För på den fjärde dagen däckade hon igen. Jag känner mig lätt biblisk för närvarande. Det har varit lite väl mycket väderomslag den senaste veckan, men nu (vågar jag knappt säga det) börjar det kännas som att jag kan lägga det här anfallet bakom mig. Och jag avslutade det med en tvättäkta migränilska igår kväll, en sån där som kommer när man inte har kunnat göra något, velat göra massor, men istället bara lyssnat på folk som faktiskt gör saker.
Då menar jag inte bara folk som gör saker i mina ljudböcker, utan folk på gatan. Sjukt spännande att ha fönstren öppna i en bottenvåningslägenhet mitt i stan. Allt från grälande par till folk som viskar hemlisar precis utanför fönstret. Om de bara visste att sjuklingsoffan står precis under det öppna fönstret så de står sisådär 20 centimeter från mina öron och grälar, pratar och gallskriker.
Så jag har en backlogg, som bara växer. Men tills vidare får ni nöja er med att se lillbåten in action, utlånad till kamrat Norrmans dotter. En båt med jetmotor (eller en jetski för all del) är väl det enda flytetyget som faktiskt klarar att göra handbromsvändningar, bredsladdar och tvärnitar. På havet och utan att gå på grund. Annars är det väldigt vanligt att det krävs just ett grund för att en normal båt skall kunna tvärnita.
Typisk bredsladd med handbromsvändning.
Enbart en mindre handbromsvändning.
Bredsladd med vattensprut.
Och de ser ju för all del väldigt glada ut på båten, så man får anta att de tyckte det var roligt.
Avdelningen Hur Man Har Kul Oavsett Generation (eftersom jag råkar tycka att det är precis lika roligt trots att jag är skitgammal).
En annan dag ville jag testa att skjuta flygande fåglar med det nyaste objektivet, så vi åkte och hälsade på…Jonny. Som satt och chillade i godan ro på sin sten.
Hellre kamera än hagelbrakare tänker jag och sa hejsan hejsan till Jonny Mås.
Sen körde jag närmare för att han skulle sluta chilla på sin sten och faktiskt lyfta på fötterna och dra därifrån så jag kunde undersöka hur bra det funkade att sitta i skumpande båt med full zoom och hålla kameran i handen. Det funkade förvånansvärt bra. Eller så var Jonny Mås bara väldigt fotogeniskt. Jag hann inte fråga honom.
Prepare for take-off…
Och han tejkade off.
Upp i himlen till och med.
Sen blev han matt i vingarna och satte sig på en ny sten och jag åkte därifrån.
Nu skall jag hålla tummarna jättemycket för att alla mina droger faktiskt har fungerat och att det är över för den här gången. För idag kommer mina kusiner från Amerikatt för att hänga två veckor med syrran och kids i sommarstugan och imorgon blev det en impromptu födelsedagslunch för pappa.
Men först skall den här sunkapan duscha för första gången på alldeles för många dagar. Till och med slå på stort och tvätta håret. Sånt där som inte är prioritet när man spenderar dagarna med ett osynligt svärd inkört ovanför vänsterögat.
Och så börjar det bli dags att komma överens med maken om när vi egentligen skall ha semester och dra ut med båten.
Nu är jag löjligt less på att sitta på insidan och titta ut på det fina vädret. Men vet också att så fort datum är spikat så kommer ovädret och kanske även höstrusk.
Lovar att förvarna i god tid.
