Author: Victoria

Jag skrev i kommentarerna att jag har en teori om ungar och pengars värde. Har ingen aning om det finns någon empiri när det gäller just det här, men det borde det rimligtvis göra. Jag är knappast den första och största tänkaren när det gäller utveckling och barn, men jag orkar inte kolla så jag presenterar min alldeles egna tanke.

Vår generation, och då räknar jag alla mellan…typ 30 år och uppåt, var väl de sista generationerna som pysslade med pengar i form av sedlar, mynt och bankböcker som man lämnade till banken och de körde i en gammal matrisskrivare vid varje uttag och insättning. Jag minns inte exakt hur gammal jag var när jag hade järnkoll på pengars värde i barnvaluta, det vill säga hur mycket godis räcker en femma till och vad får man för leksak för en 50-lapp. Om man nu hade en 50-lapp, det var en sjukt stor sedel. Och man sparade i rör, spargrisar och kassaskåp. Men det var tidigt, jäkligt tidigt. Vi hade nämligen kiosk i grannkåken och lyckan var stor om man hittade så lite som en tioöring på gatan.

Skulle man köpa något större sved det i pengagrisen. För mynten blev färre och eventuella sedlar rök. Det märktes helt enkelt när de sparade stålarna från veckopeng/månadspeng/födelsedagspeng gick åt.

Jag minns även när den första Minutenautomaten kom, men det och checkhäfte var för de vuxna. Vi barn hade fortfarande kontanter och bankbok. För min del var det kontanter som gällde upp till gymnasiet, någon gång i gymnasiet byttes bankboken mot Minutenkort och efter gymnasiet införskaffades det första checkhäftet. Med vidhängande saldobok för noggranna noteringar över användning så inte kontot övertrasserades. Visakort var jag nog runt 25 år när jag skaffade och kreditkort var jag över 40 innan det hamnade i plånkan för nödfall (personligen avskyr jag att köpa på krita).

Idag har alla plastkort av varierande sort. Jag vet inte hur det funkar för barn, men antar att det finns någon slags åldersgräns eller olika typer av kort?

Däremot har ju alla föräldrar plastkort, vilket i realiteten innebär att det borde bli svårare för barn att se vad saker kostar? En banan kostar en dragning av plastkortet, men det gör även en TV liksom? Ungarna ser ju bara att ett kort betalar för allt, oavsett om det är lördagsgodis eller veckohandling tänker jag.

Så, det skapar ju en del frågor om vi nu skall fortsätta lite på temat “lära barn/ungdomar pengars värde och inkomster kontra utgifter”.

Hur sparar barn idag? Existerar spargrisar och kontanter?

När kan barn få sitt första plastkort och är det plastkort som gäller som betalmedel oavsett ålder eller är det kontanter upp till en viss ålder?

Kan just plastkorten vara en “bov” i dramat när det gäller sen/svårare inlärning av pengars värde?

För det känns onekligen som att något har förändrats när det gäller ekonomikunskaper i samband med modernisering av betalsätt?

Eller är jag helt ute och cyklar på ett bananskal här?

…men antar att jag stoppar huvudet i ett jordgetingbo nu.

Det finns en blogg som heter Bloggkommentatorerna. Dess huvudsyssla är att subjektivt kommentera andras bloggar (näe, jag har inte hittat på att det är subjektivt, det står i beskrivningen att det är vinklade kommentarer). Förr läste jag den bloggen ofta, för att det var ett bra ställe att få tips om bloggar (jag hittade Knivlisa tack vare den bloggen och det är jag evinnerligt tacksam över eftersom Knivlisa är så vansinnigt underhållande – hett tips – läs Knivlisa). Numera läser jag inte lika ofta, eftersom det lite känns som klubben för inbördes politisk beundran, med en ibland trist ton i kommentarsfälten, men visst läser jag då och då. Inga konstigheter.

Det här är alltså det jag har funderat över i ett par dagar. Vilket blir en kommentar i tredje led. Jag tänker alltså kommentera en blogg som kommenterar andra bloggar. Och kommentatorer som kommenterar bloggen som kommenterar bloggar. Sjukt invecklat.

I alla fall, först såg jag det här inlägget.

