Jag ville verkligen fördriva tiden med att skriva, men tiden råkade ta slut. Mellan telefonsamtal, besök på sjukhus 12 mil bort och mer telefonsamtal var jag löjligt trött. Sådär stört trött i skallen som man vanligtvis inte är, eftersom man vanligtvis (tack och lov) inte har att göra med liv- och dödupplevelser.
Nu har jag i alla fall tid för nu sitter jag på tågen från Göteborg till Stockholm och surfar på SJ:s eminenta nät. Möjligen väldigt trött även nu, men eftersom jag visste att det skulle bli en lång dag med depåstopp hos mormor beställde jag tågmat. Då får man inte sova än. Det anses ohyfsat att somna innan maten är serverad har jag hört. Då passar jag på att skriva, för ni hade ju så sjukt bra förslag på ämnen och någonstans skall man ju börja tänker jag.
Jag kan börja med att berätta att jag aldrig gick på varken dagis eller fritids som barn, eftersom morfar var pensionär och mormor jobbade deltid inom vården så jag hade turen att få vara hemma hos dem varje dag tills jag fyllde tio år och flyttade från staden de bodde. Jag bestämde mig nämligen för att flytta ifrån mamma till pappa då han skulle flytta till samma stad som Liseberg. Man har konstiga flyttrimlighetskrav som barn. Liseberg trumfade mamma och mormor. Och jag var dessutom inte helt rimlig när det gällde tacksamheten över att få nybakade kanelbullar med mjölk varje dag heller. Det är jag tacksam över som vuxen, då ville jag inget hellre än att hänka på kompisar till dagis och fritids.
Hur man än vänder sig har man röven bak och benet är alltid godare i den andra hundens mun?
Så här såg min mormor och morfar ut när mormor var i 50-årsåldern.
Fast kanske lite överdrivet prydliga, det måste tagits på någon slags tillställning.
Så här såg min mormor ut kvällen före hon opererade in pacemakern. Det vill säga i torsdags.
Det är alltså hela min livstid mellan bilderna och därmed nästan ett halvt sekel. Och jag tycker att hon är löjligt lik sig. Förutom att hon inte ser så pigg ut på det senare fotot. Hon ser i alla fall inte ut som att hon fyller hundra om tre månader.
I fredags fick hon pacemakern och har pendlat mellan trött och pigg. Idag var hon nästan lite manisk. Vilket brukar vara ett sundhetstecken. Hon saknar städa och städade därmed sjukhusbyrån med alla sina saker. Vi (jag och mamma), sjukhuspersonalen och kommunen är i alla fall överens om en sak. Hem kommer hon inte utan vårdplaneringsmöte. Hon behöver hjälp hemma. Så det blev avresa till Stockholm för att sköta om Simon och pussa på Johanna och Celiné.
Här sitter jag alltså nu och är svinhungrig och lite smygtrött.
Vi börjar, i ingen inbördes ordning alls.
Motfråga; vad är det för ritplatta? Nu har jag ju två och använder dem på helt olika sätt.
Och alltså? Mittenfrågan? Finns det ens ett svar på den? OM någon mot all förmodan har en lösning på den frågan tror jag det är dags att instifta ett helt nytt Nobelpris. Själv är jag liksom bara glad om jag slipper snubbla över blästringsmaskiner när jag går upp på morgonen?
Det där med hundarna däremot. DEN är jag svinbra på. Alla tre stegen. Det trista är ju bara att hundar har oskicket att ligga inne med egna personligheter och alla är olika. Mina två lurvskallar är ju så olika att man undrar om båda ens är däggdjur liksom. Men, vi hade faktiskt extrema problem med Stor när han var bäbis när det gällde just off-knappen. Han hade ingen. Normala valpar sover dygnet runt, han var vaken jämt och klurade alltid på illvilliga planer som han nästan alltid utförde.
