Category: Klimakteriekossan

Hedebyar

Posted on | by Victoria | 38 Comments on Hedebyar

Vi måste prata om det här med klimakteriet. Även om det får mig att känna mig asgammal.

 

.

Värmevallningar och svettningar

Svettningar och värmevallningar är vanliga besvär. De beror på att kroppens termostat kommer i obalans i samband med de hormonella förändringarna.

En värmevallning brukar upplevas som en värmevåg i höjd med bröstet som förflyttar sig uppåt över halsen, ansiktet och hårfästet. Man blir röd i ansiktet och värmevågen följs av svettningar som utgår från hårfästet och ansiktet. Det kan ibland droppa från håret och ansiktet.

En svettning brukar oftast pågå under två till tre minuter. Men den kan variera i tidslängd från några sekunder till en timme.

Det är vanligt att man vaknar av svettningarna flera gånger varje natt. Ibland kan man behöva byta lakan.

Eftersom de här symtomen beror på att kroppens termostat är i obalans kan också så kallade kylvallningar förekomma. Det är inte lika vanligt som svettningar och värmevallningar. Kylvallningar brukar upplevas som frossa och att man fryser även om man sover under extra täcken.

Hur svåra besvär man har och hur ofta svettningarna, värmevallningarna eller frossan kommer varierar.

Humörsvängningar och sömnproblem

Under åren närmast före och efter den sista mensen är det vanligare med psykiska besvär, som till exempel depressioner. Man kan få lättare förändringar i humöret och bli mer irriterad. Sömnproblem uppträder ofta också under den här perioden av livet.

Källa: 1177.se

 

Humöret är ju en sak. Det är ju som det är förutom att stubinen har blivit ännu kortare. Och lite mer opålitlig.

Men de här hedebyarna som får mig rodna som en mamsell och sedan svettas som en heroinist på avvänjning är inte okay.

Det är alltid 17 grader i lägenheten och de senaste veckorna har det känts som att någon illvillig jävel går och höjer till saunatemperatur sisådär två gånger i timman utan att jag vet om det. Men jag märker det när jag börjar rodna och svettas på insidan huden.

I morse fick jag rusa upp ur sängen halvsju för att jag höll på att drunkna i lakanen. Jag övervägde att gå ut och lägga mig raklång i morgonfrosten (det är ingen snö här – SOM jag ville ha snö), men jag skärpte mig och flyttade mig till vardagsrummet som är lite svalare. En stund åtminstone, till nästa hedeby.

Jag vet att jag påbörjade Operation Klimakterie för flera år sedan, men nu har det blommat ut i sin fulla prakt.

Min mamma hamnade i det här helvetiska påfundet när hon var i 40-årsåldern. Det har inte gått över än för henne, det betyder 30 år av något som liknar en djup depression med svettningar. Med tanke på att jag ärver allt sattyg i rakt nedstigande led från ömma modern och mormodern så gissar jag att även jag är körd på riktigt nu.

Här har jag gått och trallat (nåja) och trott att det bara har varit en extra svår episod av min årliga SAD (höstochvinterdepp). Hah! In my face!

Kan vi prata om det här?

Om någon säger att det går att bota med positivism och vackra tankar så daskar jag den personen i ansiktet med min dyngsvettiga nattröja.

De där jämlikhetsförespråkarna i 30-årsåldern tjoar om lika lön och andra politiska korrektheter.

Kom igen när vi har gett männen en rejäl vallning. DÅ snackar vi jämlikhet på riktigt. Hade det varit män med klimakterie så hade pensionsåldern varit 45, inte 65.

Herregud vad jag är gammal.

// Ättestupan

Kärt barn har många namn

Posted on | by Victoria | 22 Comments on Kärt barn har många namn

Och givetvis kunde jag inte hålla mig ifrån ritandet igår heller. Inte heller kunde jag hålla mig från att blåsa på plattan och “borsta av” med utsidan handen. Väldigt reflexmässigt, särskilt när man tecknar med blyerts först. Hjärnan kopplar verkligen inte att det är digital blyerts och inte analog.

Undrar hur många sådana reflexer man har utan att veta det. Dessutom undrar jag hur jäkla lång tid det skall ta att bli av med dem, för varje gång jag gjorde det fnissade jag skamset åt mig själv och sedan gick det en stund och så gjorde jag det igen. Och igen och igen och igen. Man suddar så väldigt mycket när man pysslar med mjuk blyerts.

