Tack för alla snälla ord. Det går verkligen att förstå hur viktiga våra pälsbarn är när man läser era kommentarer. Det är ju våra barn, även om de råkar vara fyrbenta med päls. Eller som i mammas fall, hennes barnbarn, för hon har nog gråtit lika mycket som vi gjort. Chocken blev ju minst lika stor för henne, för vi ringde inte henne på väg in till veterinären (man hoppas och hoppas in i det sista), och sedan ringde Kim henne när han gick ut till Ludde i bilen några minuter före jag kom ut. Han var chockad och förtvivlad och insåg att hon var den enda och första som verkligen behövde veta snabbt. Sedan tror jag att han behövde tröst också, från någon mer som älskade Scott lika mycket som vi gjorde.
Mamma sov när han ringde, och i efterhand berättade hon att hon trodde att något hänt mig när hon såg Kims nummer i displayen. Hundarna visste hon ju att de var friska eftersom vi pratar i princip varje dag. När Kim gråtande sa “Scott finns inte mer” förstod hon ingenting, och när polletten väl trillade ner bröt hon också ihop. När jag kom ut i bilen och blev delaktig i samtalet upprepade hon bara att det inte kan vara sant, för hon hade ju längtat så, planerat och köpt prinskorv för vi skulle åka dit på onsdagen. Vi hade ett möte i Göteborg på torsdagen och då tajmade vi ju in det med ett besök hos ömma modern.
Idag har det gått åtta veckor. Det sista jag gjorde utan att aktivt tänka på Corona var att se Scott dö, för när jorden gick under för oss gick den även under för alla. Ludde är fortfarande inte ledsen, men han har ändrat en del besynnerliga saker i sin personlighet. Helt plötsligt har han fått ljud, han skäller när han aldrig skällt innan och han murmlar mycket och ofta när man pratar med honom. Han är ju en knäpptyst hund. Det mest konstiga är att han helt plötsligt inte verkar tycka om att åka bil? Han som åkt både bil, husbil och båt sedan han var liten bäbis. Av alla konstiga nya personlighetsdrag som visar sig nu, är bilen det enda jag inte kan lista ut anledningen till. Särskilt inte när han dessutom gör skillnad på stad och motorväg, för motorväg går bra, men stad och mindre vägar tycker han inte riktigt om.
Även jag har fått lite exter för mig. I badrummet på övervåningen där Scott låg innan han gick ner och blev sjuk är det en liten dregelfläck efter honom. Den städar jag runt, och sedan ett par veckor tillbaka har jag lagt en liten handduk på fläcken för att den skall försvinna mindre snabbt. Varje gång jag sitter på toaletten där uppe lyfter jag på handduken, tittar på fläcken och så gråter jag en skvätt. Fläcken har blivit oerhört viktig för mig, för det är spår efter Scott.
Och så har Scott “flyttat hem”. I en jättevacker silverfärgad urna med mässingstassar på, alltså hundtassar som dekor, urnan står inte på tassar. Den står på sekretären tillsammans med hans leksaker och hans ben. Tre av de leksakerna är egentligen inte hundleksaker, men de blev det. Det är tre olika luddiga småfåglar som låter precis som de riktiga fåglarna när man trycker på dem. En rödhake, en blåmes och en gråsparv. Varje kväll när vi gick och lade oss var Scott tvungen att ta med en “pippa” upp i sängen. Ludde rörde dem aldrig, nuddade dem inte ens, det var bara Scotts till skillnad från alla andra miljoner leksaker de delade på. Varje gång jag hör en fågel ute som jag känner igen tänker jag på hur det lät när Scott kom upp för trappan med den kvittrande fågeln i munnen. Fågelkvitter gör ont i hjärtat numera. Ibland glömde han ta med en pippa, då hann han inte mer än att lägga sig i sängen innan han rusade ner för att hämta pippan han råkade hitta först.
På kvällen pussar jag urnan, säger godnatt till Scott och så trycker jag på en av pipporna och så gråter jag igen. Och så gråter jag på morgonen, efter de där sekunderna av frid man har när man vaknar, inte minns att Scott är borta och att jorden går under. Men jag har fortfarande inte förstått riktigt att han verkligen är borta och det är så mycket jag saknar. Mest tydligt är hans buffliga morgonpussar. Egentligen alla hans pussar, för Ludde är inte en pussare. Ludde vet vad det är vi ber om när vi säger puss, men han vill inte, så han knuffas bara lite med nosen i våra ansikten.
