Det där med att vara dålig på att följa instruktioner

Är ju bra ibland men ibland är det inte…lika bra.

Minns ni spraytan-burken som Mona köpte hos Plain Vanilla för en halv evighet sen? Eller ja, i våras då’rå.

Jag är SÅ trött på att se ut som ett spöke, så jag köpte en när jag var där och rensade deras lager men har inte hunnit testa den. Men eftersom maken fortfarande ligger och gömmer sig under en sten för att slippa diskussionssöndag så har jag varit effektiv.

Jag dammsög, sen gjorde jag en redig tvagning med både toningsbalsam och blondinpackning och SEN tog jag fram spraytan-burken.

Läste lite slött på instruktionerna, att man skulle skrubba de kroppsdelar man skulle använda den på, kanske smörja in sig om man var lite torr, och så skulle man eventuellt göra det före man duschar, och duscha 4-6 timmar efter sprayning. För då har färgen hunnit fastna.

Äsch päsch, hur viktig kan den detaljen vara tänkte jag, som redan stod nyduschad och väldigt blond (även bokstavligt talat) i badrummet. Jag skulle ju ändå bara ha den i fejjan, hals och lite ner i eventuell urringning. Och jag hade handduk virad runt det blöta håret.

Så jag klev in i duschen med flaskan. Blundade (enligt instruktion – kors i taket), höll flaskan på lagom avstånd och sprayade med cirkelformade rörelser.

I spänd förväntan klev jag ut.

Har ni sett avsnittet där Ross i Vänner går och får en spraytandusch?

TOWRossTan

Jag kände en oerhörd närhet med Ross när jag fick syn på nunan i spegeln.

bild(1)

För det var ju den där lilla detaljen att jag är BLOND. Och att det stack ut lite hår vid sidorna av handduken. Plus att jag möjligen överdrev sprayandet en gnutta.

Som bonus kände jag mig tydligen väldigt bekymrad under tiden jag sprayade, eftersom det fanns exakt noll spray i min bekymmersrynka mellan ögonen. Även lite vita rynkstreck på halsen.

Då blev det helt plötsligt solklart varför man skall läsa instruktioner lite lite bättre när det gäller vissa saker åtminstone.

Vad som inte syns på bilden är att jag inte hade smort in läpparna med något, så de var rätt torra efter duschen, med andra ord såg det ut som att jag hade tuggat i mig just det mörka bajset som någon faktiskt har sökt på och hamnat här.

Men jag är inte den som är den. Och jag flabbar fortfarande åt min dumhet när jag skriver det här. Jag tror jag löste problemet. För jag rotade fram en vanlig sminksvamp, sprayade på den och duttade i argrynkan och på halsen. Plus att jag duttade ut lite av den andra färgen där det fanns ett visst…överskott. Som exempelvis i ena örat?

Så här i eftertankens kranka blekhet (brunhet) inser jag att jag kanske får leva med blont hår och bruna polisonger ett tag.

Men på plussidan. Den luktar gott, och inte garvsyra som brun utan sol luktade sist jag använde det. Färgen som hamnade på överkroppen blev jävligt snygg och inte ett dugg orange när jag hade duttat bort det som var för mycket.

Ansiktet återkommer jag med en efterbild på imorgon när jag vet hur det gick.

Kanske kan jag visa mig bland folk och se ut som jag är nyligen hemkommen från Thailand. Kanske inte.

Men nästa gång skall jag läsa de förbannade instruktionerna.

 

Show your face – I dare you

VEM har använt de här sökorden?

20131103-103045.jpg

Jag har min lista av misstänkta. Likt en blodhund skall jag spåra upp den skyldiga/skyldige. Se mig som värsta kriminalteknikern, fast på internet. Om det ligger så mycket som ett kluvet hårstrå kvar så kommer jag hitta boven.

Eller ja, bov och bov. Men det borde fan vara olagligt att påminna en dam om hennes ålder. Särskilt på en söndag när det där som kallas livet är rätt tröttsamt som det är.

Vet ni vad som slog mig som ett blixtnedslag häromdagen? Nä, givetvis vet ni inte det, men jag tänker tala om det.

Tanken är att jag och han jag delar möbler med skall göra ett karriärbyte. Igen. För jag vet ju fortfarande inte vad jag skall bli när jag blir stor. Än så länge har jag bara blivit större. Och DÅ slog det mig. Det här bytet kommer bli det sista. För jag planerar att gå i pension när jag är…så gammal som jag är om tio år hähä. Sälja allt, köpa en stor jädra oceangående katamaran eller trimaran och snedsegla jorden runt resten av livet. Västindien under årstiden som gud glömde, Medelhavet i mars och kanske västkusten i juli. Finemang.

Och då först fattade jag. Tio år. Vad fan är tio år? Inget alls. Tio år försvinner ju bara man säger abrakadabra. Eller snarare abra-kadaver i mitt fall. Jag har alltså tio år på mig att komma på vad jag vill bli när jag blir stor (förutom större). För om tio år skall jag gå i pension.

Tio år till på det och vi snackar höftledsfrakturer.

