Jag dog igår. Tvärdog. Och helt plötsligt var klockan ett mycket välkommet läggdags.
Men nu skall jag berätta vad svärfar och maken är på för äventyr och varför jag var “tvungen” att köra dem till Oslo som jag tydligen hade lovat i JULI.
De åker Hurtigruten.
*paus för eftertänksamhet*
Det jag hoppas att ni kom fram till under pausen var först det initiala “ÅHHHH, vilken dröm” för att sedan övergå i “men vad fan, det är december?”.
För ungefär så är det. Och det blir värre. De skall alltså åka båt, på en av världens vackraste platser, i kolsvart mörker och pissväder. Oklart varför. Eller nej, det är inte ett dugg oklart. Svärfadern hade tydligen fått något erbjudande om att åka just den 7 december för ett hyfsat pris och han hade inte sett norrsken sen Kejsar Augustus sprang omkring med sina påbud. Så han tyckte det var en svinbra idé som absolut inte gick att diskutera.
Normala människor som åker Hurtigruten åker en sträcka och sedan hoppar de av och tar sig hemåt, men han ville åka tur och retur. DET är däremot lite oklart varför han ville göra.
Så, båtens avgång var igår kväll från Bergen. De skall alltså åka Bergen – Kirkenes (som för den ovetande ligger jävligt mycket norr om polcirkeln) med en utflykt till Nordkapp. Det låter ju skitsexigt i december, eller hur? Sen skall de åka tillbaka med båten från Kirkenes till Bergen.
Jag VET att maken ägnade stor del av sommaren åt att försöka övertyga envis svärfar att bara åka en väg. Som normala människor. Eftersom det faktiskt tar sex dagar att åka en väg. I december. Jag känner att vi måste hålla kvar fokus på december här.
Men näe, lönlöst. De skulle åka tur och RETUR minsann. Och inte nog med det, håll i er nu, svärfar hade dessutom bestämt att de skulle åka tåg från Oslo till Bergen. För att det är en vacker tur. Vilket jag är helt övertygad om att det är, men inte i … wait for it … december?
Först sju timmar på tåg från Oslo till Bergen, i vad vi nu vet blev pissregn och sen båt.
12 dygn på båt. Liten hytt som de delar och en trolig medelålder på någonstans mellan 70 och döden.
I förmiddags såg det ut så här på webbkameran från båten.
Jag vet inte jag, men jag tycker inte det ser särskilt mysigt ut. Det ser ut ungefär som att jag känner en oerhörd tacksamhet över att sitta inomhus på allt annat än en båt. Jag har seglat med Sjösportskolan i december och storm, båt i vinterstorm kan inte bli vackert hur man än vänder och vrider på det?
Återigen, hade det varit sommar/vår så finns den här turen på min bucket list, men inte nu.
Men än är det inte slut, för än så länge befinner de sig åtminstone på en breddgrad där det är ljust dagtid, eller åtminstone grått. Om någon dag eller så kommer de att komma så långt uppåt att de bara har en timmas dagsljus, vilket i realiteten betyder mörkgrått.
För att svärfadern har gett sig fullkomligt fan på att se norrsken. Och då skall man helst även komma ihåg att det just nu inte är högsäsong för just norrsken. Fram till och med november och i januari däremot, men inte just i (nu kommer det igen) december.
Det enda maken lyckades övertala den ömme svärfadern till är att slippa ta tåget från Bergen och hem igen, vilket han tack och lov (för hans del) fick igenom. De flyger från Bergen till Oslo åtminstone.
Min pappa och styvmor gjorde samma resa, fast som normala människor, en väg (Kirkenes – Bergen) i maj ett år och det var sagolikt vackert eftersom det var ljust. Däremot var det dödstrist tyckte de, för bortsett från det vackra de kunde titta på så fanns absolut inget alls att göra. Läsa böcker och äta. Efter fem dygn började de gnaga på hyttinredningen i ren uttråkning och det var i maj och bara sex dygn.
Svärfar och make skall göra samma resa, fast dubbelt så lång i kolsvart mörker, i samma hytt.
Jag misstänker att bara en av dem kommer levande av båten.
Eller kanske att någon klampar av i någon hamn och liftar hem.
Jag håller er underrättade. Såklart.
Om man mot all förmodan skulle vilja dela på andra sociala media kan man göra det här. Men bara om man verkligen vill.
