Jag lever och det är fruar as usual ikväll

Okay, jag lämnade Mona med familj igår, tog tåget i sagda 39 minuter och blev hämtad av Admin Anka i, vad som såg ut som en helt normal bil.

Det var den inte.

Först slängde vi in mig och min koffert. Då tyckte jag att det blev fullt i bagageutrymmet. Sen åkte vi till dagis och hämtade lilla barnet som fick sitta i baksätet. En stund. För efter det råkade vi hämta ytterligare tre av familjens barn.

Är ni med nu? Koffert. Jag. Litet barn. Tre barn till. Admin Anka. Mååånga människor oavsett storlek. Och sen handlade vi tre kassar mat på det. Och en hoper skolväskor på det.

Då blev den lilla bilen en Transformerbil. Trycka på en knapp, fippla med en rem, dra lite här och där och vips satt minibarnet i bagageluckan, tre i baksätet och vi behövde inte lämna varken koffert eller matpåsar på gatan. Nej, det var ingen jeep-bil, det var en alldeles vanlig bil.

Sen åkte vi hem. Då kom barnet som fattades.

Åtta personer. Tre vuxna och fem barn. Det är hejdlöst många barn. Så många att man nästan slarvar bort dem.

Så vi beställde pizza. Och alla samlades vid matbordet.

Låt oss bara säga att jag förstår varför den här hänger över bordet.

20131022-111640.jpg

Jag känner mig lite förvirrad efter att ha bott i en stillsam källare.

Och det är game on som vanligt med fruarna. Har blivit lovad tv:n.

Vi skall bara käka middag med en brutta jag har känt i tio år men aldrig träffat i verkligheten först. Och det skall bli skitjävlaroligt.

Ni vinner

Eftersom jag har fått varierande rapporter om snö och jävligt kallt där uppe.

Jag vill bara meddela att jag gick i bara tisha och skjorta i söndags kväll på den här sidan landet. Och nu skall jag bädda in mig i dunjackan för första gången i år.

Vad ni vinner? Jag dumpar skorna som inte funkar i snö och slask. De får stanna hemma. Precis som ni sa.

Men istället kanske mina eskimåkängor åker med.

Jag VÄGRAR frysa.

Och nu bör jag skynda mig lite. För jag har inte gjort ett smack, förutom att ta fram kläder och slängt i en hög. Resväskan står framme med.

Det skall packas, förlossas, duschas, plattas, kläs på, plockas undan, rasta hundar, sminkas och sen åka. Om två timmar.

Jomensåatte, det kanske är dags att unplugga tummen lite?

Vi hörs på tåget.

Nu skall vi prata skor (och ångest)

Nu har jag plockat ihop en hög med alla världsviktiga saker som MÅSTE med. Och det är en rätt gedigen hög som ligger på bordet. Maken kom hem och talade om för mig att jag var dum i huvudet, och fem minuter senare sa Mona ungefär samma sak. Min omgivning har alldeles för höga tankar om mig.

OnePiecen ligger i tvätten och maken skall rota fram den största resväskan han kan hitta. På hjul.

Den förlorade höger-UGGen dök upp. Från var vet jag inte, men efter någon timma kom Liten knatande med den i munnen som om han hade haft den där hela tiden, och jag bara inte hade sett den. Reseskor räddade.

Sen kom den stora krisen. Trodde jag hade glömt mina nya blingtröjor från PV ihop med skinnbyxorna, och letade ihjäl mig efter dem med. Överallt utom i garderoben letade jag. Och i garderoben låg de. Då hade jag redan hunnit jaga upp maken för att han skulle leta i bilen, och talat om för Mona att det var katastrofvarning eftersom jag inte hittade dem.

Nu kommer vi till skoavdelningen. Som jag har minimerat till fyra par. Plus UGGsen (om de nu inte springer iväg i en hundmun imorgon igen). Men de är åk-skor.

Här är vi nu.

bild

Helst skulle jag vilja ha mina knähöga boots med också, men kan inte riktigt rättfärdiga det.

Gissningsvis kommer jag gå i bootsen och UGGs en hel vecka. Och OnePiece. Men det kan man inte veta.

