Category: Klimakteriekossan

Alltså jag fattar inte, jag som brukar fotografera allt har tydligen tacklat av. I min telefon finns numera enbart kort på hundar, katter och något enstaka foto på oförklarlig sak. Noll foton från lördagens firande med släkt och närmast sörjande när vi var på restaurang.

I vilket fall som helst, maten var god även om min tandstatus inte tillät mer än myrportion, och det var trevligt. Extra trevligt var det att fira med syrran och hennes familj, det minns jag inte ens när det hände senast. Efter middagen åkte vi en sväng till pappa, eftersom de sköt upp presenten ytterligare. Den var för stor att medtas på restaurang.

I ärlighetens namn var jag nog rätt säker på vad som komma skulle eftersom min pappa antingen köper verktyg eller så säger han “du, en xxx önskar du väl dig, visst visst visst?” och oftast har han rätt. Så även i det här fallet. Trots det blev det en överraskning, tack vare modell och kringutrustning.

För jag fick en SYMASKIN. Med dataskärm! Det sistnämnda sa jag ungefär 35 gånger efter att ha öppnat paketet, som ett barn som just öppnat ett Playstation. Men det är fortfarande lika coolt att säga att jag har en symaskin med DATASKÄRM. Vad jag däremot inte visste att jag skulle få var en hel påse med mängder av tyg, en miljard olika trådrullar och nålar och peppböcker.

Jag har alltid haft symaskin och sytt, men när den senaste maskinen sa upp sig helt efter tre garantilagningar har jag bara gått och muttrat om att “snart köpa en”. Det är nog snart tio år sedan. Och så har jag muttrat lite på syrran vars svärfar har agenturen för Husqvarna i Norge och hon har en miljard olika symaskiner och ett helt underbart rum fullt av allt som finns i en dylik affär. Hon hade turen att få lagerrensa svärfars butiker när han gick från fysisk butik till att enbart finnas online. Fatta skatterna i det rummet.

Men nu har jag massor av tyg, tusen idéer och en alldeles ny maskin som är lätt att diskutera med. Jag har även ett första uppdrag från min ömma mor som knappt vet att jag kan sy, hennes byxor skall sys in.

Och nu hittar jag inte laddaren till datorn, fan fan fan. Jag återkommer, för jag har mer att skriva.

Laddare fortfarande borta, det blir lite tillägg från telefonen. Med lite snodda foton från mamma som är bättre på att ta kort på sin dotter än vad dottern själv är. Dottern har helt enkelt slutat intressera sig för sig själv.

Sedan slutade jag fira dagen efter. Det blev en halv födelsedagsvecka.

Några dagar senare åkte jag, mamma och jyckarna ner till Göteborg för jag hade en dejt med min hovjuvelerare. En liten sak jag ritat själv och som är min present till mig, men den får ni se när det är klart.

Nu är jag alltså bara en 50-årig kärring som inte firar mer. Eventuellt kan jag vänja mig vid det. Alternativet är ju så mycket sämre, att inte fylla år alls alltså.

Jomen vi kör väl lite kronologisk ångest då eller?

Först måste jag bara tillägga att min senaste åldersnoja var inför 25-årsdagen. Halledudane, jag vill verkligen åka tillbaka i tiden och klappa mig själv på huvudet för att jag kände mig lite gammal och mycket förvirrad vid 25. I mitt fall var det nog mest för att cirka alla (lika många “alla” som när mitt fjortis-jag sa till pappa att “ALLA har video, den eller den jackan osv in absurdum och då måste vi/jag få det oooooockså”) av mina klasspolare var färdiga med universitetet och började gifta sig och många hade redan barn. Jag älskade högstadiet, hatade gymnasiet och kunde bara inte bärga mig tills jag fick jobba och klura på exakt vad jag ville. Trots att jag nog egentligen visste, men jag litade inte på att mitt 19-åriga jag skulle fortsätta vilja.

När jag hade jobbat klart och sparat pengar för att faktiskt plugga till det jag ville, jamen då stod alla andra där med rosig kind, solsken i blick, utexaminerade med ena foten på första steget in i karriären, blänkande vigselring och minst ett välartat och vattenkammat barn.

Åh så långsam jag kände mig då som skulle starta om och börja på GÅ igen.

Sedan trodde jag ytterligare en sak, att jag aldrig skulle bli mer än 32 år, för det var det äldsta jag kunde visualisera som lät okay utan att vara lastgammalt. Jag trodde det ända till den dagen jag fyllde 33 och var lite halvt vettskrämd det året för att jag kanske hade råkat ut för mitt alldeles egna Moment 22-skrock. Som vi vet överlevde jag ju, ända in i döhalvan, men nog känns det konstigt att säga 50. FEMTIO? Nästa 70-åring som säger till mig att åren mellan 50 och 60 var de bästa i livet nitar jag.

