Den här helgen försvann. Så där automagiskt. Jag har ingen aning om vart dagarna tog vägen, men jag vet att jag har varit riktigt jäkla dyngtrött, att jag har pratat i telefon ett par gånger och att jag var på “lunch” mellan halvtvå och sex hos min kära far igår. Och där överdoserade jag antagligen frisk luft, eftersom hela jag totalhavererade vid hemkomst.
Jo! Jag har även äntligen varit hos optikern för att testa om det gick att lura ögonen att sluta tramsa med dubbelseende genom att ha lins på bara ett öga, för att tvinga det ena ögat att kolla på långt håll medan det andra sköter businessen på nära håll. Man kan säga att det inte gick så bra. Min kära optiker skrattade så tårarna rann och sa att det tyvärr var meningslöst eftersom det för första gången syntes att jag skelade. Min dolda skelning slutade vara dold i mina tappra försök att få ihop de två tavlorna på väggen till en. Eftersom det faktiskt bara är en tavla på väggen. Vilket resulterade i att mitt vänsteröga svishade skelögt in någonstans under näsroten i rent glädjefnatt över att klara av att inte se dubbelt. Jag blev verkligen extra snygg (och önskar lite i hemlighet att hon skulle filmat den synundersökningen).
En bra idé i teorin, funkar säkert för många i praktiken, men om jag skulle gå omkring med just en lins så skulle jag även se ut som Austin Powers featuring Marty Feldman. Inte ens optikern tyckte att det var en bra idé. För jag såg verkligen helt störd ut. Brillmongo for life med andra ord.
Däremot fotade jag det som pågår här vareviga dag. Vilket egentligen är jättehemskt, men Liten är så rar att det blev så sött att man blev lite fluffig och rosa i hjärtat.
Västkusten är ju inte helt okänd för alla sina fiskmåsar och det finns antagligen vissa belägg för uttrycket “IQ fiskmås”. Men oavsett den något låga intelligensnivån så är det djur, och mitt hjärta råkar ömma för just alla djur. Särskilt fiskmåsbäbisar som är något av det sötaste som finns.
Problemet är bara att alla fastigheter här på gatan har sluttande tak och fiskmåsarna bygger bo där. Sen kläcker de sina ungar och när ungarna blir stora nog att knata iväg på sina små ben så knatar de rakt ner från taket och trillar ner på gatan/innegården, men de kan inte flyga. Vilket är hjärtskärande (och lite livsfarligt eftersom mamma fiskmås blir aslack varje gång man försöker hjälpa ungarna). VARJE dag ligger det en ny unge på gården och varje dag måste man bära iväg den till en platå där hundarna inte kommer åt den och mamma fiskmås åtminstone har en rimlig chans att kunna rädda den.
Igår tog vi med oss Liten på lunch och när vi kom ut på trottoaren stod en liten förvirrad luddtuss och tittade sig ledsamt omkring, allt medan vildvittrorna skränade över huvudet på oss. Liten är en vansinnigt snäll hund som är löjligt försiktig med allt som lever och vi skulle, återigen, lyfta in ungen så den åtminstone inte kunde bli påkörd.
Det är lite komplicerat att lyfta en fiskmåsunge med en hand medan man har ett hundkoppel i det andra. Så ungen fick helt enkelt knata inåt själv. Vilket den gjorde, för att undkomma Liten. Ett par meter in i prånget i alla fall, sen verkade den anta att Liten faktiskt inte var så himla farlig.
En prickig dunboll som har tappat sin mamma. Eller som maken säger “varit så jävla korkad att den har försökt ta livet av sig genom att störta från taket”. Vi har lite olika inställning till det här med fiskmåsar.
Men jag fortsätter hävda att de är jätterara och så tvingar jag maken att bära dem försiktigt. Att vara taskig mot en fiskmåsbäbis är en större skilsmässoorsak än en Skagenresa. Och det vet han.
Den här lilla raringen stannade här. Och kikade på oss. Då dog Liten av nyfikenhet.
Nej, han försöker inte tugga på den. Han är inte ens i närheten med nosen även om det ser ut så. Det vågar han inte. Men det var en oerhört modig måsbäbis som inte kände för att gå längre in.
Även den här gången slutade det med bärhjälp upp på platån medan de argsinta mödrarna flaxade över huvudet på oss.
Är det bara jag som tycker att de här raringarna är bedårande?
Och att det blir extra rart när man blandar in en långbent unghund i leken?
