Category: Klimakteriekossan

Tack för alla snälla ord. Det går verkligen att förstå hur viktiga våra pälsbarn är när man läser era kommentarer. Det är ju våra barn, även om de råkar vara fyrbenta med päls. Eller som i mammas fall, hennes barnbarn, för hon har nog gråtit lika mycket som vi gjort. Chocken blev ju minst lika stor för henne, för vi ringde inte henne på väg in till veterinären (man hoppas och hoppas in i det sista), och sedan ringde Kim henne när han gick ut till Ludde i bilen några minuter före jag kom ut. Han var chockad och förtvivlad och insåg att hon var den enda och första som verkligen behövde veta snabbt. Sedan tror jag att han behövde tröst också, från någon mer som älskade Scott lika mycket som vi gjorde.

Mamma sov när han ringde, och i efterhand berättade hon att hon trodde att något hänt mig när hon såg Kims nummer i displayen. Hundarna visste hon ju att de var friska eftersom vi pratar i princip varje dag. När Kim gråtande sa “Scott finns inte mer” förstod hon ingenting, och när polletten väl trillade ner bröt hon också ihop. När jag kom ut i bilen och blev delaktig i samtalet upprepade hon bara att det inte kan vara sant, för hon hade ju längtat så, planerat och köpt prinskorv för vi skulle åka dit på onsdagen. Vi hade ett möte i Göteborg på torsdagen och då tajmade vi ju in det med ett besök hos ömma modern.

Idag har det gått åtta veckor. Det sista jag gjorde utan att aktivt tänka på Corona var att se Scott dö, för när jorden gick under för oss gick den även under för alla. Ludde är fortfarande inte ledsen, men han har ändrat en del besynnerliga saker i sin personlighet. Helt plötsligt har han fått ljud, han skäller när han aldrig skällt innan och han murmlar mycket och ofta när man pratar med honom. Han är ju en knäpptyst hund. Det mest konstiga är att han helt plötsligt inte verkar tycka om att åka bil? Han som åkt både bil, husbil och båt sedan han var liten bäbis. Av alla konstiga nya personlighetsdrag som visar sig nu, är bilen det enda jag inte kan lista ut anledningen till. Särskilt inte när han dessutom gör skillnad på stad och motorväg, för motorväg går bra, men stad och mindre vägar tycker han inte riktigt om.

Även jag har fått lite exter för mig. I badrummet på övervåningen där Scott låg innan han gick ner och blev sjuk är det en liten dregelfläck efter honom. Den städar jag runt, och sedan ett par veckor tillbaka har jag lagt en liten handduk på fläcken för att den skall försvinna mindre snabbt. Varje gång jag sitter på toaletten där uppe lyfter jag på handduken, tittar på fläcken och så gråter jag en skvätt. Fläcken har blivit oerhört viktig för mig, för det är spår efter Scott.

Och så har Scott “flyttat hem”. I en jättevacker silverfärgad urna med mässingstassar på, alltså hundtassar som dekor, urnan står inte på tassar. Den står på sekretären tillsammans med hans leksaker och hans ben. Tre av de leksakerna är egentligen inte hundleksaker, men de blev det. Det är tre olika luddiga småfåglar som låter precis som de riktiga fåglarna när man trycker på dem. En rödhake, en blåmes och en gråsparv. Varje kväll när vi gick och lade oss var Scott tvungen att ta med en “pippa” upp i sängen. Ludde rörde dem aldrig, nuddade dem inte ens, det var bara Scotts till skillnad från alla andra miljoner leksaker de delade på. Varje gång jag hör en fågel ute som jag känner igen tänker jag på hur det lät när Scott kom upp för trappan med den kvittrande fågeln i munnen. Fågelkvitter gör ont i hjärtat numera. Ibland glömde han ta med en pippa, då hann han inte mer än att lägga sig i sängen innan han rusade ner för att hämta pippan han råkade hitta först.

