Herregudihimmelen! När jag ser bilder som dessa får jag andnöd och slirar nästan av stolen. Jag tittar på sexpacket på bilderna, och så tittar jag på sexpacket som sitter på andra sidan soffan. Och där snackar vi sexpack i form av “öl byggde denna vackra kropp”.
Vad är grejen liksom? När jag var skitliten hade jag min första crush på John Travolta i Grease. Jag var sju år, mormor hade sytt tajta fejkskinnbyxor till mig, köpt en skinnpaj och så hade jag snott mammas högklackade röda skor – och sen VAR jag Olivia Newton-John. Spatserade omkring hemma i flickrummet och låtsasrökte, och fimpade ciggen framför en imaginär Travolta medan jag sjöng på You’re the One that I want. Tvingade mammas alla kompisar att gå med mig på filmen på bio en gång var, så jag såg den nog i alla fall närmare tio gånger. Kärleken var total, och så jävla chanslös. Min första bad boy.
Sen kom alla 80-talsfilmer och serier. Väggarna var tapetserade med allt från Rob Lowe till Don Johnson (och Magnus Uggla, men han känns lite som the odd one out numera). HUR många gånger kollade man inte på Dirty Dancing, och jag måste erkänna att det fortfarande pirrar till när jag ser Patrick Swayze dra med handen längs med armen på “Baby” när hon skall lära sig dansa. Jomen tjenare vilken bad boy.
Näste man till rakning var Dylan i Beverly Hills, och där någonstans började jag inse att åldern sprang ifrån mig. Men jag satt på fullaste allvar och spelade in hela jäkla serien på VHS-kassetter, för att ha “sen”. Kollade på Dylan och suckade, samtidigt om jag blängde på min dåvarande sambo för att han inte ens var i närheten av lika cool, svår och snygg.
Och efter det har det bara fortsatt. Den ena bad boyen efter den andra. Eric och Alcide i True Blood – och vi skall inte ens snacka om hur “Alcide” såg ut i Magic Mike. Han hade knappt en enda replik, men somliga karlar behöver helt enkelt inte konversera. Det är inte nödvändigt när man är en bad boy. Men det som skrämmer mig nu är att jag nästan får ett slaganfall av att se Damon i Vampire Diaries, Chase i Gossip Girl, Logan i Veronica Mars och…ja…listan är ÄNDLÖS. Sen inser man att man är dubbelt så jävla gammal och börjar känna sig på gränsen till pedofil.
Det jag funderar över, kommer man någonsin att sluta? Kommer jag vara 60 och fortfarande dra snigelspår över soffan när jag tittar på alla Logans/Dylans/Damons på TV? Eller når man en magisk ålder och helt plötsligt börjar tycka att Christer Sjögren eller Tommy Körberg är fett snygga? Om man inte gör det, så ligger ju maken rätt pyrt till, för han blir ju också äldre och har mindre och mindre att komma med i jämförelse med Hollywoods alla massproducerade bad boys.
Eller är det då man skall ha en smula självinsikt och kolla på sig själv och inse att man inte direkt är någon sexy mama när man ligger i OnePiece i soffan och dreglar över småpojkar?
