Det sägs att 40 är det nya 20. Vi var den sista generationen som inte var tvingade att plugga vidare. Det gick att få jobb utan gymnasieutbildning, och med halvsvajiga slutbetyg från gymnasiet kunde man välja och vraka bland jobben i Platsjournalen. Vi behövde inte bo kvar hemma tills vi var 37 år och färdiga med vår magisterexamen i rymdfysik för att få jobb som hamburgerflippare på Gyllene M:et.
Men jag känner mig fan lurad. Om jag delar in livet i tioårsperioder så var väl de första tio åren tämligen bekymmerslösa barnår. Först äta, skita, sova, skrika. Sedan soliga somrar med brunbrända ben och barkbåtar, och vindstilla vintrar med krispig snö och pulkaåk. Största bekymret var att få veckopengen att räcka till gnuggisar och godis.
Sedan blir det en större resa, och rätt kul. Man dumpar barbiedockorna till förmån för grabbar. Byter ut hallonsodan mot Kir, och veckopengen skall helt plötsligt räcka till både godis och mentholcigg. Moppe med skinnfäll byt ut mot bil, och helt plötsligt står man där med studentmössan i näven och skall börja ta ansvar. En del gick mot trettioårsåldern med man och barn i släptåg, andra lattjade sig igenom de åren, glatt och sorglöst. Alla var unga, snygga och hade ett jäkla driv. Och vi hade jobb, pengar och boende.
Efter 30-årsdagen börjar gravitationen ta ut sin rätt. Röven blir längre och låren gropigare. Man har börjat samla vuxenpoäng i form av ICA-kort och bolån, men pantar fortfarande flaskor för att ha råd att gå på krogen helgen innan löning.
Och nu, efter fyrtio. Har aldrig haft det så bra jobbmässigt, ekonomiskt och privat. Jag jobbar med det jag tycker är kul, har tillräckligt mycket pengar för att slippa kolla prislappar när jag handlar och en man som helt klart duger.
Men det var ju ingen som upplyste om det finstilta i livskontraktet. Klart som fan det finns en hake (eller fler) när något låter för bra för att vara sant. Den där lilla detaljen som heter klimakterie hade ingen upplyst mig om.
Vad i hela friden är poängen med att ha råd att sova på sammet och silke när man vaknar tjugosju gånger i timman med pattsvetten forsande. Vad är vitsen med att kunna resa jorden runt när benen svullnar upp bara man funderar på en tågresa till Borlänge. Att kunna köpa värsta snyggaste kläderna, när man ändå behöver stödstrumpbyxor och underkläder som håller in, trycker upp och fyller ut.
Och dessa humörsvängningar. Som mest svänger åt ett och samma håll. Jag är arg för att det är för varmt, för kallt, att mannen pratar för mycket, att han pratar för lite, att han planerar saker och att han inte planerar tillräckligt. Jag blir ovän med vänner och släktingar, kunder och kollegor.
Finns inte en chans att 40 är det nya 20. Snarare det nya 50. Herregud vilken hagga jag är.