Jag försöker ju verkligen att inte göra det. För det är så sjukt tröttsamt att läsa bloggar när vuxna människor, bildligt talat, sitter i sandlådan med hink och spade (dator och internet?) och fördelar tiden mellan att kasta ömsom vin, ömsom vatten och ömsom skit på sina kompisar och annat löst folk. Jag kämpar med att inte skriva när jag är arg på riktigt, det blir oftast lite olyckliga formuleringar när man gör det.
SÅ arg har jag varit i helgen. Sådär åherregudihimmelennumördarjaghonom-arg. I flera dagar har jag varit arg dessutom och maken kommer få göra avbön mycket mycket länge. Ännu oklart hur länge han kommer få gå och skämmas och bara säga ja och amen till allt jag säger. Som till exempel igår, när jag kom på att jag ville ha en islandshäst på torpet. Då sa han inte emot, men gissa om han ville skrika “VI SKALL INTE HA EN HÄÄÄÄÄST” egentligen. Med fördel passar man även på att köpa just en häst ungefär nu om man skulle råka vilja det. Eller något annat. Eller så straffar man på helt annat sätt, allt handlar ju inte om att köpa (även om det ofta funkar bra). Vitsen handlar ju om att de som varit dumma inte skall veta hur, var och VAD som händer.
Jag har inte riktigt bestämt mig för det slutliga straffet. Juryn är fortfarande ute och överlägger i just det här fallet.
Jag sa ju bara att min bloggregel är att inte blogga i affekt. Man kan ju med fördel blogga när den värsta affekten gått över. Det brukar vara lite mer genomtänkt då. Hade jag skrivit så mycket som en bokstav i lördags hade det inte varit särskilt fördelaktigt alls faktiskt. För någon.
Min man tog båten till AC/DC i Oslo i fredags. Det är vi överens om va?
Min man var även den mest korkade personen på denna jord under resan till Oslo i fredags. Men jag dövade det mesta genom att hänga med Beavis och Butthead. Sen briserade ilskan ungefär på lördag och höll i sig till igår. Nu har jag bara restilska kvar och väntar på att juryn skall komma tillbaka.
Innan jag berättar om dumheternas dumhet måste jag fråga. Hur är det ens möjligt att vi lever i ett patriarkat när män har begåvats med en hjärna som de sällan använder? Eller, det kanske är just det som ÄR problemet? Bristen på användande. Hjärnbrist helt enkelt.
Sedan har jag en fråga till. Har någon forskat på mäns ovilja att kommunicera och informera? Särskilt i ett förhållande? Finns det män som faktiskt är riktigt bra på just det? Nu gills inte sliskig nykärlek (illa dold avundsjuka från min sida nu) och om man har varit ihop i typ en kvart, då kommunicerade och överinformerade mitt exemplar med, tro det eller ej. Verkligen överinformerade, om saker jag inte ens ville veta. Nu snackar vi 10 plus år åtminstone. Min empiri (två förhållanden) visar att det där med kommunikation och information brukar gå åt helsefyr efter sisådär tre år. Jag är dock inte sniken på något sätt, finns det män som vet hur man pratar och lyssnar så vill jag gärna höra de historierna. För att få lite hopp om män(skligheten).
För att bryta lite i texten och andas lite lägger jag in ett kort på en man.
Inte vilken man som helst. Ömme fadern. Som precis fått en gassvets (nej jag vet inte vad man gör med gassvetsar) med tillhörande skitsnygga glajjor i födelsedagspresent och är jätteglad.
Han är inte heller en demagog. Men han är åtminstone min pappa och jag är inte gift med honom och han är glad. Typiskt illustrerande foto på bra man, taget samma dag som man var gift med en usel man.
Det här kommer bli en världslång historia känner jag.
Minns ni den där kompisen till maken som jag inte direkt älskar. Milt uttryckt. Han dyker ju upp lite då och då även om han mest dök upp förrförra sommaren när han var singel och lite extra trög. Jag gillar alla makens kompisar och har stulit de flesta från honom för att ha för mig själv, förutom den här snubben. Maken får behålla honom alldeles själv. Den största anledningen till att jag inte riktigt klarar av att hantera den här kompisen är ju att han inte riktigt förstår sig på personligt space och integritet, utan spenderade en hel sommar med att bjuda in sig själv vid både olämpliga och lämpliga tidpunkter. Mest olämpliga. Och man blev bara inte av med honom, inte ens när man sa “DU FÅR INTE FÖLJA MED IDAG” förstod han, utan följde med ändå.
Nu har det blivit bättre, egentligen är han ganska snäll, men det där med integritet har han fortfarande inte fattat. Men han har blivit med flickvän (en trevlig sådan) och det har varit en räddning, för både honom och min mentala hälsa.
I alla fall. Tillbaka till fredagen och makens avresa till Oslo som var lite bekymmersam för min del. Det är ju faktiskt lite långt till Oslo och båten hade nyborrade hål. Jag var väldigt noga med att fråga om någon skulle möta upp honom på Aker Brygge, jag bad honom ringa när han kom fram och sedan vinkade jag av honom och sa “hejsvejs ha så kul på gubbrocken”.
Det tar ungefär fyra timmar till Oslo om man kan köra full sula i fint väder. Efter två timmar ringde han.
Eftersom vi redan etablerat att han inte är en snicksnackare som bara ringer för att prata lite om sina känslor så ringde han helt klart för tidigt för att vara framme och jag hann få en liten infarkt medan jag trodde att något hade gått åt helvete med båten (sådana känslor förmedlar han däremot) innan jag svarade.