Men jag har inte packat skoteroverallen än. Och broddar kommer jag väl få köpa, eftersom jag tydligen skall åka till andra sidan polcirkeln.

13:35 skall vi dessutom blanda in SJ i leken. Snö på spåret? Löv? Motvind? Regn?

Jag kanske inte har drabbats av den största krisen än, eftersom jag inte klivit på tåget.

Men ni får åka med. Tyst avdelning i första klass. Nån som håller mig sällskap?

Lite naglar och lite teknik

Jamen vi fortsätter på spåret om vad som låg i min brevlåda igår. För det var en sjukt rolig dag att vittja brevlådan. Noll fönsterkuvert som attackerade mitt redan blödande bankkonto, och bara plusgrejor. Om man bortser från att jag redan betalat för en del av grejorna tidigare. Men det räknas ju inte, för det är ju redan röda siffror i den allmänna konkursen.

Alla som har en Mac med den nyare kontakten som ser ut så här vet vad jag pratar om.

mackontakt

Ni vet också antagligen att den kontakten är rena rama skiten (eller så är det bara jag som har ett måndagsexemplar?). Det är oerhört praktiskt med magnetkontakter eftersom man kan fastna i dem, vilket jag ofta gör, och man river inte ner datorn i golvet. För kontakten åker ur istället. Min “latdator”, den jag har i soffan, är den enda med en sådan kontakt. Det är en liten Air, och den förbannade kontakten driver mig till vansinne. För man behöver inte snubbla så värst mycket för att den skall trilla ur. Det räcker att hundarna viftar på svansen, eller att katten som väger ungefär två hekto, går förbi. Den kontakten ligger mer på golvet än sitter där den skall. Och en dator utan strömförsörjning funkar rätt kass.

Då löser man problemet. På den där sidan där man är med och backar olika projekt. Ni vet strutskudden, spökletaren och andra, faktiskt praktiska saker, som jag varit med och backat.

Något snille hade kommit på en extramagnet, så den inte trillar ut av att man bara andas på den med morgonandedräkt. Som ser ut så här.

snuglet

De yttepyttesmå rektanglarna överst är alltså de som skall sitta på kontakten. Eller i kontakten. En av dem i alla fall. Det andra är verktyget för att få ut den om man så skulle vilja, eftersom den sitter som berget. Rektangelgrejen alltså, inte kontakten.

För sedan jag opererade in den i kontakten igår har varken svansviftande eller kattgång fått den att trilla ur. Men magneten funkar fortfarande, och är snubbelsäker.

Varför kommer man inte på en sådan sjusärdeles uppfinning alldeles själv och tjänar sjukt mycket pengar?

De kom i brevlådan igår. Oerhört praktiskt.

snuglet 2

Och så kom den mycket efterlängtade nagelskrapan som Anna tipsade om som hon köpt i New York.

nagelskrapa 2

Så gissa om det kommer vara tyst här ikväll när jag skall byta nagellack och testa ytterligare en ny grej som inte står i Depends manual.

Funkar den inte blir den tandstensskrapa till hundarna.

nagelskrapa 1

Funkar den så kommer en ny manual på bloggen om hur man gör i verkligheten när man använder gellack.

Som jag har längtat.

Nu är bara den stora frågan vilket lack jag skall ha de närmsta fyra veckorna.

Jag fick en överdos och kom till blinghimlen

Jag tuggar i mig varenda ord jag möjligen har sagt om paljetter tidigare. Även om det mesta jag sagt varit inofficiellt. Men jag erkänner, jag var inte en blingnarkoman, och tyckte att det passade på små treåringars prinsesskläder. Eller möjligen på någon onämnbar tant med ankgång och fejkade Chaneloutfits och/eller leopardtights.

I min värld var det bara nitar som blingade och blänkte. Nitar var coolt, hippt och ungt. Paljetter fick mig att tänka på den gamla julkalendern Trolltider. Minns ni sången? “Pärlor och paljetter, har jag i min säck, allt som är för mycket, måste jag ta väck…”. Nåt i den stilen.

Det var även sånt familjer satt och limmade på sina alster under pysselkvällar, medan vi coola pysslade inte alls (sa hon som virkar, stickar och broderar).