Livet är konstigt utan Scott. Det kommer ta tid att lära sig leva utan honom. De första fyra veckorna klarade jag ingenting, jag klarade inte ens att titta på TV för jag blev arg när folk skrattade och uppförde sig som om livet var som vanligt. Jag klarade absolut inte att träffa människor som pratade om saker som om livet var som vanligt. Mitt prat var helt borta, men jag tålde inte att andra pratade heller och jag tålde verkligen inte att människor var på gott humör. Sedan löste ju Corona just det problemet, jag behövde inte träffa folk mer alls. Folk är överskattat nu, mer än vanligt, särskilt folk som inte förstår att vi har sorg och det är många. Fler än man tror. Utan att nämna några namn är det en som tillhör min familj som inte ens har beklagat sorgen. Personen i fråga har inte sagt ett enda ord om Scott. Den personen kommer jag inte bry mig det minsta om från och med nu.
Men vi är fortfarande självvalt isolerade. Av den enkla anledningen att vi är priviligierade nog att vara det och att vi bor som vi gör. Då ser jag ingen som helst anledning att inte vara del i att hjälpas åt att se till att kurvan plattas till, och att riskgrupper inte blir smittade. Vi har rättigheter och vi har skyldigheter, och det här är det minsta vi kan göra för att minska katastrofen. De enda vi umgås med är mamma och styvfar, vilket kanske låter konstigt eftersom de är 70+, men vi har ju alltid varit “på” varandra och det brukar inte gå många dagar mellan de gånger vi ses. Antingen är de här en vecka eller så är jag/vi där i en vecka (eller tre). Något jag tror har räddat livet på båda våra respektive män.
Här i den lilla staden har det varit stendött, i en stad som är helt beroende av handeln från Norge, men det börjar ändra sig nu. För människor är inte skapade att vara aktivt rädda i långa perioder, men det som gör mig skitförbannad, och som syns väldigt tydligt här, är att norrmännen smyger över gränsen och tillbaka igen. Jag läser artikel efter artikel som handlar om hur värdelösa alla andra länder tycker att vi är, framför allt vårt grannland Norge som har gått ut med hur korkade vi är som inte gör som de gör. Och så kommer de numera i horder för att de inte klarar sig utan sin billiga tobak och sin läsk. Kulmen kom över påsk, det var ingen raggarcruising som brukligt på skärtorsdagen, men de kom på alla andra upptänkliga sätt. En del gick och cyklade över gränsen enbart för att handla, och när den lokala tidningen frågade dem på stan varför de kom hit när Norge har stängt gränsen, fick de till svar att det var värt det. Det var alltså så norrmännen såg på det, det var värt att eventuellt åka fast och få böter och två veckor i karantän. Att de sprider sjukdomen mellan länderna berörde de inte ens. Dessutom kommer de shoppande norrmännen från områden med mer smitta, norra Bohuslän är inte särskilt drabbat. Än. Det lär vi ju bli om idioterna fortsätter sin kamp för att tjäna några spänn på läskburkar. Tyvärr har ju just idioti inte någon nationalitet, en idiot är en idiot oavsett geografi.
Vi svenskar är alltså dumma som inte har lock down som i Norge, men det är bra att man kan smyga hit och handla. Som om det ens är en tävling överhuvudtaget? Vi pratar om en sjukdom som skadar och dödar människor över hela världen där ingen har facit. Då SMYGER man fan inte för att handla billigare snus.
Och så har jag förstått att det ser helt annorlunda ut i storstäderna. Jag fattar helt ärligt inte hur det kan vara så svårt att inte gå på krogen? Jo, om man är ung och i 20-årsåldern, då kan jag faktiskt förstå det. Men inte om man är i vår ålder och äldre. Det handlar om månader som räddar liv. Livet kan omöjligt gå under bara för att man inte kan sätta sig på stampuben varje helg? Eller få sin latte med macka på surdegsbröd. Vad är det jag missar? Här har vi möjlighet att hjälpa de lokala restaurangerna för de har ändrat sina rutiner, vi kan beställa käk om vi vill och de kommer ut med det till bilen. Det är bara en av många fiffiga ändringar som gjorts av företagarna och köpmannaföreningen här, men i storstan finns tydligen ett helt annat behov av att fortsätta sitta på varandra med ett glas vin. Rätta mig om jag har fel, jag går enbart på vad de visade på nyheterna i slutet av förra veckan. Det såg inte ut så för ett par veckor sedan såvitt jag vet och det enda jag kan härleda det till är att inget förändras mellan de dagliga presskonferenserna, förutom antalet smittade och döda. Tegnell har tålamod som en ängel, men visst känns det som att vi skulle behöva ett nytt skrämskott igen? Eller bara en ordentlig näve i bordet.
