Den här leken skall vi INTE leka igen

Vi fick lite förhoppningar i torparhuset. Mini fick förhoppningar om att bli en ladugårdskatt och jag fick förhoppningar om att få en. Och hon jamar så bekymrat över att det finns en ytterdörr mellan henne och hela härligheten på utsidan sedan hon fick uppleva den häromdagen. Hon vill verkligen ut igen på sina darriga ben.

Givetvis skall lilla katten få som hon vill. Hundar och man skickades långt bort på åkern medan jag och lilla katten gick på väldigt långsam promenad.

Långsamt som sagt. Med lika tjatig matte som senast.

Om ni orkar kolla på den långsamma filmen ser ni att hon går förbi en hög med buskar som mest ser ut som ris till höger i bild? På andra sidan riset finns en bäck i en slänt (hundarna brukar älska att “rengöra” sig i den bäcken) och sedan är det skog och skog och skog.

Jag slutade filma när hon gjorde ett hoppsaskutt rakt in i risbuskarna och sedan såg jag inte henne mer. Vilket gjorde mig akut nervklen. Jag hörde henne inte heller. Alltså! Riktigt så tyst är hon inte. Jag vågade inte röra mig så jag satt och stirrade ner mot bäcken och kurrade på henne i TJUGO minuter, medan jag fantiserade ihop det ena hemskare än det andra. Efter tjugo minuter satt hon helt plötsligt på en sten i bäcken och jamade för att hon ville till sin mamma, och så klättrade hon tillbaka mellan kvistarna medan jag rusade emot henne, tog henne i famnen och bar in henne.

Hon är feg. Men det visade sig att jag var fegare. Nu blir det inga uteövningar förrän vi har köpt sele.

Det första jag såg när jag slog på sociala medier idag var att en god vän och gammal skolkamrat har gått bort sig så mycket att han har hamnat hos Missing People. Och det gör ont ända in i själen på mig.

Håll tummarna för att allt har gått bra och att han kommer tillrätta och väljer att gå hem igen. Under tiden håller jag tummarna här och ger alla utegångsförbud.

Det där med traktor börjar framstå som en bra idé trots allt. De kan inte bara råka försvinna och om de försvinner blir man (jag) inte ledsen.

0 thoughts on “Den här leken skall vi INTE leka igen

  • Med den svansföringen ser hon inte så orolig ut. Lite försiktig kanske, men inte rädd. Nu blir hon väl som tonåringar och ger sig ut på äventyr utan en tanke på att mamma kan sitta hemma och vara orolig. 😉

    Hoppas kompisen återfinns snart och i välbehållet skick!

    • Skulle just säga det om svansen. Pekar den rätt upp sådär är kissen inte nervös eller orolig. Kul för lilla Mini att vidga sina vyer och komma ut på äventyr. Sele kan vara bra i början, så att det inte händer nåt oväntat och hon hon sticker åt fel håll och virrar bort sig. Min store kisse fick gå i koppel och vistas ute på löplina i ett halvår från det han var bäbis, just för att bli hemtam i lagom takt.

  • Vår fina katt var ute för jämnan men från början var han lite nervös. Han visste inte att han var Maine-coon-katt och störst i kvarteret. När han väl fattade det tog netverna paus och han gjorde rent hus…

    Markattan, hoppas kisse hittar rätt

  • Oj,förfärligt med kompisen,hoppas han hittas/hittar hem snart…..Annars ser jag att ni har roat er med att leta efter andra “saker”,mormor efter skräp/smuts,du efter pissekatten,och vad mannen letade efter vill vi inte ens veta…..Hänglse& livrem känns ju rätt säkert iaf…. Tänker på dig och hoppas innerligt att vännen kommer tillrätta.

  • Det där med lagårdskatt – jag ser framför mig hur du skuttar efter lilla henne i selen när hon börjar ta råttor? Det lär bli en intressant film – hon kan vara tuffare än somliga tror, som Mowgli säger.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes:

<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.