V I L K E N skitlång dag

Och så är maken i onåd igen. Intet nytt under solen där med andra ord. Som straff för det har han drabbats av Montezumas Hämnd efter intag av väldigt gräddig parfait på 83-årskalas. Graden av medlidande hos mig är försvinnande liten.

Hur fan lever folk ihop i hela sina liv och verkar tillfreds? Par som inte ser ut att bråka och bara går omkring och är fucking eniga om allt från toapappersrullebyte till inköp av gemensam bil i 50+ år? Jag är…fascinerad?

Enda chansen för mig att vara enig är om jag skulle genomgå elchocker och/eller kemisk lobotomi. Detsamma gäller för maken.

Men det var ju inte det jag skulle få ner på pappret idag. För här går det undan.

Det började egentligen i helgen. Liten kissade ju i sängen natten mellan lördag och söndag. Liggande och halvsovande. Natten efter kissade han på golvet. Sen ville han gå ut lite mer ofta dagtid än vad som är brukligt, vilket fick den här hönsiga mamman att misstänka allt från diabetes till urinvägsinfektion (jamen jag vet, jag ÄR en höna). Men det var lite knepigt att han fortfarande var som vanligt när det gällde allt annat. Lika glad, lika bitig, lika hungrig. Lika allt liksom. Även hans kissande var helt normalt. Han flickkissar ju sittande eftersom han är så ranglåg och strålen var så fin att man skulle kunna tro att han skapade en perfekt kissbåge där leprechauner hade gömt en guldskatt i slutet av nämnda båge. Med andra ord just inget som inte en väldigt hönsig mamma hade reagerat på.

Så jag reagerade såklart. Och var hos distriktsveterinären idag där han fick kissa på en sticka (han var inte gravid). Däremot hade han förhöjt antal vita blodkroppar och protein och vaddetnuvarmer. Det vill säga urinvägsinfektion.

Inget ont om distriktsveterinärer, men när man är van vid specialistsjukvård för sina djur på stora sjukhus så känns det en smula udda att knata in på ett ställe där det står en dator på undersökningsbritsen och samtidigt överhöra veterinären prata om att han skulle laga sjuka fiskar i Havstenssund under eftermiddagen och kanske förlösa en ko imorgon. Och så pratade han konstant med sitt datasystem som han verkade lite gramse på. Vi var där i 50 minuter, tio minuter gick till Liten och resterande 40 gick till att prata i telefon, prata med datasystemet (OAVBRUTET – varje moment diskuterades med datorn), konstatera att Liten var en rar och lugn kille och därmed hämta sin orimligt söta Papillonvalp på tre månader för att samtidigt miljöträna den i undersökningsrummet ihop med Liten och sedan hämta sin fyraåriga enögda mops för att de skulle chilla ihop.

Har. Aldrig. Varit. Med. Om. Maken.

Men jag blev kär i valpen. Trots att hon gallskrek de första fem minuterna bara Liten tittade på henne. Som valpar gör. I preventivt syfte. Hellre illa fäkta än att fly typ? Han skulle ju kanske sluta upp med att bara titta på henne och faktiskt tro att hon var en bit hängmörad oxfilé eller så, det kan man inte veta som liten valp. Då är det tryggast att gallskrika redan när man blir kikad på.

Sen kom hon på att han var rätt schyrre ändå. Eftersom han som vanligt låg jättestilla och knappt ens andades i ren försiktighet för att vara snäll. Så hon blev miljötränad, Liten blev ignorerad (av sin hönsiga matte) och så slutade det med att hon sov i mitt knä medan jag snusade valpdoft i nacken på henne.

photo

Hur söt och liten kan man vara egentligen?

photo 5

Jag vet att hon hade fått plats i fickan. Men jag höll mig. Och i henne. Medan stackars Liten fick kissa i bäcken, bli vaccinerad och få medicin. Mopsen låg på golvet och sov med rumpan i ansiktet på Liten och inåtsnarkade. Svårt att göra annat när man tillhör en ras som ser ut som att de har skallat en betongvägg med hela ansiktet och locktångat svansen. En raring, som jag missade att fota i min upptagenhet med valpen.