Men vad vet jag. Inget alls, eftersom jag inte sällar mig till de som helt plötsligt blivit amatörvirologer. Jag vet bara att jag kommer fortsätta lyda de rekommendationer vi har, för jag lider bara av att tänka på våra gamla och/eller sjuka som dör för att folk och fä måste ha sin fredagsbira på krogen. Experterna får tala om för oss vad vi skall göra och regering och riksdag får se till att inte samhället rasar långsiktigt.
En enda sak som varit Coronarelaterat har känts konstigt. Och det här känns verkligen hur konstigt som helst. Mamma, styvfar, Kim och jag spelar på hästar varje lördag. Sömmersketippande helt enkelt, hästar eller kuskar med käcka namn. Vi har spelat kontinuerligt i snart två år och i höstas började det släppa ordentligt. Före november förra året vann vi det vi satsade och höll oss på plus minus noll ungefär. Vi spelar för 500 kronor tillsammans varje lördag. Först vann vi ett par tusen och blev jätteglada. Sedan vann vi 5000 och blev ännu gladare. I julas vann vi 11.000 och blev SJUKT glada. Då låg vi 26.000 kronor plus på vårt hästkonto och jublade. Då beslutade vi oss för att vi skulle göra något tillsammans för våra hästpengar.
Förrförra lördagen fick vi in den ena skrällen efter den andra och trodde inte våra ögon och det slutade med att vi fick sex rätt. Den lördagen var hästarna försenade så de hann inte gå igenom vinsterna på fem och sex rätt, det enda vi visste var att sju rätt gav tio miljoner. Vilket inte säger så mycket om sex rätt, för det kan vara rejäla skutt mellan sju och sex rätt beroende på vilka hästar som vinner och om man får in sin spik om man har en. Spiken är alltid viktig. Trots att vi sömmersketippar har jag järnkoll på hur travet funkar, för det har alltid intresserat mig.
Jag satt ensam inne i soffan och tittade med mamma och styvfar i telefon, Kim var i garaget. Han spelar bara, han kollar inte. Och så avslutar de programmet med att säga att vi får gå in på hemsidan för att kolla de andra vinsterna för att de då inte hunnit få de resultaten från ATG.
Gång på gång laddade jag om hästsidan och efter tio minuter kom vinsten upp. Då hade jag lagt på luren med mamma och styvfar.
Vi vann 73.000 kronor! SJUTTIOTRETUSEN!
Och här satt jag ensam med hemsidan och läste utbetalningen gång på gång utan att tro mina ögon. Jag var övertygad om att det var fel på någon decimal. Sedan ringde jag mamma och frågade om de satt ner och om de ville gissa vad vi vann. Båda gissade på ungefär sju papp. Sedan svimmade de lite när jag talade om vad vi verkligen vann.
Då kändes det konstigt. För även om jag generellt ogillar folk för närvarande så insåg vi att vinsten, som ju var enorm, inte ens gick att fira på minsta möjliga vis. Den kommer inte gå att fira på länge. Och hästkontot är uppe i 96.000 kronor.
Jag har aldrig vunnit mer än 30 spänn på Triss innan. Det här är rätt otroligt och det enda positiva som hänt på mycket länge.
Känslan, att vinna SÅ mycket pengar. Den har vi fortfarande inte fattat. Det är sådant man bara sett på tv tidigare och det känns lite pinsamt att berätta det. För vi pratar inte pengar i Sverige, men det här var för stort för att inte skriva om. Nu vet jag hur det känns för de som vinner stort på Bingolotto och varför de som vinner inte jublar och skriker okontrollerat, och man blir lite förbannad på dem för de ser blasé och ointresserade ut. De fattar inte. Så enkelt är det, de fattar verkligen inte.
I lördags vann vi 250 spänn och ordningen är återställd.
Och det här kan ha varit ett av mina mer blandade inlägg, men jag ville skriva. Jag behövde skriva.
Mår ni bra och har ni klarat er?