På kvällen pussar jag urnan, säger godnatt till Scott och så trycker jag på en av pipporna och så gråter jag igen. Och så gråter jag på morgonen, efter de där sekunderna av frid man har när man vaknar, inte minns att Scott är borta och att jorden går under. Men jag har fortfarande inte förstått riktigt att han verkligen är borta och det är så mycket jag saknar. Mest tydligt är hans buffliga morgonpussar. Egentligen alla hans pussar, för Ludde är inte en pussare. Ludde vet vad det är vi ber om när vi säger puss, men han vill inte, så han knuffas bara lite med nosen i våra ansikten.

Livet är konstigt utan Scott. Det kommer ta tid att lära sig leva utan honom. De första fyra veckorna klarade jag ingenting, jag klarade inte ens att titta på TV för jag blev arg när folk skrattade och uppförde sig som om livet var som vanligt. Jag klarade absolut inte att träffa människor som pratade om saker som om livet var som vanligt. Mitt prat var helt borta, men jag tålde inte att andra pratade heller och jag tålde verkligen inte att människor var på gott humör. Sedan löste ju Corona just det problemet, jag behövde inte träffa folk mer alls. Folk är överskattat nu, mer än vanligt, särskilt folk som inte förstår att vi har sorg och det är många. Fler än man tror. Utan att nämna några namn är det en som tillhör min familj som inte ens har beklagat sorgen. Personen i fråga har inte sagt ett enda ord om Scott. Den personen kommer jag inte bry mig det minsta om från och med nu.

Men vi är fortfarande självvalt isolerade. Av den enkla anledningen att vi är priviligierade nog att vara det och att vi bor som vi gör. Då ser jag ingen som helst anledning att inte vara del i att hjälpas åt att se till att kurvan plattas till, och att riskgrupper inte blir smittade. Vi har rättigheter och vi har skyldigheter, och det här är det minsta vi kan göra för att minska katastrofen. De enda vi umgås med är mamma och styvfar, vilket kanske låter konstigt eftersom de är 70+, men vi har ju alltid varit “på” varandra och det brukar inte gå många dagar mellan de gånger vi ses. Antingen är de här en vecka eller så är jag/vi där i en vecka (eller tre). Något jag tror har räddat livet på båda våra respektive män.

Här i den lilla staden har det varit stendött, i en stad som är helt beroende av handeln från Norge, men det börjar ändra sig nu. För människor är inte skapade att vara aktivt rädda i långa perioder, men det som gör mig skitförbannad, och som syns väldigt tydligt här, är att norrmännen smyger över gränsen och tillbaka igen. Jag läser artikel efter artikel som handlar om hur värdelösa alla andra länder tycker att vi är, framför allt vårt grannland Norge som har gått ut med hur korkade vi är som inte gör som de gör. Och så kommer de numera i horder för att de inte klarar sig utan sin billiga tobak och sin läsk. Kulmen kom över påsk, det var ingen raggarcruising som brukligt på skärtorsdagen, men de kom på alla andra upptänkliga sätt. En del gick och cyklade över gränsen enbart för att handla, och när den lokala tidningen frågade dem på stan varför de kom hit när Norge har stängt gränsen, fick de till svar att det var värt det. Det var alltså så norrmännen såg på det, det var värt att eventuellt åka fast och få böter och två veckor i karantän. Att de sprider sjukdomen mellan länderna berörde de inte ens. Dessutom kommer de shoppande norrmännen från områden med mer smitta, norra Bohuslän är inte särskilt drabbat. Än. Det lär vi ju bli om idioterna fortsätter sin kamp för att tjäna några spänn på läskburkar. Tyvärr har ju just idioti inte någon nationalitet, en idiot är en idiot oavsett geografi.

Vi svenskar är alltså dumma som inte har lock down som i Norge, men det är bra att man kan smyga hit och handla. Som om det ens är en tävling överhuvudtaget? Vi pratar om en sjukdom som skadar och dödar människor över hela världen där ingen har facit. Då SMYGER man fan inte för att handla billigare snus.

