Så mycket pretentiösare?

Ursäkta om jag svär i kyrkan nu, men ni vet ju att jag ALDRIG kollar på TV, det gjorde jag igår och nu kommer jag svära så det osar.

Bästis Karin ville hemskt gärna se Så Mycket Bättre, som jag har sett lite här och lite där under åren, jag hade alltså ingen koll på upplägget men visste att jag tycker att Amanda Jensen har en riktigt schysst pipa och jag har alltid gillat The Ark. Lyssnade på Amandas tolkning av Orups låt från förra veckan eftersom den passerade förbi i nyhetsflödet och hennes tolkning av superbanal VM-låt sopade ungefär hela fotbollsplanen med allt i musikväg sådär generellt.

Mig spelade det ingen roll eftersom jag spenderade exakt hela gårdagen på soffan, lite vaken och lite sovande, så jag kunde titta på vad som helst.

Orup går ju inte att inte gilla (hej rosa dunjacka och mentholcigg). Sen var det två pojkar jag inte har en aning om vilka de var och så Kajsa Grytt som inte funnits i min musikvärld sedan förra gången det var skitmodernt att vara lite pk-radikal.

Det kändes lite som att Carola var the odd one out i sammanhanget. Hon har sjungit i en evighet och det är väl ungefär det hon är bra på. Jag lyssnar på Carolas julskiva tre gånger per juletid för den är vacker, i övrigt tål jag inte människan. Om hon åtminstone bara håller sig att att sjunga är hon hanterbar, öppnar hon truten för något annat än sång, som exempelvis småprat, får jag gåshud av den icke-positiva sorten. Hon pratar med bäbisröst och säger saker som man baxnar av och ALLT känns så oerhört pretentiöst och utstuderat.

Men som sagt, jag trodde de skulle sjunga. Enbart.

När programmet avslutades med “storstjärnan” Carola kände jag att jag satt med en min som inte var helt olik Kajsa Grytts minspel.

IMG_5425

What the flying F…?

Jag vet att man måste dyrka Carola eftersom hon har varit ett underbarn cirka alltid, men det går bara inte. Så jag måste dessvärre svära i kyrkan.

För det första hade jag ingen aning om att det var så himla mycket snicksnack, vilket fick mig att dö lite till eftersom Amanda Jensen kändes ungefär lika pretto som Carola fast på ett helt annat sätt. Chocken när hon såg ut som en reklampelare för Jumperfabriken när jag trodde hon var en tuff rockbrud liksom?

För det andra, alla de som var med var ju faktiskt coola och gjorde egna och skitbra tolkningar av låtarna. Till och med Orup gjorde något som inte lät som att han blev jagad av vargar.

Det gjorde inte Carola minsann.

Först undrade jag hur många omtagningar de hade gjort för att hennes klänning skulle ligga exakt rätt på muren hon satt på. Snacka om iscensatt intro. Och sen gjorde Carola det Carola är bra på. Hon sjöng, var snygg och såg lite sådär helig och vän ut som bara hon kan göra.

IMG_5427

Men för hennes del var det ingen tolkning, det kändes som ett “jag är Carola och skall bara visa de andra var skåpet skall stå för jag sjunger bara allt SÅ MYCKET BÄTTRE”. Där skulle minsann inget tolkas. Förutom möjligen det nåååhååågot överdrivna scenspråket.

Skämskudde ett kom när hon svischade omkring med divalaterna (förlåt, klänningen) i slutet av sitt uppträdande.

IMG_5431

Skämskudde två kom när Amanda gick och kramade henne och fick leka “gömma artisten i ett tygsjok” för att Carola kanske ville visa hur jordnära och skämtsam hon kunde vara genom att kväva henne i lite klänningstyg?

IMG_5434

Eller kanske bara klä ut henne lite så här när det är Halloween?

Väldigt oklart beteende.

Snälla säg att det inte bara är jag som får nässelfeber av att höra henne göra något annat än att sjunga?

Snälla säg att hon absolut inte har att fattat vitsen med programmet INTE är att bara sjunga rakt upp och ner som The Carola, utan faktiskt tvista till låtarna lite?

I övrigt ber jag om ursäkt över att jag svär i kyrkan, för det är fult att svära. Framför allt i kyrkan.

Men jag måste säga att de andra var fantastiskt bra.

Särskilt glatt överraskad blev jag över “okänd pojk nummer ett” och “okänd pojk nummer två”.

Satan i gatan vad bra de var.

Det här är ett smycke

Och dessutom ett praktiskt sådant, eftersom det visar tid.

Även om det inte har samma storlek som ett solur kan även den här tanten läsa vad visarna pekar på (datumet är det däremot lite si och så med).

IMG_1191-0.JPG

Fiffigt nog har jag en arm till. Där kan jag ha mina armband. Den ursäkten är ju lika dum som att säga “jag kan bara ha ett halsband för jag är a) ingen giraff med mycket plats eller b) jag har bara en hals”.

Vi måste prata om det här. Att vicka på armen för att kolla mat- och sovklockan är ju rasande mycket enklare än att fippla fram telefonen.

Nu vill jag ha statistik. Så även ni som läser i garderoben får faktiskt kliva ut lite tillfälligt åtminstone. Ni får gå tillbaka in igen om ni vill, men det hade varit trevligt om ni stannade ute.

Så.

Armbandsur, mobilklocktittning eller annat alternativ.

Speak now or forever hold your peace.

Alternativa användningsområden?