Vilken hejdlöst upplyftande tanke. Jag lär bli tvungen att hyra in både personlig assistent och någon slags läkare på båten om det ens skall vara genomförbart. Samt en hoppilandkalle, eftersom jag redan nu suger på det där med att hoppa i land. Det delegerade jag på maken redan för tio år sedan. Och kanske någon slags hävert installerad på båten som kan lyfta mig av och på båten. Jomen det blir bra.

Så sök på min ålder en gång till och ditt anus kommer gro tänder och äta upp dig när du sover.

Är jag verkligen så himla bakom flötet?

Igår var somliga jag delar möbler med inte hemma så tidigt, vilket innebar att jag i ren förvirring faktiskt kollade på TV. Inte så att jag gick till överdrift på något sätt och provade att zappa runt med fjärrkontrollen, mer att jag råkade kolla på kanalen som redan var på när maken drog ut.

Herregud, jag minns inte ens när jag självmant satte på TV:n. Vi har nog bytt TV ett par gånger sedan dess, så jag vet säkert inte var on-knappen sitter.

Maken däremot är ju av sorten “gå innanför dörren med långa infanteristeg, tända eventuella taklampor om det är mörkt, sätta på TV:n och SEN plocka in grejor från bilen”. Jag tror på riktigt att han skulle dö på fläcken om TV:n klappade ihop, det är hans snuttefilt och bästa sällskap. Särskilt då alla dokuspåpor på Discovery, bilar, vapen, guldvaskning under isen och över isen och hembränning i skogen. Listan är ändlös.

Så jag har ju liksom noll koll på utbudet när det gäller övriga kanaler. Förutom Hollywoodfruarna, eller snarare tisdagar mellan 21:00-22:00, oavsett vad det är på TV.

I alla fall, jag vet inte vilken kanal jag råkade kolla på igår, men det vet säkert ni. För jag kollade på Så Mycket Bättre för första gången i världshistorien. Först lite halvslött, för jag kände knappt igen någon. Sen såg jag Ebbot, och kände mig lite hemmastadd. Sen Ulf Dageby och Lill Lindfors. Då inser man sin ålder, för det var inte direkt några duvungar jag kände igen.

Men jag fastnade, och fattade till slut att det var Bo Kaspers Orkester. Som jag aldrig i hela mitt liv har lyssnat på. För att jag hade bestämt mig för att om man heter något sådant, så kan man inte vara bra. Finns inte en chans. Jag är ju en cool brutta när det gäller musik (jomen eller hur).

För det första. Jag har hört deras låtar insåg jag. Men jag hade inte en aning om att “Du är så söt när du sover” inte var en cover. För den låter som en cover. Och den är ju asbra!

Jamen vi hoppar lite framåt i tiden då. Det slutade med att jag satt med förvåningens finger i häpnadens mun och grinade som en sjuåring som någon snott lördagsgodiset av.

Herregudihimmelen så bra det var. Och så bra Bo Kaspers låtar var?

Gissa vem som har pluggat in stora högtalaren och sitter och lyssnar på det här medan hon skriver?

Screen Shot 2013-11-03 at 9.36.00 AM

Är det bara jag som har dissat dem och inte fattat att de faktiskt är riktigt riktigt bra?

Eller är de inte bra och det är jag som blivit tillräckligt gammal för att uppskatta lite gråtmild jazz?

Vill jag ens veta?

När man har lite dålig kondis

Jag bestämde mig för att göra en väldigt avancerad städning i lägenheten så att åtminstone ett boende inte ser ut som Hiroshima. Och sen tända lite ljus och myyyza med min bok, efter att ha duschat och fixat svintohåret som börjar likna dreadlocks.

(Nej jag menar inte myyyza på allvar, men det behöver jag väl inte skriva va?)

Jag plockade och dammade, i en timma. Sen drabbades jag av en svettattack värdig en kenyansk maratonlöpare efter målgång. Förutom att jag antagligen flåsade mer.

Har man bra eller dålig kondis då?

Jag har inte ens tagit mig in i duschen än, för jag var tvungen att parkera arslet i soffan och självdö lite. Och fortsätta läsa om mina vampyrer. Det är lördag, det är ledigt och det är mörkt/dödstrist.

Det betyder att jag har två val, börja träna eller skaffa städerska.

Måste nog erkänna att det sistnämnda låter oerhört mycket mer lockande.

En förvirrande nackdel med att pendla

Vi åker ju alltid upp till lilla pittoreska västkuststaden på fredagar, och igår var jag beyond trött.

Kom in genom dörren, packade upp maten, plus lite grejor, la mig på soffan och konstaterade att det var poänglöst att ligga kvar eftersom jag var så jäkla trött.

Så, halvtio låg jag i sängen. Och sov.

Maken somnade (som vanligt) på soffan. Och när han kom från soffa till säng, för två timmar sen, så vaknade jag i panik. För i Gbg skall ingen vara där jag sover. Så jag gallskrek.

– VEM ÄR DU, VAD VILL DU OCH VAR ÄR JAAAAG?

Väldigt sansat.

Det mest irriterande är att jag inte har somnat om. Och näe, jag är inte som Mona, jag tänker inte gå upp okristligt tidigt på en lördag.

Särskilt inte när jag har varit vaken sen klockan fyra.