Och så har jag förstått att det ser helt annorlunda ut i storstäderna. Jag fattar helt ärligt inte hur det kan vara så svårt att inte gå på krogen? Jo, om man är ung och i 20-årsåldern, då kan jag faktiskt förstå det. Men inte om man är i vår ålder och äldre. Det handlar om månader som räddar liv. Livet kan omöjligt gå under bara för att man inte kan sätta sig på stampuben varje helg? Eller få sin latte med macka på surdegsbröd. Vad är det jag missar? Här har vi möjlighet att hjälpa de lokala restaurangerna för de har ändrat sina rutiner, vi kan beställa käk om vi vill och de kommer ut med det till bilen. Det är bara en av många fiffiga ändringar som gjorts av företagarna och köpmannaföreningen här, men i storstan finns tydligen ett helt annat behov av att fortsätta sitta på varandra med ett glas vin. Rätta mig om jag har fel, jag går enbart på vad de visade på nyheterna i slutet av förra veckan. Det såg inte ut så för ett par veckor sedan såvitt jag vet och det enda jag kan härleda det till är att inget förändras mellan de dagliga presskonferenserna, förutom antalet smittade och döda. Tegnell har tålamod som en ängel, men visst känns det som att vi skulle behöva ett nytt skrämskott igen? Eller bara en ordentlig näve i bordet.

Men vad vet jag. Inget alls, eftersom jag inte sällar mig till de som helt plötsligt blivit amatörvirologer. Jag vet bara att jag kommer fortsätta lyda de rekommendationer vi har, för jag lider bara av att tänka på våra gamla och/eller sjuka som dör för att folk och fä måste ha sin fredagsbira på krogen. Experterna får tala om för oss vad vi skall göra och regering och riksdag får se till att inte samhället rasar långsiktigt.

En enda sak som varit Coronarelaterat har känts konstigt. Och det här känns verkligen hur konstigt som helst. Mamma, styvfar, Kim och jag spelar på hästar varje lördag. Sömmersketippande helt enkelt, hästar eller kuskar med käcka namn. Vi har spelat kontinuerligt i snart två år och i höstas började det släppa ordentligt. Före november förra året vann vi det vi satsade och höll oss på plus minus noll ungefär. Vi spelar för 500 kronor tillsammans varje lördag. Först vann vi ett par tusen och blev jätteglada. Sedan vann vi 5000 och blev ännu gladare. I julas vann vi 11.000 och blev SJUKT glada. Då låg vi 26.000 kronor plus på vårt hästkonto och jublade. Då beslutade vi oss för att vi skulle göra något tillsammans för våra hästpengar.

Förrförra lördagen fick vi in den ena skrällen efter den andra och trodde inte våra ögon och det slutade med att vi fick sex rätt. Den lördagen var hästarna försenade så de hann inte gå igenom vinsterna på fem och sex rätt, det enda vi visste var att sju rätt gav tio miljoner. Vilket inte säger så mycket om sex rätt, för det kan vara rejäla skutt mellan sju och sex rätt beroende på vilka hästar som vinner och om man får in sin spik om man har en. Spiken är alltid viktig. Trots att vi sömmersketippar har jag järnkoll på hur travet funkar, för det har alltid intresserat mig.

Jag satt ensam inne i soffan och tittade med mamma och styvfar i telefon, Kim var i garaget. Han spelar bara, han kollar inte. Och så avslutar de programmet med att säga att vi får gå in på hemsidan för att kolla de andra vinsterna för att de då inte hunnit få de resultaten från ATG.

Gång på gång laddade jag om hästsidan och efter tio minuter kom vinsten upp. Då hade jag lagt på luren med mamma och styvfar.

Vi vann 73.000 kronor! SJUTTIOTRETUSEN!

Och här satt jag ensam med hemsidan och läste utbetalningen gång på gång utan att tro mina ögon. Jag var övertygad om att det var fel på någon decimal. Sedan ringde jag mamma och frågade om de satt ner och om de ville gissa vad vi vann. Båda gissade på ungefär sju papp. Sedan svimmade de lite när jag talade om vad vi verkligen vann.

Då kändes det konstigt. För även om jag generellt ogillar folk för närvarande så insåg vi att vinsten, som ju var enorm, inte ens gick att fira på minsta möjliga vis. Den kommer inte gå att fira på länge. Och hästkontot är uppe i 96.000 kronor.

Jag har aldrig vunnit mer än 30 spänn på Triss innan. Det här är rätt otroligt och det enda positiva som hänt på mycket länge.

