Author: Victoria

En av helgens triggerpunkter – som failade totalt

Posted on | by Victoria | Leave a Comment on En av helgens triggerpunkter – som failade totalt

Jag är numera ett fulltime brillmongo. Jag och mina glasögon skall leva unhappily ever after. Jag som alltid levt med linser. För ett par år sedan började jag få barnsjukdomar i ögonen, vilket betyder att den dolda skelningen som varit svindold inte är det längre. Den var så dold att inte ens mina optiker har märkt att det har varit något medfött, tills den dagen jag var ute och körde bil och upptäckte att jag inte hade en susning om ifall bilarna omkring mig låg framför mig eller i filen bredvid. Jomen tjenare vilket dubbelseende. TV-apparaten blev två, och hela livet blev dubbelt.

Efter att ha träffat ortoptister, optiker, ögonläkare och vanliga läkare visade det sig att den medfödda skelningen (som inte syns – även om det känns som att jag ser ut som Marty Feldman), har varit hanterbar så länge jag varit ung och spänstig (HAH). Äldre = förslappade muskler precis överallt, så även ögonmusklerna. De orkade helt enkelt inte justera synen på egen hand, så allt som var ett blev två, över natten. No more linser för mig. Svintjocka prismaglas, brytningsfel, närsynt och långsynt går inte att justera med linser. Och, det är väl förvisso helt okay, eftersom linser är för vegetarianer (OJ vad rolig jag är).

Men nu börjar det våras, eller somras till och med. Och jag insåg att alla mina surt förvärvade och svinsnygga solglajjor aldrig mer kan användas. Herregud, jag har samlat på solisar i åratal, och har en gedigen samling med sjukt snygga brillor. Burberry, Dior, LV…you name it och jag har dem. Herregud som det retar mig att jag inte kan ha dem mer, eftersom solglasögon kräver linser då jag är blind som en fladdermus.

Så, hög tid att skaffa solisar med styrka. Med glas som colabottnar, precis som mina vanliga glajjor. Hade dejt med optikern igår, och en kravlista lång som en dassrulle. Och jag hade bestämt mig för att INTE kolla på priset, då jag vet att mina specialglas kostar en triljon pengar.

Tänkte att jag ville ha solisar som är moderna mer än en kvart åtminstone, så efter att ha bökat i en timma bestämde jag mig för att aviator funkar…jämt. Och spegelglas ville jag ha, helst blå. Så det blev till slut dessa:

rayban

Fast med silvergrå båge och polariserade. Polariserade glasögon rockar för övrigt när man har båt eftersom man nästan får röntgensyn, och därmed ser igenom vattnet. Oerhört praktiskt att se havsbotten innan man går på grund istället för efter.

Nåväl. Det blev ju ingen billig historia, men det struntade jag i eftersom det är ENDA chansen att överhuvudtaget kunna ha solisar. De kommer kosta runt 7000 spänn, och det är så mycket att snåltarmen drar ihop sig i ren chock. Och min snåltarm är rätt tjock. Men som sagt, skit samma.

Mitt första försök att irritera maken på tillbakaresedagen var att komma hem från optikern igår och näbbgäddigt säga “jag har köpt SVINDYRA solglasögon, basåruvet”. Och när han fick höra priset dog han lite och ögonen började rulla i sina egna ögonhålor. “7000 spänn för solglasögon, är du inte riktigt…”. Sen kom han inte längre, utan hämtade sig och sa “mja, mjo…det är ju förstås klart att du skall ha eftersom du inte kan ha linser längre, och man klarar ju sig inte utan solglasögon”.

Fail! Totalfail.

Och den enda trösten är att jag kommer ha sjukt snygga solbrillor om ett par veckor. För första gången på ett par år.

 

Åsikta mig hit och dit

Posted on | by Victoria | Leave a Comment on Åsikta mig hit och dit

Jag är så infernaliskt trött på åsikter. Till och med på mina egna. Vilket betyder att jag är infernaliskt trött på mig själv, om jag nu ändå skall ha en släng av självinsikt.

Vi veckopendlar, eller helgpendlar if you will. Jobbar i Göteborg och bor i hus och gör mest inget alls annat på veckodagarna. Om inte soffhäng räknas som en sysselsättning. På helgerna flyr vi till den mindre västkuststaden och övernattningslägenheten/båten där vi har ett socialt liv och träffar andra människor än varandra. Varje helg, femtioelva miljarder helger per år. Vi åker upp på fredag eftermiddag, och varannan helg åker vi tillbaka till Göteborg på söndag kväll, varannan på måndag kväll. Och VARJE helg ägnar vi ett ansenligt antal timmar på tillbakaresedagen med att bråka. Söndagsångest i kombination med tvåtimmar bilresa till tråkboendet och jobb gör att man (jag) blir fullkomligt skogstokig. Då plockar jag fram varenda liten detalj som jag retar mig på under helgen, får omedelbar och akut upplysningsplikt och talar om ALLT dåligt med maken tills jag har fått honom lika förbannad som jag. Vilket är jättelätt och går asfort på söndagar/måndagar. Så bråkar vi tills taket lyfter sig, sedan sitter vi i bilen och pyr av ilska båda två och sedan pratar vi ytterst lite med varandra tills det är läggdags. Dagen efter är det måndag/tisdag, och då har vi glömt världskriget från gårdagen och livet lallar på i vanlig ordning.