Sen var det hög tid att lösa ett väldigt påfrestande problem. Datorproblemet. Eller snarare bristen på fungerande datorer-problemet. Jag skäms faktiskt över att erkänna att jag nu har fyra MacBook Pro och en MacBook Air liggande som…kan ha råkat gå sönder av oklara anledningar?

Numera har jag en sjätte.

photo 1

Som fortfarande är högblank med tangenter som inte är nedslitna. Vilket betyder att det återjävlaigen är dags att köra tillbaka backuper och installera program, vilket tar en evinnerlig tid. Har man inget att göra kan jag varmt rekommendera datorslöseri som en oerhört tidskrävande sysselsättning. Överväger att starta back up-cirklar istället för syjuntor.

Och så köpte jag ytterligare en trygghetsförsäkring.

photo 2

En thermomugg som skall tåla att man vänder den upp och ner över datorn. Eller vad man nu kan tänkas vilja vända den upp och ner över. Expediten ringde till och med, efter vissa påtryckningar om muggens betydelse för min fortsatta mentala hälsa, till Stelton för att dubbelkolla att den är en datorräddare och det visade sig att jag numera kan jonglera med drycker utan att döda datorer. Den som lever får se. Eller som maken sa: “du hittar säkert något sätt att få ut vattnet/teet/drickan som ingen thermomuggsdesigner i världen har räknat med”.

Sen var det dags att spendera kvällen på 83-årskalas. Med svingod mat och väldigt mycket käftslängeri. 80 plussare är klart underskattade konversatörer och sjukt bra på att slänga just käft. Och det var där vi fick fläderparfait. Som gav mig en munorgasm. Eller i ärlighetens namn gav den mig multipla munorgasmer eftersom jag tog om fyra gånger utan att skämmas det minsta. Medan maken fick springa och skita första gången redan hos 83-åringens flickvän som var värdinna. Den sysselsättningen har han fortsatt med ända sedan vi kom hem.

Somliga straffar etc etc…

Nu önskar jag mig fred på jorden, att förkylningen skall dra åt helvete, att datorn skall vara klar för serious business och så vill jag sova lite med.

Imorgon skall vi däremot prata om andra saker. Antingen blir det en lite allvarsam fråga eller så blir det en barnslig recension.

Det hänger på om paketet jag beställt hinner komma eller inte.

Nytt är banne mig aldrig bra

Först valresultatet (näe, vi skall inte prata om det, jag nöjer mig med att säga att FEL LÅT VANN och alla förlorade, utom ett skitparti). Ny regering alltså. Vilket kommer bli en katastrof. Inte för att det är sossarna utan för att S i koalition med bara Mp kommer kosta Sverige så mycket pengar i ren rörighet att jag blir lite lite gråtfärdig. Eller ja, mycket gråtfärdig.

Jag måste emigrera. Kanske till Kanada? De känns rätt stabila?

Och så har jag ny dator. För vilken gång i ordningen vet jag inte, men jag har köpt så många datorer som på El-Giganten i Nordby att jag är hej och du med snubben som är ansvarig för dataavdelningen.

Nu skall jag ägna orimligt mycket tid åt att återställa allt och komma in i matchen igen.

Fy fan sån onödig tid det tar att konstant vattna sina datorer. De förökar ju sig visserligen, men det är tveksamt positivt.

Jamen det var väl allt. Nu vet ni vad jag gör. Skriker fula ord och uppdaterar.

Farbror Blå och Långa Anna

Ja, jag vet att det är mitt i natten, men tack vare (och på grund av) just Farbror Blå sover jag inte. Så jag tänkte skriva mig trött.

Jag är förkyld och allmänt uggen, min planerade Gbg-tripp uppskjuten till morgonen, så jag och hundarna chillar på båten tills matte är frisk. För det är roligare att vara sjuk på båten när man har lite att titta på och det är fint väder. Inga konstigheter (som Färjan-Håkan skulle sagt).