Tina Johansson says:
Åh jag tänker på er och på Scott och på mina små pälsklingar som lever och de som inte gör det längre. Får tårar i ögonen…
Corona håller sig borta vad jag vet, själv jobbar jag på vårdcentral så tillhör dem som inte får karantäna sig med pälsklingar och skogspromenader men har det rätt bra ändå.
Jag gjorde en nödvändig resa i helgen men med största försiktighet. Min äldste Havanais har blivit pappa pch barnbarn måste man väl få hälsa på! Åtminstone när solen skiner och man kan vara ute (skäll inte på mig..) Fem vackra töser blev det och hade de varit gamla nog och jag haft större fickor och varit i karantän hade jag nog plockat hem de allihop!
Och du grattis till vinsten, så roligt!!!
Kram till er allihop!
Victoria says:
Du är ju en av de som är en hjälte. För det spelar ingen roll var inom vården man jobbar, man är ju ändå mycket mer utsatt än i något annat jobb. Det finns många hjältar nu i min värld.
Och det är klart jag inte skäller 🙂 Du var utomhus och hälsade på valpar. Det är ju en nödvändig resa. Du satt inte precis på stamkrogen. Det är ju det jag inte fattar. Pussa nyblivna pappan och gratulera. ❤️
Tina Johansson says:
Alltså de var helt ljuvliga, bor några veckor till i Landvetter. Hittar du min instagram så finns där några bilder på sötnosarna, om du vill såklart! Kram!
Ibe says:
Tröstkram på dig och må coronan hålla sig långt från er. Ge Ludde en extra kram nu när han mist sin kompis. Här sitter jag och min man (70+) och längtar efter att få lukta på bebis,vår 4 veckor gamla dotterdotter. 45 cm lång och 2450g. Känns som om hon hinner bli tonåring innan vi får komma i närheten av henne……. Förhoppningsvis går det lite fortare. <3
Victoria says:
Usch så trist och ledsamt, jag förstår att det är svårt att hålla sig i det läget. Vi tar en månad i taget och nu känns det som att det kommer peaka här i april, vilket innebär att det antagligen kommer bli sämsta månaden att råka bli sjuk och många runt omkring kommer vara sjuka. Nä, hur man än vänder och vrider på det är det inte värt det, men i ert fall gräsligt svårt. Grattis grattis till barnbarnet ❤️
Och Ludde får kilovis med pussar. Fast han inte pussar tillbaka. Han är ju allas trösteknytte nu så han är väl i chock över att ständigt bli över-älskad. Om man nu kan bli det?
Ellikari Grufvisare says:
Först Stort Grattis till vinsterna,
så häftigt känsla att vinna så
mycket pengar, wow!
Hoppas att denna pandemi snart är över
så ni får fira ordentligt.
Själv är jag i riskgruppen så jag undviker
människor och affärer och är hemma i
vårt hus i skogen med våra 3 hundar.
Sen så skönt att få ett livstecken från dig,
har tänkt så mycket på er.
När vi miste vår östlaika Sajka så ändrade
vår hane Astok sitt beteende, han hade
aldrig legat i nån av hundbäddarna och helt
plötsligt började han sova i Sajkas bädd, han började att ljudligt säga till när han behövde
gå ut, innan gick han bara och vandrade runt
knäpptyst. Astoks son Ilo och en annan tik
Axa som växte upp ihop var som ler och långhalm
så när Axa var sjuk och låg på djursjukhuset
några dagar var Ilo så olycklig och när hon
kom hem så hängde han bakom henne som en svans och låg tätt intill henne när dom sov.
Så dessa underbara djur är otroliga och varje
hund har sin egen personlighet och man glömmer
dom aldrig utan dom lever kvar i våra minnen
så länge vi andas.
Må så gott och lev väl så gott det går i coronatider.
Victoria says:
Tack 🙂
Och så konstigt, då började er tysta också få stämband? Jag tänker att här beror det på att Ludde måste lösa vissa grejor själv och det kommer en liten ny personlighetsändring varje dag. Men det jag ogillar mest är att Ludde har börjat bli ett plåster på Kim. Scott var ju Kims hängivna vovve, medan Ludde tydde sig till mig löjligt mycket. Nu börjar det kännas som om Ludde tog den som blev över och nu när Kim är ledig kan han välja om. Älskade knasiga hundar. Allt blev fel när Scott försvann.