Igår var det tillbakaresedag, och jag kom inte på en ENDA grej som jag kunde dra upp i efterhand, snarare tvärtom – jag kunde bara tänka på bra saker. Men jag hade ju fortfarande måndagsspunk och ett desperat behov att kissa på hela världen. Åtminstone maken.

Vad gör jag? Jo jag bestämmer mig för att vara NOBEL, och faktiskt berömma honom för att han inte retat livet ur mig under helgen. Där borde man inse att man är helt pantad. När man säger något i stil med “gud vad bra du har skött dig under helgen och faktiskt inte retat livet ur mig speciellt mycket” och mannen skiner upp som ett barn på julafton och svarar “jasså inte – det var roligt att höra”. Ännu mer pantad blir man när det svaret tydligen är så in i bänken irriterande att man fortsätter med att säga “…MEN, du kunde väl för fan ha <insert valfritt påhittat irritationsmoment här>”. Enbart för att man känner att man tydligen var ett under av positivitet och att det var irriterande i sig. Positiv på en tillbakaresedag. Vafalls?

Jodå, jag lyckades få igång ett minibråk. Inget taklyftarbråk dock, men tillräckligt för att ge mig en pervers tillfredsställelse för stunden.

Idag ger det mig följande tankar, så här i eftertankens kranka blekhet:

1. Jag är helt sjuk i huvudet
2. Jag är en PMS-kossa
3. Vi måste flytta (dvs få jobb i lilla staden så vi slipper jobba i stora staden och därmed slippa dessa förbannade resedagar – men det är omöjligt eftersom alla jobb är restaurang/turism/handel)
4. Jag spyr på mig själv och mina påhittade åsikter
5. Och det gör fan inte saken bättre att det är så oerhört LÄTT att dra igång något med alfahanen jag bor med
6. Attacker av självinsikt suger, och det skall man tala väldigt tyst om
7. Vissa “åsikter” kan man ju FÖRSÖKA hålla käft om
8. Lobotomi?

Men, om jag skall rädda min egen mentala hälsa så måste vi flytta. Eller hitta ett lagligt sätt att få Valium intravenöst en dag i veckan. Hellre zombie än ett skitargt miffomonster.

Fyfan vilken jävla kärring jag är. Men det är å andra sidan han jag delar tak med också.

Men va?

Posted on | by Victoria | 6 Comments on Men va?

Jag skall på bröllop i Barcelona i juli, min amerikanska kusin gifter sig med en spanjorska och det är fullt pådrag. Och jag har tyckt att detta har varit dödslarvigt sedan dag ett. Vilket är en smula taskigt antar jag, eftersom jag älskar min kusin och han är som en brorsa eftersom vi växt upp ihop. MEN, han har varit gift förut (long story, hans exfru är underbar men hon råkade bli flata – så det sket sig – när jag och maken var där dessutom så vi gick igenom deras separation sittande på första parkett….herregudihimmelen säger jag bara), och de där spanjorerna är ju katoliker. Många av dem i alla fall, och den blivande frun råkar vara det.

Så, när det gäller kusinens förra äktenskap räckte det inte med skilsmässa. Nähädå, det skulle minsann annulleras av påven också. Annars vägrade varenda spansk präst att faktiskt viga dem. Det var det första tramset. Nästa steg är att vi alla blivit tillsagda att inte TALA om hans förra äktenskap. För ingen vet om det förutom hennes absolut närmsta familj. Och det är ju dessutom annullerat, så det har ju tydligen inte hänt, eftersom den abdikerade påven har sagt sitt. Påven är en lurig rackare som alltså kan ta bort 15 års äktenskap bara genom att säga…abrakadabra?

Jamen gissa om jag tycker att allt är dödslarvigt, och bara håller god min för familjens skull (min familj, inte hennes)?

Sen är det bröllop i dagarna femtioelva. Vi skall vara i Barcelona i 10 dagar. Betala sjukt mycket pengar för hushyra i en vecka, sedan LÖJLIGT mycket pengar för att bo på slottet där bröllopet skall vara. Om jag inte minns fel så kostar de två nätterna sisådär 600 euro. Vi snackar en tiodagars påtvingad “semester” som i runda slängar kommer kosta runt 30 papp. Ännu fånigare blir det att vi var på hans första bröllop. I USA. Det bröllopet som aldrig ägt rum alltså. Och det var nog banne mig det roligaste bröllop jag någonsin varit på, så HUR exakt låtsas man om att det inte har hänt?

