Category: Valpen Leia

Men imorgon kan vi fortsätta på intedningsspåret igen. Engagemanget gläder mig orimligt, än mer att anslagstavlan var en bra idé. Någon som vet var man hittar riktigt stora anslagstavlor?

Men idag fortsätter vi prata hund. För vi hämtade prinsessan idag, och nu är jag exakt lika sömnig som Leia, enda skillnaden är att hon har däckat på soffan medan jag kämpar med att hålla ögonen öppna till åtminstone efter På Spåret. Det klarade jag med ett nödrop.

Vi åkte tidig förmiddag. Möttes av världens mest pratiga och svansviftande lilla valp. En lycklig valp. Ända till vi satte oss i bilen. Då började hon gråta innan vi hunnit lägga i backen. Sedan gick det bra, hon dreglade pga illamående i en timma, till slut kom löven upp som hon hann äta innan vi åkte. Och hon var så obegripligt duktig, det har hon varit hela eftermiddagen och kvällen. Sov prick hela vägen hem till mamma, väl framme gick jag in och hämtade Ludde och styvfar, precis som vi gjorde när Ludde var alldeles ny och Scott var den som fick komma ut och hälsa.

Då gick vi in och det tog ungefär 20 sekunder, sedan ägde prinsessan huset och människorna i det. Ludde ville inte ens vara i samma rum utan gick och lade sig i styvfars säng i ena sidan av huset och resten av oss hängde i vardagsrummet på andra sidan huset.

Den delen var precis som då. Leia tyckte Ludde var läskig, stoppade svansen mellan benen och backade in i häcken. Ludde viftade glatt och välkomnande på svansen. Efter det blev allt precis tvärtom och Villa Uppåner. För hon dristade sig att morrgnälla på Ludde från sin trygga plats i häcken vilket gjorde Ludde helt förvirrad. För han är världens snällaste hund, då blev han lite rädd istället.

Vår plan var, och är fortfarande, att vi skall göra som tidigare. Dela på hundarna till de har klurat ut hur de skall förhålla sig till varandra. Det brukar inte ta så lång tid, samt att det brukar gå tusen gånger snabbare med rumsrenhet och annat när vi sover i olika rum. Den som ansvarar för valp (jag, fram till idag)sover närmast utgång. Det har funkat för oss, andra kör annan modell som säkert också funkar. Som med det mesta blir var och en salig på sitt vis. Att ha bestämda åsikter som man vägrar rucka på när det gäller hundar och barn känns lite som att stoppa in huvudet i ett getingbo. Jag undviker det i möjligaste mån.

När Ludde var bäbis och Scott var den vuxna och kloka så var det Scott som dominerade. Ludde var vän och vänlig av födsel och ohejdad vana. Minns ni att jag bar in den lille och att vi sedan låg i gästsängen ett tag? Då var det Scott som grätskrek sig igenom hela första natten för han avgudadyrkade valpar. Ludde stensov och var helt trygg med bara mig nattetid.

Nu blev det som sagt Villa Uppåner. Ludde visade tydligt att han var tveksam. Leia, som hade lämnat de enda människor och hundar hon någonsin haft en relation till (det är det sorgligaste jag vet när man hämtar valp, jag känner mig som en belgisk kidnappare som förstör hundliv TROTS att jag vet att hundar absolut kan bli ledsna så lever de i nuet och ältar inget alls – jag skulle vilja vara som en hund), och åkt iväg med kidnapparna hon inte känner och landat i ett hus hon inte känner till. Ändå var hon så himla cool. Härligt orädd och när hon inte sover då viftar hon på svansen oavbrutet.

Det har, av förklarliga skäl, varit jag som ansvarat för alla valpar tidigare. Den här gången existerar inga förklarliga skäl och husse vill ta ansvaret. För att Scott var jättepappig och Ludde är nästan bedrövligt mammig. Kim vill inte riskera att eventuellt hamna med två morsgrisar, precis som jag kärade han ner sig i Leia redan när vi såg första filmen och även om jag saknar Scott så mycket att det inte ens går att beskriva, så har jag fortfarande kvar min morsgris som aldrig är mer än en meter (max – oftast handlar det om centimeter – minns knappt när jag gick på toaletten utan en liten Ludderumpa sittande på min ena fot senast) från mig. Kim förlorade inte bara Scott, han förlorade Ludde också. Och det blir bara värre.

Den här gången är således ansvaret hans, något jag misstänker att både Kim och Ludde ser som något positivt. Ludde får fortsätta vara mitt alldeles personliga klistermärke och Kim får förhoppningsvis en pappagris igen.

Möjligen är det en smula (skitmycket) jobbigare för mig. För jag vill ju pussa på Leia hela tiden, utan att få onda ögat av Kim (det får jag inte på allvar) eller att Ludde skall bli så ledsen att han inte vill vara i samma rum (det är däremot fortfarande på allvar). Nu är jag ju ändå rätt säker på att det löser sig ganska snabbt. Men jag berättade ju att Leia är en pratsam tjej. Jag bäddade ner Kim och Leia i deras säng och gick ner med Ludde till vår säng. En överlycklig Ludde hängde snabbt med ner när han förstod att inkräktaren åtminstone inte skulle sova med oss. Sängen skulle vara prinsessfri. Lyckan var total.

