Varje gång jag går in på egna bloggen i webbläsaren ser jag ju Facebooks modul.
Varje gång hoppar jag minst en meter på stolen i pur förvåning. Och sen går de små grå igång. Vem har hackat mitt FB-konto och bytt profilbild? Har jag gjort det själv utan att komma ihåg?
Seriöst. Jag har en okänd tvillingsyster.
Och jag ber om ursäkt kära tvilling.
Jag fattar att det inte är en komplimang 🙂
När man bor där man egentligen inte bor så har man mobilt bredband. Mobilt bredband SUGER. För ju mer streamingtjänster som kommer desto mer stryper alla leverantörer mängden per månad och när man har kommit upp i sin mängd är det bara att glömma internet.
I fredags började nätet tackla av, igår hade jag inget kvar. Jösses så glad jag var att jag hade sparat min ljudbok till offlineläge. En HEL dag utan uppkoppling var påfrestande.
Men idag är det första september och en ny internetmånad är påbörjad.
Jag har således inte gjort ett skit i helgen. Lyssnat på ljudbok, varit ute och käkat med pappa (som mår oförskämt bra nu…heja heja) och styvmodern, rastat hundar och typ inget mer alls.
Vad gör ni? När skall MickeB och Imitthuvud egentligen komma till skott med det här ståndande bröllopet?
Och hur skall jag överleva hösten?
Jag HATAR mörkret och att jag frös när jag gick hem utan jacka i lördags kväll.
Men nu har jag i alla fall internet igen.
Och Big Brother började igår.
…men nu börjar vägen tillbaka. För både pappa och resten av familjen. Men det gick förvånansvärt bra för att ha gått ganska dåligt. Inga bestående men när det kommer till talet, däremot lite svajig när det kommer till motoriken.
Det gjordes en uppsjö av tester på honom på hospitalet, bland annat ett test där han skulle stå på ett ben, blunda och peta sig på näsan. Det momentet klarar han inte, ihop med ett gäng grejor till såklart. Men just det där enbenta näspetartestet fick mig att fundera. Sen prova. Självklart klarade inte jag det heller, är det NÅGON som klarar att sätta fingret på sin näsa medan de blundar och står på ett ben?
Ja, jag vet att ni kommer testa nu.
Jag är så OERHÖRT tacksam för alla kommentarer. Och jag har bölat till varenda en. Det har känts lite sådär som när man har slagit sig, inte skall visa att det gör ont, men så kommer någon och kramar om en och frågar hur det är. Då först börjar man yla. Fast på ett positivt vis.
Det har varit en tvättäkta skitvecka, där jag har önskat mig flera koppar sprit och ett bulkpack valium, men nu vet vi varför det hände (hjärtflimmer – jag vet i ärlighetens namn inte ens riktigt vad det är – men utgår ifrån att det var bra att det upptäcktes) och vad som skall göras de kommande månaderna.
Det vill säga, vi skall fortsätta vara lite oroliga medan pappa vilar sig. För han är orimligt trött och medtagen.
Men huvudsaken är att han är här. Så får han vara hur trött som helst. Det borde vara olagligt för föräldrar som inte är särskilt gamla att skrämmas så här. Det borde vara generellt olagligt för alla man älskar att skrämmas faktiskt.
Inatt hoppas jag få sova utan att ha ett öga och öra öppet och telefonen bredvid mig.
Och idag när jag sprang ut för att köpa yoghurt kan det hända att jag impulsköpte ett par skor av ren lättnad (och snygghet) och så fixade mirakelgörerskan nya naglar på mig. Med lite Team Pappa-stuk.
Men det får ni se imorgon.
Nu är det kollapsdags.
Ni är helt jäkla bäst – och nu vågar jag inte skriva mer om den ultimata snällheten eftersom jag fortfarande är så blödig att jag lätt drar igång ett Niagarafall i ögonen igen.
Jag ville bara säga tack. Och godnatt.
Imorgon är det tack och lov en ny dag.
Kram!