Nåväl. Det som började som en bra kväll med ett par promenader i stan i 20-gradig värme med den vackraste av vyer…

IMG_1850.JPG

…slutade inte fullt så bra.

Min febriga kropp stängde av alla system vid åttatiden så jag la mig med mina polare i Big Brother (HUR trist är inte det nu då efter att Felicia rök?). Fem minuter in i programmet stensov jag. Trots superparty på alla båtar i gästhamnen och att min båt ligger i epicentrum av fem nattklubbar. Det är en vanesak (panflöjtspelaren 100 meter från båten får det att krypa i mig däremot och han är ju jämförelsevis tyst).

Vaknade vid 23:00, tog ett glas mjölk och en bulle. Förkylningskvällsmat på riktigt, och sen gick jag och lade mig med min ljudbok men utan lurar.

Från 23:00 fram tills för sisådär en halvtimma sedan har jag vaknat en gång var tionde minut. Har det inte varit skräniga norrmän i gästhamnen som spelat musik på orimligt hög nivå så har det varit någon som startat sin V8-motor och varvat den i friläge. Ljuv musik för somligas öron, dock inte mina. Men jag har väntat tålmodigt på att båtresenärerna skall däcka, ända till klockan blev 20 i tre och den sista starten av V8:an fick mig över gränsen.

Då gick jag upp och ringde polisen. Vilket ALDRIG har hänt någonsin, för jag är duktigt härdad med tanke på att det ser ut så här från båten.

IMG_1856.JPG

Tre av nattklubbarna syns tydligt. Mellan dem ligger hela gästhamnen som inte syns i mörkret, med festande…norrmän…antar jag. Sen har jag en helgöppen krog med livemusik 20 meter framför båten som inte syns.

Men uteställena är inte problemet. Problemet är just de briljanta människor som tycker att det är en svinbra idé att starta sin mullermotor stup i kvarten mitt i natten, eller spela DumDum Boys på högsta volym. Och då blir man knäpp av sömnbrist till slut.

Så jag ringde 11414, blev kopplad till ledningscentralen i Västra Götaland och en manlig polis svarade. Jag förklarade mitt ärende och han ställde motfrågor. Inga konstigheter. Det enda som kan ha tolkats som en smula uppkäftigt från min sida var när han lite uppkäftigt sa “Ja, men det är väl inte så konstigt att det är oväsen, Skagerack (nattklubben i mitten) har ju tillställning” och jag svarade jävligt uppgivet “mmm…fast det första jag sa var att nattklubbarna inte stör, och jag tror inte att det är personalen på Skagerack som startar en V8 en gång var tionde minut”.

Då blev polisen sur och otrevlig. Och upplyste mig om att jag hade en taskig attityd och ett VÄLDIGT otrevligt bemötande, men att de kunde skicka en bil. DEN drygheten. Först blev jag topp tunnor rasande och sa att han kunde skita i bilen och att det tydligen var meningslöst att ringa polisen om man inte satt och kvittrade som en undulat av sömnbrist. Sen lugnade jag mig och sa, för tionde gången under samtalet, att jag inte var ett dugg otrevlig. Bara jävligt trött, sa även att det gjorde mig sjukt ledsen och besviken att få just det bemötandet av honom, i egenskap av lagens långa arm, men att jag ångrade att jag hade lagt energi på att ringa och bad så hemskt mycket om ursäkt över att jag hade ödslat hans tid. (Det sistnämnda sades trött uppgivet och med drypande ironi bör tilläggas)

Och så la vi på. Eller ja, det var mest han som la på. I örat på mig, utan att säga hejdå.

Då slog det mig att han hade bett om mitt namn och nummer medan jag inte hade en aning om vem jag hade pratat med, och oavsett dålig dag (natt) eller om han tyckte att mitt ärende var fånigt, så behövde killen någon slags charmkurs.