Men sedan igår har antalet paljetter i det här huset ökat med cirka en triljon procent. Och jag älskar skiten. Ingen är mer förvånad än jag. Inte ens maken. Eftersom han har slutat förvånas.

Jag släpade mig ut i bilen förut och vi åkte till Gbg. Bland de oskönare resorna jag gjort eftersom magen åkte hiss i varje litet gupp under de 15 mil det är. När vi närmade oss hemmet sa maken att han ville hämta paket på utlämningsstället, medan jag bara ville hem. Snabbt. Ända tills jag kom på att jag hade klicketiklickat lite på Plain Vanillas sida förra veckan, och att jag hade fått ett sms om att det låg på samma utlämningsställe idag.

Så jag kände att jag kunde överleva ett stopp på Hemköp. Men jag har nog aldrig i hela mitt liv varit så glad att jag inte träffade någon jag kände. Eller så träffade jag någon jag kände men de gick långa omvägar för att slippa heja. För jag gick in i världens skitnaste rosa Big Brother OnePiece, skinnjacka, hatt, UGGs och ett mer eller mindre grönlila ansikte. Jag såg (ser) ut som om jag rymt från sluten anstalt.

Men jag fick mitt paket, och maken fick sitt. Han var ute i bilen och hade öppnat innan jag ens hunnit ut genom entrédörren på Hemköp.

Han är, som jag sagt innan, värre än Mona. För han hinner inte ens ut i bilen, han börjar riva i kartongerna på väg ut. Och när vi åkte hem såg hans paket ut så här.

bling 4
I det låg en liten present till mig. En näsklämma så jag skall kunna sluta hålla för näsan när jag hoppar i vattnet. Känns lite off-season, så jag lär få hålla reda på den till nästa år. Han är verkligen sjukt bra på presenter.

Vi kom hem, packade ut alla väskor. Jag plockade in i kylen och ställde i ordning alla väskor vi hade släpat med oss hem. Och under tiden låg mitt paket så här fint och bara väntade på mig. Finns inte en chans att jag tillåter mig att öppna förrän jag är klar med det jag har med mig in genom dörren. Jag drack till och med lite te för att lugna min stackars mage innan jag öppnade.

bling 3

Sen öppnade jag. Och tröjorna var så jäkla mycket snyggare i verkligheten. Dessutom så sköna. Samma baktanke med dessa, de skall passa till mina boots med nitar (absolut inte bling, det är nitar). Det gjorde båda. En bronsguldig och en svart. Och de där fejkskinnbrallorna som alla säger är så sköna.

Helt plötsligt fick jag lite ork. Så jag provade. Byxorna sitter som en smäck, efter att man har gett fan i att andas i ett par minuter. Man behöver inte direkt Spanx till de här brallorna. Enda chansen att kunna knäppa dem över kesoarslet var att liksom knuffa upp keson en centimeter i taget medan man drog dragkedjan en liten bit åt gången. Väl på var de lika bekväma som Pleasejeans. Jag älskar byxor där det känns som att man faktiskt kan äta utan linningen trycker bak hela tarmsystemet i njurarna

Och vips såg jag ut så här.

bling 1
Det gröna ansiktet passade inte på bild. Inte heller Icakassarna under ögonen av sömnbrist.

Skinnbrallorna. Och den ena tröjan med paljetter. Som passar så bra ihop med älsklingsbootsen. Sen däckade jag, och orkade inte prova den svarta. Men jag har en känsla av att jag kommer bo i de här två tröjorna under sensensensommaren.

bling 2

Men nu är det pinsamt mycket paljetter i Casa Fitterbittan. Och som sagt, jag biter i det sura äpplet och erkänner min fördom.

För nu älskar jag paljetter. Nästa steg är att börja pyssla antar jag. Med paljetter och glitterlim kanske?

Och apropå paljetter. Ni vet väl att det är tisdag?

Jag skall ta en liten liten stund på sofflocket så ses vi igen strax före nio.

Och NU har jag köpstopp. Oklart hur länge. Jag måste konsultera mitt bankkonto och göra en deal.