Om man nu inte skulle råka tycka att brillorna är lika svincoola som jag tycker att de är. Även om jag verkar ha de flesta av er på min sida. Ni som inte tycker det inser inte att jag går i bräschen för något nytt. Eller nygammalt kanske jag skall säga?

För om man har sysselsättningsbrist kan man kanske vara prao som äldre och kvinnlig stuntperson för Harry Potter?

potter

Eller så kan man kanske köra Tour de France i ansiktet på sig själv?

cykel1

Fatta vilka dörrar som öppnar sig?

Hela världen kommer ligga vid mina fötter (ögon).

Ja, det kan hända att jag längtar orimligt mycket efter mina nya glasögon faktiskt.

Nu behöver jag hjälp igen

Eftersom jag suger träballe på inredning och fiffiga lösningar.

Jag är själaglad över att mellanrummet blev både walk through closet, hundrum, kattrum, gästrum och privat vardagsrum. Sjukt flådigt att kunna ligga på divanen (bäddsoffan) mellan klädprovningarna och äta praliner med mina diamantbeströdda fingrar medan keruber viftar bort mina klimakterievallningar med solfjädrar.

Nu fick jag vision av att vara både Snövit och Askungen. En Snövit som ligger på bäddsoffa medan de tre små dvärgarna (de två hundarna och katten) hjälper till att hämta kläder, eller Askungen där sovrumsmusen ger fan i att tugga på saker i krypvinden och istället syr och stickar magiska klänningar med sina polare. Det är bara prinsen som fattas.

Nu kom jag av mig.

Det jag behöver hjälp med är hur jag skall lösa fuldörren bakom soffan. Det ser ut…som en rätt rövig lösning faktiskt. Soffa mellan garderober framför dörr ser onekligen lite barbariskt ut. Britt-Marie skulle svimma av misstycke.

Så, jag tänker vajerstång mellan garderoberna och ett draperi (tack Admin Anka för draperitänket). Men absolut inget vitt draperi. Inte heller blått som soffan, utan någon helt annan färg som inte redan finns i rummet. Som ett väldigt väldigt litet fondväggsdraperi för att bli av med jätteful dörr.

För den är inte vacker.

IMG_5241

Även om två av de små dvärgarna inte misstycker alls. De älskar rummet. Och mattan. Det har blivit deras crib där de har hundhäng, minns inte ens när de hängde med oss i vardagsrummet senast.

När inte ens jag tål dörren är det högt vatten, jag är inte direkt Lulu Carter.

Är det någon som har förslag? Färg, form, lösning? För nu är det utanför min fattningsförmåga. Det här kan jag inte lösa på egen hand.

Inte ens ihop med den trasiga hunden.

IMG_5244

Och maken svär sig fri.

Hjälp?

Inredningsfunderingar minsann

Det där förhatliga mellanrummet (ja, ytterligare skitdålig Göteborgsordvits) som inte går att göra något med driver mig till vansinne. Det är fortfarande ett icke-rum som fyller ingen funktion alls, förutom som walk through closet (jag hade hellre sett en walk in closet) om ni frågar mig.

Frågar ni däremot jyckarna, särskilt Liten, så är det ett svinbra rum. En jättestor hundlekstuga dit man släpar alla sina byten. Allt från tillåtna leksaker till tofflor, skor och allt som ivrigt tjuvas ur tvättkorgen.

IMG_5167

Som sagt. En walk through closet/lekstuga.

Det är alltså inte en staty med boll som sitter i hörnet, det är såklart Liten som blickar ut över sina domäner.

Nu när jag kikar på bilden kommer jag att tänka på när jag kom gående med Liten under båtsemestern och vi mötte en rar farbror som slog sig för knäna och sa “men stackars lilla hunden som har fått gips på benet nu när det är sommar och allt”.

Det där benet med långstrumpa är onekligen en synvilla. Farbrorn blev glad när han såg hur det egentligen låg till och att det var byrackans lite originella teckning. En lång, en kort = en halv morsesignal, men inte gipsat ben.

Igår mätte maken avståndet mellan garderoberna och kom fram till att vår bäddsoffa får plats där, även om det kommer hänga på hittefåret. Sjukt praktiskt om det funkar. Då tänker jag att soffan får stå där, med ett litet bord framför. Inte den myshörna jag hade tänkt från början, mer en mysvägg, med lite belysning på endera garderobskortsida. Och i smutten står katträdet så Mini kan sitta högt uppe och gäcka jyckarna samtidigt som hon får finfin utsikt genom fönstret. Det skall även inhandlas en leksakskorg till samma smutt så man slipper vada genom ett hav av hundleksaker och så är planen att lära dem att ta en sak i taget och sedan lägga tillbaka det de inte använder (man kan väl drömma?). Eller så har man åtminstone ett ställe att plocka undan alla spridda skurar av leksaker.

Det här måste vara hundmänniskors motsvarighet till barnmänniskors spridda legobitar?

Men då kommer samvetet. De älskar ju det rummet och framför allt mattan. Att greja med ben eller bara använda mattan som sovplats har blivit enormt poppis.

IMG_5170

Har jag hjärta att göra så här mot jyckarnas favoritrum?

Och vad skall jag göra med resten av rummet?

Jag är inte bra på det här med inredning alls. Men att kasta bort all yta i ett skitstort rum känns ju lagom korkat.

Några synpunkter eller andra idéer?

Det här rummet går till historien som det mest korkat ogenomtänkta jag någonsin haft att göra med.

(Nej, det blev ingen båttur, vädret gick från klarblått till chockgrått)