För ett par veckor sedan blev jag tillfrågad om jag ville läsa en rad i kyrkan. Och det är klart jag gör, har jag hållit god min så här länge kan jag lika gärna fortsätta.

Idag fick jag mailet med min text som skall reciteras. Och nu är det inte långt kvar tills den där goda minen går käpprätt åt helvete. Jag skall säga följande:

“P:/ For the peace of the world, that a spirit of respect and forbearance may grow among nations and peoples, we pray to you, O Lord. We pray to the Lord

R:/ Lord, hear our prayer…”

Är det bara jag som läser det och hör mig själv stå viftande som en amerikansk tv-pastor? Någon själahelande, pengakåt lurendrejare som talar i tungor?

O Lord! Det här kommer inte att gå. Det finns inte en chans att jag inte kommer börja skratta. Och högst troligt prata om hans förra bröllop vid fel tillfällen. Jag kommer få abdikera som kusin efter den här tillställningen.

 

Är det verkligen en hund?

Posted on | by Victoria | Leave a Comment on Är det verkligen en hund?

Låt mig presentera en ny hund. Hon är en Kinesisk Nakenhund, fast med hår. Fullvuxen. Och hon ser ut så här:

kina

En sötnos. Med löjligt mjuk päls.

Hon kom hit med sin matte och husse för att hälsa på Liten. Och Stor med såklart. Låt oss bara säga att hon satte Stor på plats direkt. I hundarnas värld skiljer det sig väldigt lite från människovärlden. En tjej kommer in i huset, och hanarna blir fjolliga våp. En tjej säger till på skarpen att hon inte accepterar att de kliver in i hennes privata sfär. Killarna åmar sig och kråmar sig för att visa hur helschyssta de faktiskt är. Men det enda de vill är att nosa i ändan på tjejen. Ingen större skillnad som sagt.

I alla fall. Efter att kinesiskan hade satt Stor på plats började hon leka med Liten.

kinaliten

Nej, det är inte vår fullvuxna hane som ligger bredvid henne och bråkar om ett ben. Det är vår 12 veckors valp. Jag tror inte att jag någonsin har sett en mindre hund än den däringa kinesiskan. Liten såg ut som en gigant bredvid henne, och han är ju ingen tungviktare direkt.

Om hon ser ut så här när hon är fullvuxen så kan hon ju inte varit större än en snusdosa som valp? En hårig snusdosa med ben som spaghetti? Hur kan man ha en sådan hund och inte slarva bort den eller göra sönder den? Men söt är hon. Med mycket temperament. Fascinerande.

Verktyg

Posted on | by Victoria | 5 Comments on Verktyg

Liten väcker mig varje natt/svinotta mellan 04:00 och 06:00 för att han dör hungersnödsdöden och har Det Stora Leksuget. Sådant man får leva med när man är liten med kliande tänder, och matte vandrar snällt upp, mer död än levande, för att tillfredsställa den lille kraken. Först hasa ut i köket och lägga mat i en skål, som inhaleras på fem sekunder. Sen öppna verandadörren för morgonkissen, och efter det bara hoppas få någon timma sömn. Men oftast inte, eftersom den stora hunden absolut inte ställer upp som lekpartner vid den tiden. Han brukar ligga och glo längst upp i trappan, och undra vad det är för idiothund som är vaken vid den tiden. OM han orkar gå ner så är det enbart maten som lockar, efter tidig frukost drar den stora hunden tillbaka till sängen snabbare än en avlöning. Och jag är fast med den lille och leksuget.

Häromnatten när Liten väckte mig var det fortfarande rätt mörkt, och jag hade inga glasögon på mig. Precis utanför dörren till sovrummet låg det en hammare på golvet, som NÅGON tydligen hade använt och låtit ligga kvar. Jag såg den inte, men jag lyckades träffa den med lilltån. Givetvis lyckades jag träffa den delen av hammaren som är som vassast, och givetvis precis med toppen av lilltån så den “sprack”. Herregudihimmelen vad ont det gjorde. Så ont att jag inte ens svor, för jag tappade andan. Och jag skickade onda tankar till husse som låg och trynade som en gris.

Inatt har vi varit i lägenheten i Strömstad med Liten för första gången, vi veckopendlar ju mellan Göteborg och Strömstad i vanliga fall, men har inte kunnat åka eftersom valpar skall vänja sig vid ett ställe till att börja med. Men nu var det dags.

Gissa vem som har lagt en kofot på golvet vid ytterdörren? Och gissa vem som tjongade i samma tå i den.

Det föreligger en viss risk att jag drar ett verktyg i huvudet på maken om det händer igen. Oavsett om det råkar vara en motorsåg.