Känslan, att vinna SÅ mycket pengar. Den har vi fortfarande inte fattat. Det är sådant man bara sett på tv tidigare och det känns lite pinsamt att berätta det. För vi pratar inte pengar i Sverige, men det här var för stort för att inte skriva om. Nu vet jag hur det känns för de som vinner stort på Bingolotto och varför de som vinner inte jublar och skriker okontrollerat, och man blir lite förbannad på dem för de ser blasé och ointresserade ut. De fattar inte. Så enkelt är det, de fattar verkligen inte.

I lördags vann vi 250 spänn och ordningen är återställd.

Och det här kan ha varit ett av mina mer blandade inlägg, men jag ville skriva. Jag behövde skriva.

Mår ni bra och har ni klarat er?

(Läs inte texten om ni är så blödiga som jag är. Då kan ni skippa det här inlägget.)

Och jag har försökt skriva sedan dess, men det har varit omöjligt. Det är fortfarande lite omöjligt, men jag vill göra det för att inte glömma. Konstigt nog, för egentligen vill jag ju absolut inte minnas, inte just det som hände 09.24 i alla fall. Men för Scotts skull skriver jag, för de som precis som jag faktiskt inte visste att något så här vidrigt ens kunde hända.

Scott Stor dog den 18 februari klockan 09.24. Han dog innan veterinären ens hade fått i honom hela första sprutan som bara innehåller lugnande och han hann inte ens fylla tio år. Jag gråter och skriver, men å andra sidan gråter jag när jag gör det mesta nu. Det är så otroligt smärtsamt att det gör fysiskt ont att sakna honom. Paniken när jag verkligen inser att jag inte kommer få pussa honom igen, eller ens se honom i fem minuter river i bröstet på mig.

Det gick för fort. Ingen var beredd. Jag brukar kunna laga hundar, åtminstone kunna gissa vad som felas och lösa det. Den här gången kunde jag inte det, den här gången hann jag knappt tänka och det enda jag tänkte ville jag inte säga. För det enda jag förstod var att han höll på att dö, men jag visste inte varför.

Nu skall jag berätta vad som hände och med det hoppas jag att ingen som läst här någonsin kommer behöva uppleva samma sak som vi gjorde. För jag ger er min nyvunna kunskap som jag önskar att jag aldrig behövt lära mig. Med den här kunskapen kan man kolla i tid och få behålla sina högt älskade pälsbarn levande. Åtminstone slippa just det här dödsögonblicket som var det vidrigaste och mest smärtsamma jag varit med om. Vi skall såklart kolla Ludde Liten, men vi har inte klarat det än. Vi har inte klarat särskilt mycket alls än, för att vi fortfarande är chockade, ledsna och trasiga.

Scott var inte sjuk. Inte alls. Han var precis samma avundsjuka, pratsamma, glada och kvällstjuriga hund hela tiden. När vi gick och lade oss på måndagkvällen var det en alldeles vanlig kväll i sängen. Först Ludde, sedan jag, efter det kom Scott och snodde min kudde precis som vanligt, och sist av alla kom maken. Scott och jag diskuterade hur mycket kudde han kunde tänka sig att avvara åt mitt huvud medan Ludde grottade in sig vid mina fötter. Till slut fick jag en kvadratdecimeter kudde att ligga på och jag somnade med näsan någonstans i nacken på Scott. Det blir inte vanligare än så. Vid fyratiden på morgonen vaknade jag av att mina lurar hade laddat ur och att jag var hungrig, då satte jag lurarna på laddning och sedan gick jag ner och hämtade en skål filmjölk som jag tog med mig till sängen. Ludde tyckte inte det var värt att gå upp för lite filmjölk, men eftersom Scott fortfarande låg uppe vid kudden och därmed inte hade något oöverstigligt avstånd till tallriken så samsades vi om filmjölken. Det var sista gången jag såg Scott alldeles vanlig, efter det somnade vi om.