Med honom fick jag lära om allt jag kunde sedan innan eftersom de konstigt nog inte stöps i mall (dåligt tycker jag). Hans offknapp visade sig sitta på den lilla vita pälsfläcken på bröstet. Tog man tag i illvilligt sprattlande valp med vettlösheten lysande i ögonen, satte honom mellan sina egna ben och kliade/masserade vita fläcken lugnade han sig. Nu i efterhand låter det lättare än det var, för lätt var det inte. På vettlöshetsskalan började han med att gå från hundra till 99 i början, men trägen vinner över rubbad valp. Nu som rubbad vuxen funkar samma manöver, om än lite snabbare och från hundra till noll med lite tur och tålamod. Och så var det ju det med att ha två. Stor var ju tre år när Liten kom inknatande med alldeles ny och fräsch sinnesrubbning. Han är enklare. Trots att han är ungefär lika destruktivt galen när han har spunnit loss ordentligt. Hela hunden är en offknapp. Det spelar ingen roll var man tar, bara man håller kvar. Frågar du honom är det dock mysigast om matte tar på insidan låret och kliar lite. Nu går det att stoja upp båda (DEN biten är ju aldrig ett problem någonsin?), leka järnet och sedan säga “nu är det bra” (det är min slutmening) och fortsätter de i alla fall slutar det med att jag har ena handen på bröstfläcken på Stor och andra handen lite var som helst på den lille.
Jag är helt hundra på att alla små monster har en offknapp. Den sitter bara på olika ställen på alla och kruxet är att hitta den? Har jag riktig bonnröta räcker det att säga den magiska meningen. Det har jag ju givetvis oftast inte eftersom jag har ouppfostrade slynglar? Men numera går det snabbt. De lägger faktiskt av.
(Det mest fascinerande med den här frågan är just att jag har ouppfostrande miffon, men att jag verkar ha lyckats med något? Jag är HÄPEN. Och funkar inget alls går jag bara och öppnar kylskåpet, det är ju en universallösning?).
Ja! Ni skall få mer om pennorna! De är SÅ roliga. Jag har till och med blivit tillfrågad av lokala bokhandeln om att hålla pysselkvällar med de pennorna efter jul någon gång. Men det kommer när jag kommer hem, eftersom jag inte har med mig pennorna.
Och fotoskola är ju en fantastiskt rolig kategori. Varför har ni inte bett mig om det innan? Det är ju nästan det roligaste som finns, och det är nästan det svåraste som finns att fota svart hund. Att fota svart snabb hundvalp är ännu svårare eftersom de rör sig. Jag lovar att återkomma till just den biten med, men om du vill fota din svarta valp framför julgran så handlar det egentligen bara om att ha en kamera där du åtminstone får lov att bestämma inställningarna själv. Och att antingen göra det i bra dagsljus eller ha en vettig blixt (helst inte). Det är näst intill omöjligt att göra med mobilkamera eftersom blixten på mobilkameran alltid slår fel på svart hund. Vad har du att fota med? Det där nästan omöjliga med mobilkamera går ju att lösa, men det kräver att jycken är stilla och lite efterarbete. Inget är omöjligt (skall du göra julkort?). Har du vanlig kamera säger jag förenklat, serietagning, hög ISO (men inte så hög att det blir svartbrus, kort slutartid (brukar lösa sig själv vid serietagning men 1/500s – 1/1000s. Undvik blixt.
Finns OBS-klass fortfarande?
Där får ni vara i så fall. Med dumstrut på huvudet. 😉
Skall JAG skriva vad man skall göra med en sandblästringsmaskin? Verkligen? Ola får låna den när han vill hälsar inköparen.
Och alltså, stort tack för förklaringen. Men jag fattar fortfarande inte vad han tänkt göra med den hemma. Något som matchar gardinerna kanske?
Han kan som sagt ha nämnt vad han skulle göra, men jag slutade ju lyssna. Med tanke på hur shabby vi har det, men inte ett dugg chict känns det kanske inte som att han skall göra sådana fina saker som de tjusigare bloggarna gör?
Nu skall jag sova mig resten av vägen till Stockholm. Hoppas jag. För jag behöver det.
Som vanligt när jag landar hos Johanna är jag som en urvriden trasa och det slutar med att vi gör inget alls förutom att mysa hemma i soffan.
Men jag lovar i alla fall att fortsätta med temafrågorna.
Det var precis vad jag behövde.
Om man mot all förmodan skulle vilja dela på andra sociala media kan man göra det här. Men bara om man verkligen vill.
