När linbanan gör som linbanan skall

Idag fick vi finbesök av kusinfamiljen på torpet. Kusinfamiljen har ju en fyraochetthalvtåring och en alldeles ny bäbis.

Äntligen fick linbanan användas som det var tänkt. Och gissa om grabben tyckte det var kul med 40 meter vajer, medan herrarna som delade på jobbet med att svischa honom från punkt A till punkt B och tillbaka till punkt A igen svettades lite.

Det var knappt att vi fick ta linbanepaus för att äta bullar och dricka saft. Knappt. Men vi fick.

Man kan inte göra annat än att dra på munnen när man hör det lyckligt kvillrande barnskrattet.

 

Och dessutom fick vi ju bekräftat att hemmabygget funkade precis som det var tänkt.

Det var bara viktklassen som var lite … avvikande vid tidigare försök?

Sedan badade det linbanande barnet ihop med sin pappa i “simbassängen”.

Nu har vi storslagna planer för att bygga ut nöjesfältet. Tack vare kusinbarnet kom jag även på vad det skall heta.

Zombieland såklart.

Ett sant nöje för hela familjen och ett nöjesfält som absolut inte exkluderar hundar utan ett nöjesfält som älskar hundar och som hundar älskar tillbaka.

Nu vill jag ha förslag på mer aktiviteter för hundar, barn och vuxna. Vi skall börja med att ta hit den stora Fat Boy-hängmattan (den funkar för alla tre kategorier, jyckarna älskar den) och sätta upp vattensliden. Men sen då?

Ge mig tips. Gärna på saker som går att köpa på Jula (finns det något som faktiskt inte går att köpa där?).

The sky is the limit. Tänk utanför boxen. Jag är lite exalterad över tanken på ett Zombieland.

Det är HÄR livsandarna är alltså

Nu skall jag vara sådär vidrig. En sådan där person som jag själv fullkomligt avskyr. Som bara visar vinglas i motljus, välstädade hem med “rätt” inredning (vitt shabby chic givetvis) och skinande artiga barn utan gräsfläckar på kläderna. Och om de skulle ha gräsfläckar är det givetvis för att de har hjälpt till med att plantera ekologiska saker i trädgården. Ekologiska gräsfläckar helt enkelt.

Man måste bara bortse från att att torpet enbart är jäkligt shabby och inte ett dugg chic, det finns inget vin och hundarna är lortiga men rara.

Trots det är livet skrämmande livslustigt idag.

Jag har, konstigt nog, sovit som en stock hela natten för första gången sedan jag minns inte ens när det hände sist. Vaknade inte ens av att hundarna gick ut på morgonspankulering imorse och jag vaknade halvelva. HALVELVA?! Det har definitivt inte hänt sedan Hedenhös gick i kortbyxor.

Gårdagkvällen/natten avslutades i utomhusbadet.

IMG_6650

Väldigt artsy foto. Just det här ser jäkligt mycket mer idylliskt ut än vad det var eftersom man inte ser knotten på fotot. Knott och mygg älskar mig. Det tog tio sekunder att få lika många knottbett och jag hann dessutom svälja ett par stycken.

Tillbaka till förmiddagen. Livrädd drog jag undan mörkläggningsgardinerna i sovrummet. Det fick liksom inte lov att vara mulet, det skulle ju ödelägga alla mina planer.

Det var inte ett dugg mulet.

IMG_6665

Då började jag göra små hoppsasteg i ren iver och så hoppsade jag ner till köket för att tillverka min planerade perfekta frukost. Som jag åt på farstutrappan.

IMG_6668

Tillsammans med välartad hund. Perfekt hund faktiskt.

IMG_6676

Det är så himla lätt att vara välartad när man vill ha mattes frulle.

Sen slängde jag av mig skorna, gick barfota i gräset för första gången i år och bara njöt av livet.