Klockan sju ringde makens klocka, han skulle till doktorn. När han gick upp låg Scott och sov vid toaletten, inte heller helt ovanligt eftersom han brukar få vatten i handfatet när han är törstig. Utan att veta har jag ändå en känsla av något redan var fel då. Kim gick upp för att göra frukost och jag hörde Scott gå efter honom ner för trappan. Ludde låg kvar i sängen med mig för vi hade planerat sovmorgon. Fem minuter efter att Scott gått ner ropade Kim på mig, han ville att jag skulle komma ner och kika på Scott för att han var hängig. Det tog 20 sekunder för mig att kasta på mig min OnePiece och rusa ner, något i Kims sätt att fråga gjorde mig livrädd och kändes ungefär som om en jättehand kramade hjärtat ur kroppen på mig.

När jag kom ner låg Scott på tröskeln utanför toalettdörren. Jag klappade honom och frågade om han inte ville ha prinskorv. Han rörde sig inte. I vanliga fall om man säger just “prinskorv” springer han till kylskåpet. Då fattade jag att något var fel, men inte vad. Inte i min vildaste fantasi hade jag kunnat ana hur resten av morgonen skulle se ut.

Kim fick snabbt tala om exakt vad som hänt de minuter vi inte varit på samma ställe, men det var inget konstigt förrän Scott kom ner. Han hade satt sig ner utanför toadörren, sett lite vinglig ut och dreglat lite. Sedan lade han sig ner efter att Kim hade ropat på mig. Min första tanke var något med hjärnan och jag kollade ögonen på honom. Där och då var det fruktansvärt, nu tänker jag på blicken med kärlek och bottenlös sorg. För det var inget fel i huvudet på Scott, han var helt med och tittade på mig och såg ut att kämpa för att tala om vad som felades.

Då kände jag magen, som var spänd som en ballong. Sedan kände jag efter hans puls och hans slemhinnor och då började jag gråta. För jag kunde inte laga honom och jag visste inte vad felet var, det enda jag visste var att min stora pojk höll på att dö.

Kim körde fram bilen till ytterdörren, bar ut Scott och lade honom i knät på mig i baksätet. Ludde Liten hamnade i framsätet och förstod inget alls.

Det tar en kvart att köra till veterinären och jag var inte säker på att Scott skulle klara resan dit. All hundkunskap gick på högvarv i hjärnan på mig samtidigt som jag pratade med och kliade Scott bakom öronen. Någonstans under resans gång kom jag fram till veterinären på telefon och det enda jag sa var att vi var på väg in, gav dem symtomen, talade om att jag inte visste vad som höll på att hända mer än att Scott höll på att dö ifrån mig i knät.

När vi kom fram bar Kim in Scott och då stod han upp en stund innan han lade sig ner på britsen. Det enda jag minns är att veterinären inte ens kände igenom honom innan hon sa att de inte klarar så svåra fall, då måste man åka antingen till Göteborg eller Norge. Då grätskrek jag åt henne att jag inte förstod, för att jag inte visste varför han var ett svårt fall och att hon inte ens hade känt på honom. Jag frågade om vi skulle kasta oss ut i bilen och köra till Göteborg eller om hon skulle GÖRA något och då svarade hon att han nog inte skulle klara bilresan.

Jag kan inte beskriva känslan av panik där och då. Kim och jag bara grät i pälsen på Scott, Ludde var kvar i bilen och det enda jag hörde veterinären säga var avlivning. Jag hade panik över hela situationen. Över att jag inte kände just den veterinären, att hon inte tänkte laga honom, att jag skulle tvingas fatta något slags beslut baserat på en enda veterinär som jag inte kände och som dessutom inte var så människovänlig. Där stod en för mig helt okänd kvinna och talade om för mig att jag hade rätt, Scott höll på att dö, och så skulle vi fatta ett beslut om avlivning. Av min hund som ett par timmar tidigare varit uppe och ätit filmjölk med mig? Jag har aldrig velat ha fel så mycket som då, och jag kunde inte ta till mig det någon sa, för situationen var så obeskrivligt overklig.

De röntgade buken på honom. Två veterinärer kollade plåtarna. Jag tror att hon sa det jag förstått redan hemma, att han inte skulle överleva. Skillnaden mellan hemma och där var att jag nu fick reda på att anledningen var att han högst troligt hade en tumör på mjälten som brustit och att han höll på att förblöda invärtes. Buken var full av blod.