…ni är faktiskt så jävla rara att jag blir så rörd att jag börjar grina. Igen. När jag någonstans trodde att Niagarafallet av orostårar tog slut (för att jag inte skulle dö av uttorkning och vätskebrist) så började jag grina igen. Av alla sms, meddelanden på FB, kommentarer hos Mona och här. Men att grina för att man blir rörd är ungefär en miljard gånger bättre än att grina för att man är rädd och orolig.
För jo, det var min pappa som fick en stroke. En propp i en del av hjärnan som jag knappt visste att den fanns. Lilla hjärnan är för mig något helt annat. Jag visste definitivt inte att den delen av hjärnan styrde tal och motorik. Nu vet jag det, men jag hade varit jävligt glad om jag hade fått leva lyckligt ovetande faktiskt.
Eftermiddagen och kvällen har jag och syrran spenderat på sjukhuset. Han är medtagen, trött och under observation. Men SÅ mycket bättre än han var när han blev tvingad in i ambulansen.
Han hatar sjukhus, han har varit sjuk en gång i sitt liv och spenderat totalt fem nätter på sjukhus, utöver det har han i princip bara haft portvinstå vilket man får av vällevnad (det är en “sjukdom” som är svårt att ha medlidande med oavsett hur ont det gör). Han gör inte sjukhus speciellt gärna och hade garanterat vägrat ambulansfärden om han hade kunnat. Tack och lov kunde han inte det och tack och lov kom han till rätt läkare som fattade att det inte var magsjuka, eller vanlig yrsel, eller kristallsjuka eller något annat tramsigt som 112 trodde först, så även sjukvårdsupplysningen.
Nu är det bara att vänta och vara tacksam. Samt hålla tummarna för att de närmsta dagarna går åt rätt håll istället för åt fel håll och försöka hålla honom sällskap i hans oro.
Han är bara 67 år ung och jag älskar min pappa så orimligt jävla mycket.
Hade jag fått lov skulle jag legat kvar på sjukhuset med honom, men man är tydligen väldigt noga med just besökstider på strokeavdelningar. För att inte störa de andra patienterna.
Precis som om jag skulle vara ett störande moment.
Nu skall jag gråta en skvätt till av rördhet och sen skall jag sova.
Ni är banne mig helt jäkla underbara och ni har inte en aning om hur mycket alla kommentarer har betytt för mig.
// Blödig
Men i alla fall solklara bevis på ATT jag badar. Definitivt mer än mina jyckar i alla fall.
I morse (förmiddags) vaknade ingen alls tidigt på den här båten. Faktum är att jag vaknade först av alla och då var klockan strax innan elva. Avslappnad var det ja. De dagar vi vaknat på båten har vi faktiskt blivit väckta av jyckarna, men även de var lite sömniga idag. För jag kikade upp från kudden med pliriga ögon och fick först syn på den ena hunden, som låg raklång ovanför kuddarna och sen fick jag syn på den andra, som låg raklång utmed väggen och sov med näsan utanför fönstret.
Jag väckte alltså hundarna. De var ytterst osugna på att lämna sängen dessutom, så de valde att sträcka sig en stund extra medan jag käkade frulle och ringde till grannbåten för att kolla om de var uppe.
Jajjamän, de hade varit i farten sen svinottan (vad är det för FEL på folk?). Så det var bara att tvinga ut lurvarna för ett morgondopp med den vackra fräkniga med de röda lockarna. Noga räknat är det faktiskt plural, för fru enlisailivet är även hon vacker, fräknig och rödhårig. Hon ser ut ungefär som ett spanielöra (obs; komplimang).
Sen var det baddags för tvåbeningarna. Eftersom elefantmannen skulle prova simhjälpsapparaten. Och nej, not so much James Bond-feeling över den idag heller. Däremot talade han om den i oroväckande lyriska ordalag. Och frågade var den var köpt. Det känns kanske som att ytterligare en familj kommer få simhjälpsapparattillskott?