Jag är inte i riskgrupp, men mitt immunförsvar är ju skit. Räcker med att någon nyser på tv så blir jag smittad. Och det känns nog lite som att man inte skall vara stensäker vid 50, där börjar de riktigt dåliga. Så jag avstår gärna från att få det också, men tanken från början var, och är, fortfarande att åtminstone bryta vårt led. Och så länge vi bor i skogen och kan vara ute gränslöst och precis som vanligt så lider jag inte av det. Nu har jag dock beställt ett par broderier och en virkning. För att få lite variation i alla fall. Håller tummarna för att ni klarar er ❤️
Gunnsan says:
GRATTIS till vinsten (vinsterna)!
Sorgen efter en älskad familjemedlem (oavsett om det är ett djur eller en människa) går ju aldrig riktigt över men med tiden lär man sig att leva med den. Det enda man kan göra är att konstatera att världen inte stannade upp, ta en dag i taget och gråta när man behöver det. Till sist kommer glädjen och skrattet tillbaka även om det aldrig kommer att bli som förr.
Tigerlilja says:
Klart att du/ni har sorg här och nu och sen, inte minst för att det gick så plötsligt. Tänker ofta på dig.
Och annars sitter vi i egenkarantän här, det är tur att maken är en så vänlig själ, han tycker t ex att all mat är god. Jag vet inte det precis, men en dag i taget.
MissL says:
Grattis till vinsten
Förstår det känns tomt & konstigt hemma utan Scott, både för er och framför allt för Ludde.
Själv fick jag bli hemma från årets Finlandsresa, då resan blev inställd.
Toker som skulle följt med som vanligt blev förstås besviken, även om han förstod varför då han hade sett fram emot att få åka skidor, spark och snö
Mamma han åka dit men fick korta ner resan genom att åka hem 3v tidigare
Eftersom jag inte skulle resa så frågade jag chefen om man fick ångra sin semester och jobba istället vilket hon inte protesterade mot.
Så jag jobbar på som vanligt, då jag inte kan sätta mig i karantän, däremot träffar jag inte så mycket folk på fritiden bara på jobbet. Men peppar peppar än så länge har ingen av mina arbetsplatser fått skiten.
Ingen av mina närmaste heller.
Kunde inte fira systerdotterns 30-års dag då hon sa att hennes svärfar ev hade corona och de hade träffat honom, så får fira henne en annan gång. Tror ifs inte han hade det utan bara vanlig förkylning.
Halvkusin says:
Grattis, matjord i fickorna minsann! Lite roligt mitt i bedrövelsen. Jag och en kompis spelade också på hästar för länge sen. Fick in en 7:a en gång, men inte mer än några hundringar vad jag minns.
Är nog naturligt att Ludde ändrar sig lite – undrar om det inte är som med syskon, den äldsta ”för talan” och nu måste han ju själv meddela bad han vill. Våra katter sa inte ett pip på två år, sen åkte vi till Sverige två veckor. Den vanligtvis sociala och glada kissen (mest min) låg under min säng och visade sig knappt för kattvakten (det var dessutom deras fostermamma som fostrade dem som småkissar, så de känner henne väl) medan Jonas blyga och superlättskrämda kisse kom fram och krävde social kontakt och gos. Efter det är de mycket vokala, man får höra både det ena och det andra. Min skäller på mig när jag varit borta för länge… Den blyga kissen ”frågar” alltid hur det är när någon nyser eller hostar (jag kallar henne för vår lilla doktorkatt).
Kram på er, hoppas ni hittar på något roligt och trevligt för er vinst.
Liten says:
Först, så himla ledsamt att läsa om Scott. Det är den stora skräcken ni fått uppleva och jag är så ledsen för er skull❤ Min pälsbäbis skickar tröstande nosisar till Ludde .
Sen, grattis! Plötsligt händer det verkligen!
Sist, undvik covid. Det var inte jättekul med feber i tolv dagar och total trötthet längre än så. Klarade mig från hostan så tacksam för det i alla fall. Dock också det som gör det lite svårt att veta vad det egentligen var. Men är vaccinerad mot influensa och har kollegor som definitivt fått det. Men som sagt, undvik skiten!
Anette says:
Det fruktansvärt när ens pälsklingar försvinner bort! Jag saknar fortfarande våra två sista pälsbarn.
Av någon anledning så sitter de fast på ett väldigt hårt sätt i hjärtat och tanken …
Den ena fick jag ju ta bort hastigt för en spridd cancer. Den andra fick jag ta ett beslut att ta bort för att han var senil, hade panikattacker på grund av sin senilitet och sen nästan stendöv. Dövheten kan man hantera för att han var van vid handtecken men paniken och seniliteten var svårare. Han letade konstant efter mig och jag hade ångest var gång jag var tvungen att lämna honom själv och han hade ångest för att bli lämnad osv. Till sist funkade det inte längre men det beslutet sitter som en ond tagg i hjärtat fortfarande.