Det var vidrigt. Både Kim och jag grät så mycket att vi knappt kunde prata och jag ville bara kräkas. Att vara tvungen att fatta ett beslut när man inte hinner få en second opinion samt att veterinären gjorde mig otrygg. Hon skulle kunnat vara galaxens mest proffsiga veterinär, men hon klarade inte att hantera oss. Scotts människor. Hon pratade om vår bäbis som “den” och “hunden”. Till slut fick jag bara nog och snörvlade ur mig att “snälla du, det är vår hundbäbis du pratar om, det är en HAN och han heter Scott”, dessutom skulle vi fatta beslutet som ingen av oss ville göra eftersom det inte fanns några alternativ.

Vi pussade på honom, vi kramade honom, vi grät i pälsen och under den ganska korta tid vi var där gjorde vi allt från att skrikgråta till att vara helt förbluffade. Sedan fattade vi beslutet, och han överlevde som sagt inte ens den lugnande sprutan man först ger. Jag har ett vagt minne av att jag stod lutad över Scott med huvudet mot hans mage och så ylade jag bara till Kim när jag inte hörde hans hjärtslag längre. För jag var inte beredd på det heller.

Det sista jag gjorde innan vi lät dem ge honom första sprutan var att ta hans ögonknas, för att prata lite lugnt med honom och att göra något som var normalt. Jag tar alltid ögonknas på hundarna och då slickar de mig på fingrarna. Det gjorde Scott den här gången med. Trots att han var så otroligt dålig. Det gör överjävligt ont att tänka på, samtidigt som det var så fint och normalt. Kanske just för att det var något fint och normalt mitt i allt fult och onormalt.

Vi valde obduktion, för annars hade jag grubblat ihjäl mig. Det har jag nästan gjort ändå och jag grubblar fortfarande. Jag har haft enorma skuldkänslor, det har blivit bättre, men skuldkänslorna finns där. Jag som alltid löser och lagar hundar kunde inte laga Scott. Och jag har fortfarande inte klurat ut hur man ens lever utan Scott. Det tror jag inte någon av oss har. Chocken var för stor och det gick för snabbt för oss, även om jag är tacksam över att Scott faktiskt inte led.

Det visade sig vara en enorm tumör på mjälten och den brast den morgonen. Tumörer gör det till slut. Nu har jag pratat med andra veterinärer och även min egen läkare, för jag insåg att det jag inte förstod var okunskap. Eftersom jag inte är veterinär. Att både hundar och människor kan ha tumörer på invärtes organ fattar jag, men det här verkar vara oroväckande vanligt. Definitivt inte ovanligt i alla fall. Mjälten fyller ingen större funktion, och där har vi anledningen till att vi aldrig såg Scott dålig. För han har troligen haft den i flera år, men den har aldrig stört honom.

Då blir det ju väldigt otäckt att mjälten är ett organ med enormt många blodkärl. Får de en tumör på mjälten som är för stor och brister, då kollapsar de och förblöder invärtes. I en del fall kan de få en tumör som bara bråkar lite, eller sitter konstigt till, då kan man ha tur och hitta den i tid. Det vill säga före den brister. Hade vi däremot vetat om den, då hade vi kunnat operera bort både mjälte och tumör och han hade inte saknat sin mjälte. Vi människor saknar inte heller mjälten om vi blir av med den.

Vi hade inte heller kunnat hitta den. Även om vi känner igenom våra hundar, och att veterinärerna gör hälsoundersökningar, så är de här nästan omöjliga att hitta. Man hittar dem med ultraljud, och ultraljud ingår inte i vanlig hälsokoll om man inte misstänker sjukdom. Vi kommer leta, även om vi får betala själva.