Veckorna före 50 var kämpiga, det medger jag. Av fler anledningar än stundande födelsedag mådde jag rätt dystert, och jag var rätt säker på att födelsedagen skulle bli skit i kvadrat. Men den blev inte det. Däremot sög en av anledningarna träballe. Jag är livrädd för tandläkaren, trots att min tandläkare är en snäll nallebjörn som ger mig presenter ur barnlådan och kramar mig när jag är där. Två veckor före stora dagen bet jag av två tänder och fick gå och dra dem, mitt under värsta Norénperioden. Efter det låg jag en vecka med sådan tandvärk att jag ville skjuta mig. Sängen, jag och värktabletter var bästisar i en vecka. TVÅ dagar före födelsedagen kom värken tillbaka och det såg ut som om jag hade århundradets böld i tandköttet bredvid en av dragningarna och det var bara att åka in akut. Då grät jag när jag gick in till tandläkaren, som den sexåring jag blir i väntrummet varje gång.

– Huuuhuuur kan det vara möööhöööjligt att jag skall få det här preeeeheeecis innan jag fyyyhyyyller FEEHEEMTIO?, sa jag och lommade stukad in mot tortyrstolen.

Men det var inte en böld. Det var värre, för det var käkbenet som flyttat sig under dragning och höll på att ta sig ut genom tandköttet.

Man tackar och bockar. Det var precis vad jag hade önskat mig inför kalas i dagarna fyra. DÅ tyckte jag enormt synd om mig själv.

Mamma och styvfar kom upp dagen före, jag hade fått välja födelsedagsmiddag och på morgonen tassades det i trappan med skönsång. Men det var rätt nära att jag gick upp före tassandet eftersom jag vaknar tidigt och maken vaknar sent som fan (man KAN ju tycka att en klok make som är rädd om livet ställer ett larm, men det hade han inte gjort). Jag sov räv i FYRA timmar för att få sång på sängen.

Det var mycket mycket trevligt. Jag fick presenter, mina hjälpsamma hundar fick också presenter (nödvändigt, de älskar att öppna paket så det är en billig försäkring om man vill öppna de egna i fred). Av sjusovande make fick jag en klocka, av ömma modern och styvfar ett par sjukt fina vitguldsörhängen och av min faster fick jag fyra paket på posten som jag öppnade på morgonen även de. I ena paketet låg ett par hemstickade torgvantar och en lika hemstickad scarfhalsduk. Jag har inte tagit av mig torgvantarna på två veckor, förutom vid toabesök och dusch.

Och så fick jag så mycket blommor att jag trodde årtalet var 1950 istället för att jag fyllde 50.

Nej, det finns inga foton på mig i en fåtölj med blomstren runt mig. Faktum är att jag inte tog ett enda kort på mig alls som nybliven döhalvare.

Men efter att vi hade ägnat dagen åt att äta prinsesstårta iklädda OnePiece (jag) och myskläder (resten av familjen) med gäster som kom förbi utan att det var annonserat kalas (pappa och styvmodern där pappa var den största anledningen till att vi köpt stora prinsesstårtan – där jag fick massor av foton på mig själv som bäbis samt liten knodd och en rafflande fortsättning följer – de meddelade att presenten skulle komma på det officiella kalaset på lördagen), blev det till slut rasande god middag tillverkad av ömma modern.

Öst möter väst? Finduk, flagga, gardinbrist och kattsand. Och två glada gubbar.

Maten var fantastisk. Mer sånt. två bitar innanlår med skinka och ost mellan bitarna, ansjovis och pepparrot på topp. Inte dumt alls med tanke på att min enda sak på matönskelistan bestod av hasselbackspotatis. Mamma skar bitarna små åt mig så jag kunde tugga eftersom jag drog gränsen vid passerad mat.

Sedan dog alla paltkoma och jag utlyste resten av veckan till födelsedagsvecka. Det får man när man fyller 50 faktiskt. Särskilt när man även skulle ha kalas på lördagen.

Mer om det och mycket annat missat i nästa avsnitt av FitterBittan featuring Döhalvan.

Såklart.

Och jag fyllde 50. Fast före det krisade jag nogge vansinnigt i tre veckor. Herregud som jag krisade. Sedan infann sig dagen när jag tog steget över i döhalvan och jag klarade det. Typ.

Men nu lovar jag att imorgon faktiskt är imorgon, för nu är jag hemma och ordningen är någorlunda återställd. Jag var bara tvungen att skriva det här inlägget asskitasnabbt för precis nyss när jag skulle gå kvällsrondan med hundarna rotade jag efter en grej på hatthyllan. Helt plötsligt ser jag en sidensnibb hänga ner från baksidan som är misstänkt lik min förlorade och försvunna hundscarf. Min högst älskade hundscarf med bland annat en rosa portis i mitten, samt drösvis med andra vovvar.

Jag drog snibben nedåt och när jag såg den första hunden tjöt jag av lycka. Nu har jag den i sängen och berättar det för er först av alla, eller förlåt, näst först. Lurvskallarna jublade med mig, lyckligt ovetande om exakt anledning till jubel trots att jag viftade med sjalen framför dem, men de gillar att jubla och framför allt när matte jublar.