Eftersom rödingen badar och simmar som en galning tänkte vi att hon skulle få visa de här så kallade vattenhundarna hur man badar som en riktig hund. Som bonus testa vår specialbadtrappa enkom inköpt för just våra hundar med tanken att det kunde vara väldigt bra att ha eftersom våra hundar antagligen skulle bada skitmycket.
Man skulle kunna säga att den, efter fyra år, fortfarande är som ny. De första tassavtrycken sattes på den idag. Och det var inte av den här båtens hundar.
För, den här modellen simmar som sagt.
Gärna och mycket.
Så hon fick den stora äran att inviga hundarnas badtrappa.
Den var verkligen svinpraktisk. Det syns inte så bra men den hänger på befintlig badstege, har små lagom trappsteg för söta hundtassar och sitter med stag mot akterspegeln för att inte kunna sjunka mer än lagom långt ner i vattnet.
Vattenhundarna tittar på Sintra som om hon vore från en annan planet. Går. Den. Att. ANVÄNDA?
Sen badade den här badkrukan. För att med lock, pock och en handfull saltvattnade Frolic försöka få Liten att fatta att det är helt okay att använda trappan.
Ett litet steg för Sintra och två gigantiska steg ut på trappan för Liten. Längre än så kom han inte idag. Trots att han var mäkta frustrerad över att hans älskade mamma faktiskt var någonstans dit han inte kunde/ville/vågade ta sig.
När vi började se ut som russin var det slut på lockandet och pockandet. Och Frolicen. Så jag nöjde mig med en kyss.
(Lämplig bildtext: “Man har siktat klumpfisk på västkusten”)
En puss från Liten…
…och en puss av flickvännen.
Stor hade redan gått in i säkerhet från allt det där våta.
Då var det dags att motionera, för den där hundtrappan håller inte för klumpfiskar. Vi fick simma till den andra hundbåten för att ta oss upp på land. Maken var en smula orolig eftersom han aldrig någonsin har sett mig göra något annat än att trampa vatten, han var inte helt säker på att jag skulle klara sträckan på säkert 50 meter. I ärlighetens namn var nog inte jag det heller. Elefantmannen verkade också lite osäker på oss eftersom han gick som “följebåt” på bryggan för att kontrollera så vi inte drunknade alls. Och det gjorde vi som tur var inte.
Sen var det hejdå-kaffe på vår båt. Med tre väldigt trötta hundar.
I alla fall två väldigt trötta hundar. Stor sover. Sintra sov, men blev bryskt väckt för att överhuvudtaget synas på fotot och Liten har fullt upp med att flirta med henne.
Och som vanligt har jag kapat Ola ur bild och prioriterat hundarna. Så jag fick dåligt samvete och tog ett kort till.
Så han inte skulle känna sig utanför.
Sen fick Sintra återgå till sin sovställning. Men jag smygtog kort på henne under bordet.
“Kan du lägga av någon gång så jag får sova eller?”, kan hon ha sagt. Även en trevlig hund har gränser när de drabbas av den stora tröttman. Då fick hon sova, en liten stund, sen var det dags för dem och båten att åka vidare.
Sjukt trevliga (och alldeles härligt knasiga) med en vacker jycke. Tyckte både jag och maken. Så det var dödstrist och alldeles alldeles ensamt när de hade åkt. På kvällspromenaden stannade Liten där deras båt hade legat och försökte stirra ner Sintra på bryggan. Det var lite svårt att förklara för honom att det inte var rätt båt.
Sen kan man ju visserligen börja oroa sig över att jag och maken faktiskt var rörande eniga om att de var just sjukt trevliga eftersom vi just aldrig är eniga om något. Eller så är det ett tecken på viss mognad.
De drog klockan tre. Sedan dess har jag hunnit med att äta mat, äta glass, läsa bok med ackompanjerande vågskvalp och havsbris, titta på lite serier och sova lite.
Semester som sagt. Jag skulle kunna vänja mig vid det.
(Badfotona är tagna av enlisailivet)