanske inte har så mycket gemensamt. Bara för att man är jämnårig så betyder inte det att man vill umgås med alla andra i samma ålder. Det hade kanske varit bättre att bara ha Celine.
Victoria says:
Du har högst troligt rätt. Och den tanken slog mig innan med, men jag tyckte det var praktiskt på Liseberg. Det tyckte de med, utan att ha träffats. Och såklart har du rätt i att de inte behöver ha ngt gemensamt bara för att de är jämnåriga. Men de lär ju inte få reda på det heller när ingen av dem gör minsta ansats att prata med den andra. Alltså?!
Bibbi says:
Låt dem vara och acceptera att de antagligen inte vill lära känna varandra. Hur länge ska du ha båda?
Victoria says:
Haha!!! Nu blev jag just dissad. C kom in i sovrummet för att byta kläder och med tanke på hur tidigt vi brukar gå och lägga oss trodde jag att hon ville förbereda sig för natten hon med. Jag frågade, fick ett nekande svar och så gick hon ut i vardagsrummet igen. Halleluja. De skiter i om jag känner mig utanför. Jag har aldrig blivit så glad över en diss någonsin!
Markattan says:
De är tonåringar och alltså fullt kapabla att ta ansvar för sina egna relationer. De har själva valt att hänga med dig och okänd jämnårig. Låt dem fixa det på egen hand, antingen blir de kompisar eller inte men så länge de inte bråkar kan du låta det bero.
Markattan som aldrig skulle sätta sig i slik sits
Victoria says:
Kunde du inte varnat mig innan så jag slapp läxan själv? 😉 Jag går omkring som ett höns för att ingen skall känna sig utanför, men nu har jag haft egentid med bok i typ en timma??? De sitter dock fortfarande i varsin ände av soffan och kollar olika serier med lurar. Herregud.
PJAK/Anna says:
Du vet att jag kan vara i Skillingaryd på typ en timme om du ska dit innan fredag denna veckan?? För efter lunch fredag så har jag semester oc återfinns i Köpingsvik 😉
Victoria says:
Det kanske jag ska. Jag vet inte riktigt vart jag ska än. Men jag lovar att tala om det i tid. 🙂
i min värld says:
Tonåringar är ett mystiskt släkte (vi har haft fyra?! stycken samtidigt)
Kan du inte bara uppge ett mystiskt ärende som du måste klara själv och ge dig iväg. Med hänvisning till “Det finns mat i kylen eller här är pengar gå till nån restaurang och klara er själva idag”
De brukar klara sånt galant när man tvingar dom.
Eller be dom fixa till middagen och säg att du är hemma kl 1900 och vill ha mat då 🙂
Dvs om du inte är rädd för lite röra i köket.
Enligt min erfarenhet om man “tvingar” dom att göra saker ihop där man måste kommunicera och gärna då nåt “skitjobb” så helt plötsligt kan dom både prata och umgås med varandra 🙂 Är det ett skitjobb så har dom iaf nåt att klaga på ihop 😀
Good Luck!
Åsa L says:
Precis, inget enar så som en gemensam “fiende”. 😀 Det kanske funkar…
Victoria says:
Jag tror inte det funkar. Heller. Och jag är inte rädd för röra i köket, det går att städa. Det verkar som om jag får inse att de är för olika helt enkelt. Och det trodde jag inte. Suck. Och tack 😉
Ibe says:
Dom kanske sitter och läser din blogg och har väääldigt roligt… 😛
Victoria says:
Jag tror faktiskt inte det. Båda vet att bloggen existerar, men jag är rätt säker på att den ena tycker att det är för mycket text och därmed ger upp i ren textskräck (sjukt bra för min del) och den andra litar på att jag talar om allt så bloggen blir överflödig.
Jag hoppas åtminstone att det är så 😉