Alla vovvarna är hemma igen. Lite skrynkliga och lite tilltufsade, lite lika sin ”mamma”.

Imorgon skall jag kolla hur länge den varit borta och nu kanske någon kan tala om för mig var mina glasögon är, ni vet de där blå fyr-glasade, som varit väck i ett halvår.

Välkomna hem älskade konstiga sjal som inte finns att köpa någonstans på hela internätet. Den glädjen!

Imorgon skall jag berätta om vad som hänt sedan sist och hur det var att fylla många siffror. Och jag lovar att det blir imorgon. Efter att jag och sjalen varit på morgondagens ärende.

// 50 och riktigt glad

Och Gott Nytt År på er.

Klockan är snart fem och det är nyårsafton, jag gissar att ni är på kalas eller har kalas. Kanske en trevlig middag?

Vi hade en bra jul. Inte fullt så östtysk som de tidigare, men jag tror att det beror på att vi faktiskt har nya tapeter. Inget är så östligt som betonggrått och inget så glatt och västligt som flamingotapeter. Ingen julmat, i princip inga julklappar. Inte ens en pärlplatta från maken. Mycket annan god mat istället och väldigt trevligt.

När han införde det här med noll julklappar och födelsedagspresenter för ett par år sedan gick jag med på det under förutsättning det inte skulle gälla the big femtio. Jag tror att han kommer kämpa för att hitta ett kryphål i det avtalet. Fascinerande hur en människa som älskar både sin egen och andras födelsedagar kan vara gift med en som passionerat hatar samma sak.

Mamma och jag hittade lite fotografier på höloftet där styvfar och make spenderade större delen av julen med att städa (igen, oklart hur många jular det städas i ladan och hur jävla handlingsförlamad man kan vara som stökar ner barnsligt mycket på mindre än ett år).

Det här fotot hittades bland annat. Det hade jag inramat på jobbet för cirka tusen år sedan eftersom det skulle representera ”ge mig”. Nu vill jag mest bara sjunga ”we were young, we were free…” när jag kikar på kortet.

Det lustiga är att jag inte ber om något alls på kortet, även om det ser ut så på min hand och som om maken rotar efter plånboken för att lyda. Med tanke på att fotot är taget en sommarnatt i en vik på en nästan öde ö utanför den lilla staden där det inte fanns något alls att köpa. Definitivt inte mitt i natten.

Imorgon skall jag skriva önskelista. Överst på listan och det jag önskar mig mest kostar inte en krona.

Det skall vi prata om imorgon. För då är det nytt år och nytt blad. Till och med ett helt nytt decennium.

Med det hoppas jag att ni har en bra afton och att 2020 blir ett fantastiskt år för oss allihop.

Stor, Liten och Mini skickar givetvis varsin nospuss också. Alltid.

I fotografier. Jag kollade om det verkligen var så illa att jag inte gjort något alls sedan juli. Det kändes ju så märkligt, men ändå helt rimligt.

Enligt mina foton går de senaste sex månaderna till historien som helt värdelösa. En miljon foton på hundar i olika positioner såklart.

Varav ett på Stor efter Blodbadet i Sovrummet. Jösses vad små hundben blöder när de blir lite bitna av Liten. Dessutom så underligt att snällaste lilla Liten sa ifrån och tvålade till Stor så det visslade om det. Det verkar som om det är dags för ett regimskifte och nyval, något jag inte ens trodde skulle hända. Liten måste bara gå en kurs i att morra högre, för han morrar tystare än vad Mini spinner. Stor hör honom inte ens.

Sedan visade det sig att vi var en snabbis i Köpenhamn och åt smörrebröd.

Det var ungefär vad vi gjorde. Samt njöt en natt av att bo på mitt älsklingshotell (Admiral) och led en natt av att bo i världens minsta hotellrum. På riktigt. Jag har aldrig sett ett mindre rum. Det fanns en kvadratmeter golvyta i hallen, i resten av rummet stod en säng. En hotellsovalkov hade varit mer rättvisande. Där bodde vi första, och vad som var tänkt som enda, natten. Vi stannade en natt till för att få lite riktig hotellkänsla och ett extra smörrebröd.

Sedan var vi på Kung Uggla i fredags.

Det var trevligt. Väldigt trevligt. Ända till jag fick så ont i nacken att jag blev sur.

Största behållningen, förutom Uggla, var att jag fick två komplimanger. En skitsnygg tjej i 30-årsåldern kunde inte förstå att jag var nästan 50 och kunde inte tro att jag var en dag över 40. Det lever jag på fortfarande. Sedan fick jag väldigt mycket beröm för mina glasögon av tjejen i garderoben. Hon tyckte jag såg ut som en kändis och att glajjorna var svincoola. Jag föreslog Dame Edna.

Jamen det var mitt halvår. Ni då?