Han hade gjort klassikern. Hur den nu ens är möjlig med dagens smarta telefoner. Han hade råkat ringa upp mig från fickan medan han körde båt. Och det hade väl inte gjort något OM JAG INTE HADE HÖRT ATT HAN SATT OCH CHITCHATTADE MED EN TJEJ PÅ BÅTEN.
Jo. Det står helt rätt. Jag stod på gatan utanför blomsteraffären för att köpa en kvast till pappa medan jag hörde honom prata om ditten, datten och dutten MED EN TJEJ. Jag lyssnade i cirka 30 sekunder och det var ju visserligen inga hångelljud jag hörde, eller ens något intressant, men såvitt jag visste skulle han åka alldeles ensam och allena till Oslo. Inte med okänd tjej. Man hinner tänka jättemycket hemska saker på 30 sekunder och alla tankar handlar om de värsta scenarion i världen.
Jag lade på, ringde upp efter en sekund och bara vrålade in i luren “VEM I HEEEEEEELA HELVETET HAR DU MED DIG PÅ BÅTEN???”
Det blev så tyst i andra ändan av luren att jag kunde höra när hans haka ramlade ner med en duns på durken. Så. Jävla. Påkommen.
Sen började han svamla med den där röstnivån som bönar och ber om att jag faktiskt inte skall mörda honom. Eller sätta mig i bilen och köra till Oslo och riva sönder biljetterna till AC/DC framför ögonen på honom (han hade nog hellre blivit mördad).
Det visade sig vara puckokamratens flickvän. Eftersom den kamraten jobbar i Oslo, men bor på liten ort inte särskilt långt från den här småstaden ihop med nämnda flickvän. Och deras semester började på fredagen så det var tydligen meningen från början att flickvännen skulle köra bil till Oslo för att möta pojkvännen och påbörja båtsemester. Men kamraten visste ju att maken skulle upp med båten och hade frågat om hon kunde få hänka på i båten och bara behöva köra till lilla småstaden. Jamenjovisstochgivetvis sa maken till honom, men han sa inget till mig.
När jag hade lugnat mig tillräckligt mycket för att lyssna på vintergatans mest korkade förklaring till utebliven information visade det sig att maken hade tänkt så här när han fick frågan på torsdag eftermiddag; eftersom han visste att jag inte älskar kamraten mest i världen hade han räknat ut att det nog var lika bra att inte tala om att han hade lovat skjuts. För om jag inte tycker så mycket om kamraten, så skulle jag nog inte tycka om att kamratens flickvän skulle åka båt med honom.
Jamen jag sa ju att det var världens sämsta förklaring?
Som bara handlade om att han utgick från att jag skulle bli arg för att han hade lovat skjuts och att han vill slippa eventuell diskussion.
Manshjärnan jobbade inte längre än så. Han tror hemskt mycket inne i sin hjärna, men tar sällan reda på hur det egentligen ligger till.
I min hjärna funkade det på massor av andra sätt. För det första hemligåker man inte med en tjej. Ifall ens fru råkar få reda på det. För det andra, det var ju inte precis en random tjej han hade plockat upp i Red Light District och skjutsat till Oslo, det var någon jag visste vem det var. För det tredje, jag hade varit extremt övertydlig med mina bekymmer kring de nyborrade hålen och att han skulle åka ensam. Vilket betydde att jag faktiskt blivit glad över att veta att han hade sällskap (om det nu inte hade varit random brud från Red Light, även jag har mina gränser).
Man skulle kunna säga att han har fullt upp med att skämmas. Fortfarande. Extra mycket för att han inte kollade vädret innan han drog till Oslo och inte kom hem på lördagen som planerat. Han fick nämligen stanna halvvägs och övernatta där eftersom det blåste styv kuling och Oslofjorden är ett vansinnigt tjatigt skumpigt ställe att åka på.
Så han kom hem i söndags. Tillsammans med båtsemestrarna i deras båt.
Då gjorde jag något som han trodde skulle gå käpprätt åt skogen. Jag åkte ner till båten och mötte upp dem och sa GLATT ja till att gå ut på parmiddag med dem. Och jag kunde verkligen se i hela hans ansiktsuttryck hur rädd han var för att jag skulle säga sådana där saker som jag ibland säger när jag är riktigt riktigt arg. Som att tala om för puckokamraten vad jag tycker om honom, eller bara vara generellt svindryg och min allra sämsta version av mig själv.
Fel, maken var inte rädd. Han var skräckslagen.
Så jag gjorde helt tvärtom. Jag var så jäkla svintrevlig under hela middagen (mot dem, inte mot honom). Jag visade min bästa version av min bästa version helt enkelt. För att förvirra maken så att han inte riktigt skulle veta hur han skulle förhålla sig.
När middagen var över skällde jag däremot så skjortan stod rätt ut på honom.
Och han ägnar sig fortfarande åt att vara ganska spak.
I fredags 07.01 släpptes Apple Watch i Sverige. Jag beställde en var till mig och honom för att jag är en vänlig själ och det var innan helvetet brakade löst.
Idag kommer leveransen eftersom jag var först på bollen.
Nu funderar jag på om han verkligen är värd en så fin present eller om jag skall ge den till någon annan.
Och så funderar jag på hur många islandshästar det får plats i ladan.
I just den här familjen lever vi i allra högsta grad i ett matriarkat.
Om man mot all förmodan skulle vilja dela på andra sociala media kan man göra det här. Men bara om man verkligen vill.