Hade det här varit norm hade jag lätt kunnat slänga alla mina antidepp-piller. Men jag hade även blivit tvungen att sluta blogga. Om livet var så här tillrättalagt hela tiden skulle det ju inte finnas något att skriva om. Vem orkar läsa om barfotagång och doften av nyklippt gräs hela tiden?

Jag har dock ett klagomål. Det finns inget hav här. Men eftersom de så kallade vattenhundarna hellre badar i bäckar än i hav så gör det inget. De fullkomligt älskar friheten här. Inga grannar, enskild väg som ingen förutom vi åker på och kilometervis av åker och skog att lyckospringa över precis hur mycket de vill och massor med bäckar att bada i och dricka ur.

Givetvis väljer de då den enda lortiga bäcken att bada i absolut oftast.

 

Det finns mer än en anledning till att torpet är mer shabby än chic.

Men det gör faktiskt ingenting alls.

Glad Midsommar?

Sa hon som inte är så snabb i vändningarna. 

Med tanke på vädret fram till 16.00 (drivis, hällregn och exakt samma temperatur som på julafton förra året) tjurade jag lite. Eller, i ärlighetens namn surade jag ganska mycket. Så jag skickade make och jyckar till torpet för att styra upp det absolut värsta i alla renoveringsdödsskitna och äckelpäckliga rum medan jag tog en tupplur hemma.

Jag vägrade åka innan han hade sett till att det åtminstone fanns golvyta. Och gärna lite bordsyta och diskbänksyta. 

Sen kom de hem, väckte mig och vid 20.30 lämnade vi stadens gator, stannade och bunkrade på Ica och så kikade vi på midsommarfirandet i hamnen.

   
 

Eller bristen på firande.

För 20 år sedan såg strandpromenaden ut som Smögenbryggan. Folk och båtar överallt. Och folk som trillade i vattnet lite varstans. 

Nu orkar ingen åka hit. Vådan av att superhjärnorna i kommunen bara tänker “norrmän norrmän norrmän – de har pengar”. Och så bortser de från den lilla detaljen att midsommarafton inte finns i Norge, utan är en helt vanlig arbetsdag.

Snillrik marknadsföring. Verkligen.

Sen kom vi hit.

  
Överlyckliga hundar springer någonstans i det gröna till vänster. Två gånger på samma dag. Lyxliv! 

Tror inte att de har fattat att vi skall stanna. De skall få springa dygnet runt i två dagar. 

Med viss tillförsikt och inte jättehöga förhoppningar klev jag över tröskeln. Jätteberedd på att inte imponeras. Men det fanns faktiskt mer golvyta än jag räknat med.

Allt var bara fortfarande äckligt efter att ha varit renoveringsmancave i två år. 

Så jag har städat. Hela midsommaraftonens afton. Tills nu faktiskt. Skurat det som gått att skura och gjort det en nyans mindre äckligt. 

Nu njuter jag bara. Aftonen är snart över, jag är dödstrött och imorgon slipper jag vakna i stan.

Jag har till och med redan planerat idyllisk frukost. En sådan där frulle man typiskt äter på landet.

Yoghurt med färska hallon som skall inmundigas på farstukvisten i solskenet endast iklädd tisha och trosor medan jag tittar på mina lyckliga och väldresserade hundar som glatt studsar omkring på ängen. Och så skall jag le vänt och vänligt. I jättemånga timmar.

Den som lever får se.

Vad har ni gjort?

Inte städat gissar jag?

Hoppas att ni inte har alltför ont i håret i alla fall.

Det kom en sommarpresent i brevlådan

Och det ena ledde till det andra och det tredje med.

PGW har ju hånat min selfiestick litegrand. Eller ganska mycket faktiskt. Idag fick jag en tisha av henne i sommarpresent och den har jag roat mig kungligt med.

Men helt plötsligt blev det väldigt mycket meta över det hela. Vilket skapade en tanke som blev lika svårhanterad som rymden ungefär.