Alla styrkekramar till er!
X says:
Först – beklagar sorgen!! Det är såå smärtsamt o tungt att förlora sitt svansbarn o ni har ju dessutom även det dramatiska traumatiska snabba händelseförloppet att bearbeta
Sen – grattis till vinsterna! Jättekul men förstår att det inte går att fira direkt just nu.
Ang. Luddes ogillande av bilåkning så kanske han förknippar bilen o staden med det ofattbart hemska som hände för 8v sedan? Både turen in till veterinären o sen den chockartade tomheten efteråt o er obeskrivliga sorg?
Styrketankar o kram ❤
Tanja says:
Oj vad ledsamt att läsa om er vovve! Jag saknar fortfarande de jag förlorat fast det gått år. När vår 15-åriga Golden dog då kläckte nån smartskalle ur sig att “den var ju gammal”, och jag blev så arg! Man står ju för fasen närmare sin hund än de allra flesta människor då man lever så nära varandra.
Nu har vi ju en snart femårig bernerpojke och jag vill inte ens tänka tanken – det tomrummet kommer inte gå att fylla. Tror verkligen att det är bra att gråta iaf, det behövs. Jag beklagar verkligen er förlust
Jag blir så besviken och frustrerad när jag läser om norrmännen – idioter! Tillhör själv en riskgrupp och jobbar hemma när det går, håller mig borta från ställen med mkt folk osv. Men när man passerar vissa platser så trängs ju folk som satan. Det är som om det inte går in. Jag jobbar på bibliotek och kan bli väldigt förvånad över hur vissa beter sig. Vi har utökat våra tjänster rejält, med tex hemleverans till äldre/riskgrupper/folk i karantän och en del annat. Men ändå ska div folk i ålder 70 -100 prompt komma förbi. De vill helt enkelt inte begränsa sig men fattar liksom inte att det inte bara handlar om att DE blir påverkade utan om att sjukvården blir belastad. Jag tror egentligen mycket på Sveriges strategi men jag har tappat hoppet om gemene mans förmåga att tänka vettigt. De som beter sig vårdslöst borde få skriva på kontrakt att de inte ska uppta plats på intensiven om de blir sjuka kan jag nästan tycka…
Stort grattis till vinsten förresten! Så roligt!
Sandra says:
Med föräldrar och svärföräldrar i riskgrupp blir det inte mkt socialt umgänge. Beklagar än en gång sorgen efter scott.
Vi arbetar och är hemma mest. Har fått ställa in vårt ganska stora bröllop i sommar då uteikesgäster och riskgrupp personer som är bjudna inte kan komma… så blir ett extra litet bröllop i sommar med våra föräldrar, min bror med fru, vi två och våra barn. Samt en fotograf utöver prästen och kantorn och vaktmästare. Som tur är har vi en utekyrka som vi eventuellt kan vara i beror ju på vädergudarna om de är med på det.
Så får vi ta festen nästa sommar. Men tråkigt är det iaf.
Grattis till vinsten!
EpmO says:
Allt väl med oss!!
Hustran fortfarande sjukskriven och jag jobbar hemifrån sedan fem veckor tror jag det är..
Jag är en sådan människa som gått från att vara en nörd som har 3D-skrivare som hobby till att bli något av en liten hjälte genom att tillverka visir till sjukvården..
Runt 1200 st har jag levererat främst till ALL sjukvård i de tre kommunerna närmast oss!
Behovet är stor, tacksamheten är stor..
Det känns bra att kunna hjälpa till!!
Anneli says:
Min hund blev mer vaktig sedan min äldsta dog förra året. Hon sköter nu allt skällande vid grinden ensam, med bravur förresten. Länge tittade hon extra på min gamlas sovplats, den hon hade när hon sov längre om dagarna och ändå ville vara med och inte ensam i sovrummet. Det var som om hon inte riktigt trodde att kompisen var borta och ändå fick hon ta avsked av den döda kroppen. De där reporna på dörrarna, fördjupningarna efter valptänder på möblerna är nu kära minnen istället för en anledning att reparera och måla. Jag beklagar er förlust och hoppas ni kan ta hand om er så gott det går.