Då började Leia protestera. Hon grät så ljudligt och hjärtskärande att till och med Ludde rusade upp i ren oro över hennes välbefinnande. Mitt välbefinnande gick åt helsike när jag hörde första gråtljudet.

Min hjärna vet att hon har bott i valphage i åtta veckor. Min hjärna vet att hon har det jättebra med Kim i sängen. Min hjärna vet att hon inte ens har sovit i säng alls innan. Min hjärna vet att det är jag som sovit med alla valpar innan, ingen har tagit skada av det, möjligen Kim, men definitivt ingen av valparna och särskilt inte jag. Mitt hjärta däremot, när jag först skulle pussa godnatt och sedan lyssna på valpgråt i säkert tre minuter. Tre minuter som lite kändes som tre timmar. Som bonus var hon övertrött och hade tusen nya intryck att hantera och sortera.

Nu är det under kontroll. Dels för att hon antagligen stensomnade med sin husse när det blev tyst och för att jag har en hjärtinnerligt lycklig Ludde i mitt knäveck precis som vanligt.

Jag gissar att det kommer ta ungefär tre dagar, sedan leker de med varandra som om de aldrig gjort annat. Kanske fyra eftersom Ludde är en försiktig general.

Men hon är så bedårande. Jag är så betuttad i henne att det är löjligt. Det är vi allihop.

Det här kan bara bli bra.

Som kära uppfödaren sa; ”det löser sig så fort Ludde fattar att Leia inte är en katt”.

Inte nog med att han är löjligt vänlig, vi har dessutom lärt honom att man är FÖRSIKTIG med lurviga fyrbeningar som är mindre än honom i storlek.

Om de här två kan lära sig av varandra kommer det bli två fantastiska hundar.

Ja jösses. Vilken dag. Nu skall det bli intressant att se hur länge Leia låter Kim sova. Jag kommer bli tvärsur om han få sova till 06.00 och om hon somnar om efter att ha kissat och ätit. Ludde väckte mig klockan fem, då kissade han, åt frukost och sedan körde han Det Stora Lekstollet till klockan nio när det var för sent att somna om.

Någon rättvisa skall det vara här i världen.

Sa jag att jag är KÄR?

För att jag är både trött och trött på …

Men jag fick dagsfärska bilder på prinsessan idag, och jag bara måste delge omvärlden.

Skall vi dela upp oss i grupper och prata om hennes ögon en stund? Trots att jag vet att hon har synålständer kan jag bara inte tro att en valp med så snälla och väldigt oskyldiga ögon ens skulle bita i en strumpa.

Jag antar att jag tänker fel här, eller vad tror vi om det?

Och alldeles snart, förmodligen i övermorgon, välkommen till ditt nya hem Prinsessan Leia.

Jag hade aldrig klarat det här utan min kompanjon Johanna, för bloggen var mer trasig än vad ett par moderna jeans bör vara för att anses trendiga.

Vad betyder det här då?

I’M BACK BITCHES ❤️ Och jag har inte några ordbegränsningar mer, även om jag är tacksam över att Instagram har hjälpt mig med den värsta abstinensen. Ej heller kommer jag ha några hundbegränsningar. Det går inte att ha hundbegränsningar när man strax skall få en valp igen.

Klockan är mycket och jag ville bara prova bloggeriet efter nästan ett år utan. Jag är även datorlös och därmed lite begränsad, jag är inte sådär fjortissnabb på telefonen. Det är jag enbart på datorn. Men imorgon kan jag berätta om varför jag är datorlös, hur det kommer sig att vi skall ha valp och kanske en del annat.

Först skall jag bara älska att jag kan lägga in bilder igen. Det ger mig glädjefluff i huvudet, så jag avslutar med en bild från gårdagen där Ludde inte riktigt fick plats i Leias säng. En bild som till och med blev en finfin meme.

Om det nu skulle vara så att man hatar hundar kan jag redan nu rekommendera en annan blogg. Nästan vilken som helst faktiskt, för här kommer det med all säkerhet gå till överdrift, och lite mer.

Men vad jag har saknat bloggen. Och jag har saknat er.

Ett unisont tack till Johanna för att hon stod ut med att fixa det efter att jag hade totalgett upp. Vi hade inte fått någon blogg utan Johanna, särskilt inte en med bilder.

Jag niger, bugar, bockar och ger en grindslant. Imorgon skall jag kolla vad som funkar och hur. Sedan skall jag skriva orimligt många ord igen, när jag är i samma kommun som min dator.

Tack. Du är bäst. Du och Ludde är bäst. Kanske tom du och Ludde och Darth Vaders dotter.

Mer om allt imorgon, nu hoppas jag på lite sömn i min iver. Åh vad det skall bli roligt att se er igen.

All kärlek och stay safe.