Jag tog kort på mig själv med selfiestickan och så tog jag kort på maken med samma sticka. Maken tog kort på mig när jag tog selfiestickfoto av både mig själv och honom. Dessutom iklädd selfietröja. Jag alltså. Maken råkade bara ha på sig en av sina otaliga tishor med tryck. Så jag har fått min tröja av PGW, han har fått sin tröja av mig (för väldigt längesedan). Ni hör ju förvirringen. Jag vet inte ens om jag beskrev scenariot rätt.

Hur mycket meta kan något bli egentligen? Det är ju verkligen ingen simpel metaselfie, snarare en metaselfie upphöjt till minst tre plus selfiestick.

Vad heter det då?

Jag känner spontant för hashtaggen metaselfiesticktrinityselfie, men jag är osäker?

selfiegif3

Jag trodde jag hade hyfsad koll på sociala medier och meta, men här behövs ett proffs.

Har jag månne uppfunnit något helt nytt här eller har jag verkligen tappat selfiekontrollen totalt?

// Metapotent

Jag börjar skönja ett mönster

Och det skulle kunna vara så att det är jag som är boven i dramat. Människor jag är beroende av och tycker väldigt mycket om flyttar från stan.

Först var det ju Nagel-Jessica som hastigt och olustigt lämnade stan. Det var beklagligt, eftersom jag inte vågar gå till någon annan, men förståeligt.

Snart flyttar min kära kamrat optiker från stan. Hon går till och med så långt att hon flyttar från västkusten. Ända till Hallsberg försvinner hon.

Jag säger inte ATT det är så, men jag får en liten känsla av att människor i min omedelbara närhet liksom ledsnar på mig och vill lägga så många mil som möjligt mellan oss. Folk tröttnar alltså på mig och beger sig inte bara över kommungränsen, de byter både landskap och län i sin iver att komma så långt bort som möjligt?

Jag får helt enkelt se över alla mina oattraktiva egenskaper och kanske byta deodorant?

Nåväl. Idag har det varit optikerhäng igen. I jättemånga timmar (två) för att min listiga optiker Annica är mer hängiven än någon annan för att hitta något sätt att lura ögonen med kontaktlinser från att inte se dubbelt. Med glasögon är det ju inga problem, jag har ju specialglas som korrigerar det.

Vi har provat så himla mycket nu att nästa steg är dricka sig riktigt karatefull och kanske jämna ut det på så vis. Två minus blir plus och allt det där?

Idag var det finslipning av gårdagens linstest och nu har jag en progressiv lins på ena ögat och en lins med väldigt mycket mer minusstyrka än jag behöver på det andra. För att tvinga ett öga att inte riktigt vilja vara med och tala om för hjärnan att sluta envisas med att använda det. Sen slog vi på stort och käkade kroglunch igen. Två dagar i rad med finlunch är något slags rekord för min del.

Än så länge funkar det. Och det trodde jag aldrig. Jag SER. Idag har huset på andra sidan gatan en skorsten precis som den skall istället för två och det hänger inte heller två TV-apparater på väggen. Sjukt praktiskt. Då går det att leva med att inte se hundraprocentigt, i alla fall under sommaren när vissa aktiviteter inte funkar ihop med glasögon och utan glasögon är jag väldigt väldigt synskadad. Det går exempelvis inte att snorkla, åka vattenskidor, köra lite basejumping eller andra extremsporter med glajjor. Sådant som jag brukar hålla på med hela tiden på somrarna eftersom jag är en sådan våghalsig friskus.

Nu ljuger jag. Men till nöds kan jag åtminstone trampa vatten. Om det inte är för kallt i vattnet.

Men vi kollade på linserna från gårdagen igen. Nu skall ni få se de mysko färgerna igen.

IMG_6571 copy

Det är ju så galet fascinerande att de färger som ser totalt wild and crazy ut i burken faktiskt blir något helt annat beroende på egen ögonfärg. Och hur man totalt har glömt allt man lärde sig på kemilektionerna (var det kemin?) om basfärger och hur till exempel gult + rött = orange.