Idag blir det ytterligare en Liten. Eftersom han inte bajsar som normala hundar, men det är trösterikt att hans faster bajsar på precis samma sätt. De två borde inte vara ensamma om det?

gabajs

OM han står still balanserar han alltid på två ben. Går balansbajsandet åt skogen börjar han promenera och korsa ännu fler ben och blir därmed en gåbajsare. Det är ett smärre mirakel att han inte har trillat omkull i sina egna fekalier. Stor står på alla fyra med finfin balans (men trycker däremot upp arslet mot träd/stolpe/buske) medan Liten ser ut som en lindansare, så mycket vickar han fram och tillbaka. Ju hårdare mage desto mer obalans. Det ser lite ut som att han promenerar ut skiten.

Ja. Det var gårdagens HOWL.

Med tanke på att Majabella faktiskt önskade sig specifika hundexter som platsar i HOWL så lämnar jag det öppet för alla. Ni kan till och med få önska hundras. Portugister är ju egentligen inte särskilt lättritade, medan spaniels av varierande slag är extremt ritvänliga.

Jag råkar ju bara vara väldigt partisk till portugister och det är ju Stor och Liten som gett upphov till min HOWL. Ihop med sina föregångare (som var två tibetanska terrierflickor) och alla andra älsklingshundar som har passerat och gjort både avtryck och intryck.

Det här med ljudbok och blyerts har gett mig två fantastiska kvällar i form av rensad hjärna.

Det är liksom HELT omöjligt att tänka på eventuella sorger och bedrövelser när man skissar på balansbajsande jycke.

Verkligen helt omöjligt.

Hundarnas SAOL

Posted on | by Victoria | 39 Comments on Hundarnas SAOL

Jag pysslade igårkväll igen. För att jag inte har haft något att pyssla med på evigheter då de flesta pyssel kräver tvåhandsfattning, som stickning, broderi, virkning etc etc. Att kladda med penna kräver bara en hand och jag har ju faktiskt den enorma turen att ha en uppfuckad vänsterhand när jag är högerhänt. Ja, just nu ser jag mörkret från den ljusa sidan eftersom jag inte har pysslat på tid och evighet.

För skitlängesen pratade jag med Birgit (visst var det vi som pratade ord som bara en hundmänniska kan förstå?) och idén om att göra en HOWL (hundarnas fonetiska motsvarighet till SAOL) var ett embryo i hjärnan på mig. Att dessutom kalla den HOWL gör det ju SÅ mycket roligare (japp, är man trött ordvitsare så är man – Oldsberg släng dig i väggen).

Igår fick Liten stå modell för det första ordet. Och jag ritade medan jag lyssnade på ljudbok vilket var rena terapin. Jag ritade mig trött och hjärnrensad helt enkelt, kan varmt rekommenderas.

Men snacka om att gamla vanor inte dör. Jag har ritat mycket i mitt liv, även om det nu var längesedan sist och jag bara är en glad amatör, men vissa saker gör man på instinkt. På ritplattan ritar man med ena ändan av pennan och suddar med andra ändan. Precis som med en vanlig stiftpenna.

Gissa hur många gånger jag borstade bort suddrester med utsidan handen och blåste på plattan?

Som jag fnissade åt mig själv varje gång jag gjorde det. DET kommer ta tid att jobba bort, för det finns liksom inga suddrester att borsta bort upptäckte jag förvånat varje gång.

I vilket fall som helst. Här kommer gårdagkvällens ord.

ostbage4

Är det något jag skall fortsätta med eller skall jag kasta hela idén på sophögen?

För det finns måååånga ord som platsar i HOWL, men som inte finns i SAOL.

Nu skall vi prata tatueringar

Posted on | by Victoria | 40 Comments on Nu skall vi prata tatueringar

Jag har ett gäng tatueringar, inte många och inte särskilt stora men de är mina och jag älskar dem.

Hundtassar på foten, delfiner på ankeln (oklart varför jag har delfiner där men det är min enda “oj jag råkade visst-tatuering”), stjärntecken på axeln och sedan tre olika på vänster underarm. Samma tatuerare, men tre olika “motiv” vid tre olika tillfällen. Texter plus min älskade kompassros och det ser ut så här.

10921856_10152956076660630_2083865099_n

10937288_10152956076680630_1139675853_n

Först hade jag en, något år efter hade jag två och slutligen lade jag till texten längs med armen (texten där somliga tror att det står Värnamo – det gör det alltså inte) och som alltid med tatueringar vänjer man sig. De blir en del av kroppen. En del tycker att det är fint och andra förfärligt, vilket är helt okay. Jag anpassar mig även till de som eventuellt tycker att det är förfärligt och brukar inte kasta just tatueringsarmen i ansiktet på människor jag inte känner och kanske behöver göra ett gott intryck på innan jag vet om de tillhör de som tycker att det är förfärligt eller inte.