Det kan inte vara möjligt att man på allvar tror att det finns så många och så rika som klarar att kirra statsbudgeten på egen hand medan de dessutom har fullt upp med att slarva bort hus i Frankrike eller hänga med sina likasinnade i New York? Jag blir dessutom inte riktigt klok på logiken. Enligt bloggen flyttar inte företag utomlands av ekonomiska skäl (det tror jag visserligen inte ett dugg på), men det är privatpersoner som skall stå för budgetnotan om vi skall få fart på tillväxten. Jätterika privatpersoner.

Sak och person, företag eller privatpersoner med skyhög inkomst? Skillnaden är ohemult stor mellan di båda.

Jag utgår såklart från att det är överdrifter, men andemeningen finns ju kvar. Som lösning på global finanskris?

Några dagar senare kom det här inlägget.

Var ligger privilegiet i att jobba under skoltiden? Man får ju anta att ingen menar att “klicken” med kids inte kommer få knäcka extra som koncernchefer på sommarloven bara för att de anses vara födda med silversked, utan snarare städa eller flippa burgare. Precis som alla andra kids i den åldern.

Eller är jag helt pantad som tycker att ungar som inte ens försöker skaffa ett feriejobb faktiskt får skylla sig själva? Jobb är ju inget man bara får, ett jobb får man skaffa. Jag tror att man gör ungdomar en otjänst genom att säga att deras schema är jobbigt som det är och att de inte behöver jobba om de inte vill. Då känns det som att verkligheten kan komma som en rejäl käftsmäll när det är dags att kliva ut i vuxenlivet på riktigt.

Poängen med att jobba som ung är väl även för att förstå pengars värde, inkomster kontra utgifter. Försörjningsplikten är en sak, men beroende på vad de vill konsumera så bör de väl vara delaktiga i finansieringen. Jag har en kompis, vars 17-åring tävlingsrider, tjejen har två hästar och blir körd, hämtad och lämnad vid alla träningar och tävlingar, och hon har inte betalat för hästarna heller. Hon har inte “tid” att jobba på grund av sitt fritidsintresse (som kanske eller kanske inte leder till en karriär inom ridsporten) och hon betalar inte en krona för det. Enda kravet är att hon sköter skolan (vilket går sådär), i övrigt lever hon som en vanlig tonåring med en vanlig tonårings prylar. Med en ensamstående pappa som betalar kalaset. Hon kommer få en chock den dagen pappa bestämmer att hon är vuxen och måste betala själv (eller den dagen pappa faktiskt inte har råd på riktigt längre, nu är det han som lever ett liv utan att “unna sig” ett skit). För hon har faktiskt ingen aning om vad hennes fritidssyssla kostar.

Nu hoppas jag att hon är ett extremfall med en extremt dyr fritidssyssla, men det finns inget som är gratis, inte hockey, fotboll, innebandy eller vad det nu kan vara mer. Möjligen är blockflöjt en något billigare hobby.

Enligt bloggen är föräldrar som kräver att barnen skall skaffa extrajobb skvatt galna. Jag tycker tvärtom, föräldrar som inte skapar förutsättningar för att ungarna skall förstå något så simpelt som hushållsmatte är komplett galna. Och taskiga mot sina barn. Om de nu inte har tänkt sig att försörja dem tills ungarna är medelålders?

Och så logiken igen. Ja, ungdomsarbetslösheten är jättehög, men det är skillnad på ungdomsarbetslöshet och ungdomsarbetslöshet. Att skaffa sommarjobb är en helt annan kopp te än att få ett åretruntjobb efter avslutad skolgång. Sen är det såklart olika från kommun till kommun. I vissa kommuner krävs minst en doktorsavhandling för att få städa hotellrum, medan i andra krävs just inget alls mer än intresse för att sälja jordgubbar utanför Ica.

Jag vet att det är valår i år. Det här är ingen politisk blogg. Men jag ställer frågorna ändå. För det är något som osar katt här.

Är det så här det skall se ut till både höger, vänster och mittemellan så kommer jag få bosätta mig i en koja utan någon som helst åtkomst till world wide web till efter valet. För att rädda eventuell kvarvarande mental hälsa.

Och så känner jag så här.

Det tog inte lång tid innan den tischan kom till användning.