Så jag ringde tillbaka, hade turen att komma till samma växeltjej, förklarade vad som hänt och att jag bara ville veta vem jag hade pratat med så jag kunde ta det med befäl någon annan dag. Inte mitt i lördagsnatten när det gissningsvis är ganska mycket att göra. Hon var supertrevlig, men kopplade mig till befälet direkt. Vilket ju inte var meningen. Men det var en alldeles underbar polis som, även om han kanske tyckte att mitt ärende var en piss i Mississippi, ändå tog sig tiden.

Jag sa som det var, att jag hade ringt när det verkligen gick över gränsen för att vara mitten av september, att det var mitt första telefonsamtal någonsin till polisenmittinatten och att hans bemötande gjorde mig ledsen, besviken och ännu tröttare. Han borde hanterat det proffsigare.

Befälet frågade om jag ville anmäla, det ville jag givetvis inte, men min önskan var att han åtminstone skulle få höra av sitt befäl att det inte är ett okay förfarande. Även en polis kan ha en pissig dag (natt), men han borde haft lite mer…charmigt beteende. Inte utgått ifrån att jag var dum i huvudet bara för att jag var trött. Jag tycker ju för i helskotta om poliser. Mitt frikort är ju polis.

Sedan ägnade det rara befälet 20 minuter åt att snicksnacka med mig. Eftersom han verkade vansinnigt fascinerad av att jag bodde på båten. Själv. Istället för att bo i lägenhet.

Summan av kardemumman. Jösses som jag ångrar att jag ringde det första samtalet. En gång och aldrig mer. Men jösses vad glad jag är att jag ringde det andra samtalet, eftersom Farbror Blå Två räddade situationen.

Och jodå, patrullbilen kom. 50 minuter efter mitt första samtal. När V8:ägaren antagligen hade däckat i sina egna avgaser, för då var det ju såklart tyst för första gången på fyra timmar.

Är det sådant som kallas meningslös sömnbrist?

Idyll, pippi och supervalår

Alltså, livet suger ganska mycket utan dator. Ungefär som när man har strömavbrott på jobbet och tänker “jamen jag kan ju passa på och kopiera de här dokumenten medan jag väntar”. Ända tills man kommer på att kopieringsmaskinen behöver ström den med. Lite så känns det nu. Vad jag än kommer på, så skiter det sig för att jag inte har en fungerande dator. Däremot har jag tre trasiga – heja mig?

Så det är Operation Försöka Fixa Åtminstone En. Vilket går sådär. Vilket ÄVEN betyder att jag håller på att bli förbannad på riktigt.

Så jag försöker fokusera på idyllen under tiden, och att djupandas för att inte explodera. Idyllen just nu består i att valstugorna kampanjar för fullt.

IMG_1123.JPG

Och har man valstugor vid vattnet i solsken så måste man tydligen sjunga en liten trudelutt (eller flera faktiskt). Alldeles nyssens sjöng Moderaterna “En får ro en får ro, för till Knippla går det ingen brooooo”. Jag vet inte jag, men jag blir lite sugen på att upplysa om att Knippla ligger i Göteborgs norra skärgård. Inte direkt nästgårds. Då fnissade jag lite mitt all datortröttma.

Sen kommer pippin tillbaka hela tiden. Det är verkligen en modig pojk som numera kliver in trots att Liten ligger på bordet och stirrar häpet på honom.

IMG_1827.JPG

Så nu har vi ytterligare ett husdjur tydligen. Med arbetsnamnet Pippi.

Sällskapar man med en surkärring och två hundar en hel dag så kvalar man faktiskt in i familjen.

Vet ni vad

Det är sommar!

Kommer jag inbilla mig ända tills det blir mörkt klockan åtta ikväll (och solen går ner på rätt ställe – i havet). Det här är magiskt, stilla på havet, 22 grader varmt, knallblå himmel och strålande sol. Vi har lagt 40 distans bakom oss och har sisådär tio kvar tills vi kommer till Gullholmen där vi skall möta upp Enlisailivet.

Det är inte ofta jag är positiv. Kan vi hålla tummarna för att det håller i sig?

En skrämmande känsla.

Hej Smögen!

IMG_1117.JPG