Author: Victoria

Vi har inga barn. Jag har alltid levt med hund. I hela mitt liv, förutom under de gräsliga sorgeperioderna när en hund knatat över Regnbågsbron. Vi hämtade Kjell-Åsa igår, ett litet nystan på tio veckor. Jag sket knäck hela vägen till uppfödaren, och sen lugnade jag mig när vi väl var där och träffade Liten. Men när vi skulle dra oss hemåt fick jag ytterligare ett sammanbrott, för det är en valp kvar av totalt nio, som ingen har köpt. Och hon var så söt så söt som socker. Tänderna gallskrek efter en tandläkare av sockersötchocken, och det var NÄSTAN så hon fick åka med hem också. Som en liten föräldralös satt hon där med sina pepparkornsögon och stirrade hål på mig för att hon inte skulle bli lämnad. Inbillade jag mig i alla fall, och började nästan grina.

Liten var en raring hela vägen hem i bilen, mamma hade passat den vuxna hunden, och när vi började närma oss Stor sket jag lite knäck till. Vad skulle han säga?

HERREGUD. Efter en kväll, och en natt och en halv dag idag är min stora fundering. VARFÖR skaffar folk fler barn? Ett kan jag förstå (typ) för då vet man inte bättre. Men två? Eller fler? Barn finns exakt noll retursedlar som medföljer, och vetskapen om att man KAN lämna tillbaka jycken om det är asjobbigt är den absolut enda räddningen i början. För det tänker man hela tiden. Barn…får man ju bara gilla läget med?

I djurfamiljen har vi roat oss med att få träningsvärk i armarna, eftersom Stor Hane rullar ihop Liten Hane till en boll och juckar hysteriskt på honom, och jag har ägnat dagen åt att dra bort Stor Hane för att rädda livet på Liten. Och jag är redo att fylla i retursedeln. Packa Litens ryggsäck och ställa honom utanför något hundhem. Eller bara lägga mig ner och dö den stora trötthetsdöden.

Återigen, varför skaffar man mer än ett barn? Det finns inga retursedlar!?

Just nu sitter jag i en bil på väg till Småland för att hämta en ny familjemedlem. Igår kväll gick jag och lade mig med en hund och en make i sängen, men ikväll skall jag gå och lägga mig med två hundar och en make. Ett litet tioveckors nystan skall bli familjemedlem. Från att ha varit ivrigt förväntansfull är jag just NU fullkomligt jävla skräckslagen. I teorin är det alltid rart med valpar, i verkligheten är det oftast både rart och så jobbigt att man vill gå och skalla en vägg i ren frustration. Eller bada med en brödrost. Det skall flytta in en personlighet som jag inte känner…ÄN. Han kanske är åksjuk, sjösjuk, skygg och…han kanske kommer hata mig?

Jag vet ingenting. Mer än att jag kommer få sätta näsan i valplukt och förhoppningsvis, och återigen, inse att det är värt det. Eller jo, jag vet EN sak, vi hade inte helt lätt med namn, och han blev inte döpt förrän i förrgår. Så jag vet vad han skall heta, och han skall i alla fall inte heta Ola-Conny. Inte Kjell-Bertil heller. Men just nu skiter jag knäck i spiral oavsett, och ångrar att vi inte skaffade akvariefisk istället. Hjälp?!