Men armen har retat mig ett tag. Som alltid med tatueringar är man dessutom oftast bara nöjd och känner sig färdig under en period, sedan börjar man fundera lite till och … ett visst sug infinner sig. Svårt att förklara om man inte gillar det, de som gillar det förstår känslan precis. Och alla har sin gräns, min går vid heltatuerade armar och ryggar även om jag tycker att det är SJUKT snyggt på andra när det är bra gjort.

Armen då. Det som retar mig är att det fortfarande ser ut att vara precis just vad det är. Tre olika tatueringar på samma kroppsdel. Det var så jag ville ha det då, men ju fler år som går desto mer tycker jag att det saknar något som håller ihop det. En bakgrund. Så jag tjoade på bästa tatueraren och frågade vad för slags magi han kunde tänkas skapa (fördelen med att ha en tatuerare som även är konstnär – han är verkligen obeskrivligt duktig på både hud och canvas). Förslaget blev blått hav i bakgrunden. Jag tänker även snirkligt rep som “ram”, men inget är spikat. Mer än att jag skall dit nästa måndag och jag är både nervös och förväntansfullt pirrig. Men jag gillar hav. Och blått. Blått hav torde vara perfektion.

Makens protester blev dessutom väldigt lama den här gången, fascinerande nog. Jag trodde han skulle sparka bakut, hota med skilsmässa och ensam vårdnad av hundarna, men det hände … just inget alls.

Medan ni funderar över om det är bra eller anus skall jag passa på att hetsäta lite choklad i väntan på att motionscykeln blir ihopmonterad och så skall jag installera mig på skrivbordet som ömme fadern var här och byggde imorse (det får ni se sen).

Sen skall jag cykla till Robbie.

Och nej, det där med att jag kommer sitta på ålderdomshemmet och bekymra mig över min besudlade kropp funkar inte. Är gamla skrynkliga tatueringar mitt enda bekymmer så kommer jag vara generellt skitlycklig faktiskt. Det finns betydligt värre saker att bekymra sig över 😉

Ursäkta tystnaden men jag har varit EGO

Posted on | by Victoria | 19 Comments on Ursäkta tystnaden men jag har varit EGO

För presenten jag köpte för mormorpengarna kom idag. Men givetjävlavis behövdes en HDMI-kontakt på datorn och just DET råkar Macar inte ha (jag som trodde jag hade läst hela världens utbud av ritplattors tekniska specifikationer – den detaljen hade jag missat). Som tur var fanns en make med dåligt samvete inom hyfsad radie och han åkte såklart jättegärna flera mil för att köpa en adaptersladd till mig. Mannen som tycker att ritplattor är fåniga. För givetvis var det just en sådan jag köpte till mig själv för de pengarna.

Idag har han inte sagt att ritplattor är fåniga alls. Inte ens frågat var den kommer ifrån. Det händer att han faktiskt hajar att tala är silver och att tiga är guld.

Och inte nog med det. Jag fick ett paket på posten av Admin Anka. En riktig care package-födelsedagspresent. Sytillbehör, tuschpennor, världens finaste suddgummi (älskar suddgummin), glasögonställ och två olika sorters lakritschoklad. Som jag blev så glad över att jag grät en liten skvätt och som jag skall ta kort på när det inte ser ut som om en bomb har detonerat på soffbordet.

Det vill säga, jag skall ta kort på allt utom chokladen. För den råkade jag äta upp med en gång. Jag ursäktar mig med att min SKITFINA födelsedagspresent inte har kommit än.

Nåja. Ritplattan är i alla fall inte bara en leksak. Långt ifrån bara en leksak, men just nu får den lov att vara det.

Ikväll har jag producerat två högkvalitativa alster (hah). Ett foto som blev modern konst och ett påbörjat släktträd för att visuellt och pedagogiskt förklara vår besynnerliga släktkonstellation.

Det blev dock inte riktigt klart och eftersom jag får dåligt samvete när jag har varit tyst för länge så slänger jag ut det påbörjade.

tree2

HUR pedagogiskt ser det inte ut att kunna bli? Äpplen och päron liksom?

Päronen kommer bli Halvkusins familj och äpplena kommer bli makens familj.

Så, om ni ursäktar skall jag fortsätta pyssla lite nu.

Imorgon skall vi prata om min tatuering som skall finslipas nästa måndag, kan ni påminna mig om det?

Jag är tämligen säker på att vi kommer delas upp i två läger, de som älskar tatueringar och de som hatar tatueringar.

Själv tillhör jag den förstnämnda kategorin medan maken tillhör den sistnämnda och låter som att han är född ungefär 1914 med sitt eviga “det är bara kåkfarare och sjömän som vill se ut som du, usch … “