Det här är alltså ett sorgligt hus nu. Tomt och tyst, trots att Ludde är kvar (och tack och lov för Ludde, han har räddat mig från att bli galen på riktigt), för Ludde är så läskigt tyst. Scott var ju bossen, han som talade om när de skulle kissa, bajsa, äta, sova, kramas och mest högljutt talade han om när man inte fick krama någon annan. Ludde är en prydligt lydig hund som enbart skäller på tjuvar, det vill säga alla som inte är vi, och som aldrig har behövt lära sig be om något annat. Scott var husses hund och som han och Kim älskade varandra. Förutom när det åskade ute eller om man sköt fyrverkerier, då var det bara matte man kunde få tröst hos.

Kim och jag gråter, men Ludde har tagit det förhållandevis bra. I vissa situationer ser man att han väntar på Scott, vilket gör att hjärtat brister, men hittills har det varit okay för Ludde. Vi har dock inte lämnat honom ensam i mer än en halvtimma än. Nu fokuserar vi på att göra som man skall, bara ge (och ta) massor av kärlek.

Men vi är trasiga. Det har verkligen varit för mycket för länge, och vi vet inte riktigt hur man lever utan Scott. Värst är på morgonen och när det är läggdags, då gråter jag okontrollerat, och så har jag blivit extremt mycket mer hönsmamma med Ludde. Han har fått vissa restriktioner som han inte haft tidigare, för nu vet jag ju att det värsta tänkbara kan hända och har hänt.

Så en pandemi på det? Jodå, vi är införstådda och har koll på världen. Vi har även satt oss i lite karantän, för mamma var här och låg sjuk i en vecka innan vi skjutsade hem henne. Bor man som vi gör finns det nästan ingen anledning att inte sitta i karantän, vi kan ju vara ute hur mycket som helst ändå med tanke på att vi bor mitt i ingenstans.

Men jag är arg. Och rädd såklart. För att vi har spridit det och vi fortsätter sprida det, orden “priviligerad arrogans” läste jag häromdagen, bättre och lättare kan det inte beskrivas. Det är sådana som fortfarande åker på semester och exempelvis går på after ski med 498 andra personer.

Jag fattar det inte, man behöver inte tillhöra begåvningsreserven för att förstå hur man respekterar det och försöker att leva hyfsat rätt, det räcker med en gnutta sunt förnuft.

Vi lägger 75 mille på att lära svenskar hur man tvättar händerna istället. Otroligt genant.

Testskitblogg

Det här skulle jag berättat om tidigare, men jag glömde tydligen bort det. Mamma och jag var ju på hundmässan i Göteborg i januari, och när jag kom hem visade jag maken de foton jag hade tagit på tjusiga jyckar.

Han sitter och scrollar på min telefon och helt plötsligt dyker ett foto upp som jag inte känner igen. Inte nog med att jag inte känner igen det, jag känner inte ens igen platsen det är taget.

Alltså, jag är på intet vis talanglös när det handlar om teknik. Men här går jag bet, dessutom är det lite läskigt.

Det är ju helt klart ett hotellrum. Men var? Och hur?

Kolla tavlan i bakgrunden, den har ett rätt snuskigt motiv.

Det enda jag vet är att jag inte varit där.

Jag är lite sjuk. Vad har jag ägnat dagen åt? Jo, en tripp längs det älskade 80-talet. Även om jag tycker att det är lite lite sorgligt att vi skulle vara vuxna så jävla tidigt. Busnel, pärlhalsband, rosa dunjacka och Blå Blend redan i sjuan.

Jag är tveksam. Är det verkligen så att det där med att förfasas över nyare generationer och att de har vuxenkläder så tidigt etc ett nytt fenonem? Jag tror inte det. Men vem är jag att bestämma det?

Vad jag vet är att den här killen satt upptejpad på en garderobsdörr under en lång period. Japp, jag vet. Jag gillar idoler, fortfarande. Även om jag hellre skulle ligga med Robbie nu så skulle jag nog inte tacka nej till vaskern på bilden heller.

Bonuspoäng för skådis och film.

// Nyser vidare

Edit: Ett par timmar senare. Googla ALDRIG gamla kärlekar om ni inte är helt säkra. Bender från filmen ovan är borta och har ersatts av en GUBBE.

Det säger mer om mig än om honom.

Jag vill inte ligga med honom längre. Då kan jag lika gärna ta gubben jag är gift med.

Men Robbie och Eminem finns kvar på listan.