Är man blåögd, grönögd eller bara har vilken färg som helst utom just mörkt brun är ju de här linserna vansinnigt skojiga. Extra skojiga när man har så ljusa ögon som jag har. Eller ja, det beror ju helt på om man vill se ut som en katt eller inte. I normala fall brukar ju blått + gult vara lika med grönt, men har man den här originalfärgen blir det väldiga kontraster.

öga

Det är min färg. Melerad dassblåisgrå med bajsfläck ovanför pupillen. Väldigt ljusa.

Syrran har däremot mer normalt mörkblå och färgade linser ser helt annorlunda ut på henne trots att vi ofta haft exakt samma färger på linserna. Trots det kunde jag ändå inte räkna ut att mandarin + dassblåisgrå skulle bli harlequinnougatfärgade. Jag trodde helt och fullt att jag skulle få en mandarin i varje öga.

En period för längesedan testade jag även de som är väldigt gröna. Det var inte min bästa idé eftersom det såg ut som om jag kunde skjuta laserstrålar bara genom att stirra på folk. Jag har helt enkelt hållit fast vid de mörkbruna. Ända tills maken lade in sitt veto.

Men jag hade dem när vi var i London för ett par år sedan. Det såg ut så här.

IMG_0181

Personligen tycker jag att jag ser osedvanligt mild ut? Något som i det här fallet kanske mest beror på att jag är så rädd att jag nästan håller på att kollapsa. Jag och höjder är ingen höjdarkombination (höhö), men jag ville ju så gärna åka det där förbaskade hjulet.

Men vi kollade faktiskt på andra linser idag med. Det verkar finnas vettigare målade varianter numera. Som man inte får tunnelseende av och som inte ser ut som att en treåring har målat irisen. De var riktigt snygga. Och det hade ju varit bra om jag hade kommit ihåg vad de hette, men det gör jag inte. Låt oss fokusera på snyggheten och att de funkar på brunögat.

IMG_6577

Ja, jag har korta naglar. Eftersom Jessica har dragit från stan och jag blev så sur att jag kapade klorna, men det var inte det ni skulle kika på. Den här linsen är ju inget för mig, men på mörka ögon skulle den ju sitta som en smäck och den fanns i alla upptänkliga färger.

För min del blev det i alla fall burkmandarin.

mandarin

Den som ligger i burk tre från vänster i övre raden av linserna.

Visst är det en smula ofattbart att den färgen på lins ger det här resultatet?

Men som sagt, eftersom alla mina kompisar drar ifrån mig på grund av oklara orsaker så tipsar jag er i närheten av Hallsberg. Annica är verkligen en vansinnigt duktig och engagerad optiker. Man är verkligen engagerad om man ligger vaken på nätterna och hittar på nya finurliga lösningar för att tvinga mina ögon att sluta se dubbelt utan glasögon. Det var nämligen hennes sysselsättning inatt mellan 02.00 och 05.00 när hon ändå inte kunde sova.

Hennes pappa är optiker och var linspionjär i Sverige, hennes brorsa är optiker och så även hon, då kan man liksom inte bli annat än skitbra. Särskilt inte när hon älskar sitt jobb. Betydligt mer än vad hon älskar mig eftersom hon flyr stan.

Vad hon inte vet är att jag kommer följa efter henne till Hallsberg. Jag är trofast när jag är trygg. Åker jag till Stockholm för att fixa Simon så är det ju en piece of kaka att dra till Hallsberg med ögonen.

Just nu är det i uppstartsfas. Och Annica kommer bossa över stället från och med september på heltid. Namnet kommer bli Seger & Seger Klarsynt. Lägg det på minnet.

Vad skall vi hitta på nu då?

Och vilka mer kommer flytta från stan på grund av mig?