Jag har fått fotona från Dammråttan! Och att inte så mycket min lagvigde gör förvånar eller chockerar mig längre har just fått en lite förändring. Jag vet vad han skall få i julklapp, ett kok stryk och en klädkod.

Men först!

Dammråtta Maggan (den hala ålen) och Dammråttekonditor Terje (hur fan kan man vara smal och snygg när man bakar kakor till vardags?).

Det ser ut som om hemsidan hans inte är riktigt färdigbakad, men bloggen finns ju att ge honom stående ovationer i åtminstone. Och jag är så imponerad att jag kommer skriva det SKAMLÖST stort.

 

nettbakeren.no

 

Sen kommer dum och dummast. Och då menar jag INTE ömme svärfar faktiskt. En person kan ha två epitet, det går alldeles utmärkt.

(Internt meddelande till maken) Kim för helvete, man går inte på middag i Carlsbergtisha! Aldrig någonsin faktiskt! (Jo, här i stan går det bra)

Nej, han är inte hemma än.

Det här är alltså mannen som inte skulle få för sig att gå till jobbet i jeans och tisha för … tio år sen. Det var slacks och skjorta och finskor som gällde. Sen bytte han slacksen mot jeans. Och sen bytte han allt.

Från att ha svept runt som någon jäkla Carl-Jan i kravatt på krogarna i Gbg på 90-talet till det HÄR?

Eller kan man åberopa tillfällig sinnesförvirring efter att ha delat hytt med ömme fadern i elva dygn? *muttrar*

I alla fall, proudly presenting i ordning uppifrån vänster:

Dammråttan: Margareta Strand (fan, hon var ju snygg hon med)
Konditor: Terje Skaar
Konditorlärling: Glenn Ludvig Pedersen
Illa Klädd Make
Bättre klädd svärfar (och nybliven 85-åring på fotot)

Och fotografen är: Ingvild Katrine H. Lines

Maggan, jag vet att jag inte känner dig men jag tvingar dig ändå. Du måste skriva ett gästinlägg här på bloggen om hur det gick till bakom kulisserna. Du bara måste.

*applåderar ALLA*

Lättnadens suck och allt det där för herregudihimmelen vad det höll på att driva mig förbi vansinnets gräns. ALLA var till slut misstänkta. Hela världen, mig själv inkluderad. Jag trodde på fullaste allvar att det kunde hända att jag hade gjort det utan att veta om det och den tanken är ju fascinerande vanvettig faktiskt. Sedan blev det en knorr på det som inte ens Master Dammråtta visste om faktiskt, mer om det senare.

I alla fall. Först och främst (sorry Master Dammråtta) kudos till Margareta (eller Maggan som hon tydligen kallas) som jag skrev om i början av mysteriet, efter första tallriken. Här är det inlägget.

Men där hade jag missuppfattat, Margareta var inte en av de som gick i hytten. Hon var däremot den som hade hand om servisen för maken och svärfar och det var även hon som var en del i kvartetten som genomförde det här. En STOR del. Och nu kommer det vara komplicerat så ni får hänga med helt enkelt.

När det första fatet kom och maken började sin egen undersökning på båten tog han med sig lappen upp till middagen för att fråga just Maggan om hon visste något eller om hon möjligen kunde luska lite. Och så visade han Maggan lappen hon själv hade skrivit. Snacka om pokerfejs på den tjejen för hon höll masken och sa att hon givetvis skulle hjälpa till, men att hon inte visste något. Det var den kvällens rapport från Hurtigruten, maken hade alltså inte misstänkt henne alls, utan sa bara att hon var hjälpsam och skulle kolla runt.

Jomen tjena. Kolla runt. Hon behövde ju egentligen inte kolla särskilt mycket alls faktiskt eftersom det var sin egenskrivna lapp hon fick upptryckt i ansiktet utan att tappa fattningen alls. Så givetvis kollade hon inte runt överhuvudtaget. Hon rapporterade bara till logistikansvarig bloggläsande väninnan i land att hon hade fått frågan vid den middagen och att maken fortfarande satt intet ont anande. Oerhört underhållande. I efterhand.

Där och då började jag ju misstänka Fru M. För att hon är en spjuver generellt. Vilket jag ju skrev i bloggen med. Men efter att ha upplyst henne om att hon var suspect no 1 så sa hon saker som fick mig att göra en tankevurpa. Eftersom jag vet vad hon jobbar med så var steget till Hurtigruten egentligen ganska långt och hon började prata om Enlisailivet. Och då fastnade jag på maken i familjen, Ola (Elefantpenismannen). Eftersom kommentaren om de vikta elefanterna dök upp i bloggen. Han är den enda som viker elefanter såvitt jag vet. Han hamnade om suspect no 2 och blev även han ordentligt grillad, men både han och frun svor lika dyrt och heligt som Fru M att de inte hade något med saken att göra.

Då kände jag mig som Mellberg. Jag höll på att bli TOKIG. På riktigt tror jag?

Hur tjejen i repan som printade tacket kommer in i bilden är fortfarande ytterst oklart, men det kanske spred sig hos personalen?

Sen kom fat nummer två, med den stora dammsugaren i samma veva som mystiska kommentarer som i princip INGEN känner till. Byxorna har jag varken skrivit om på bloggen eller på FB vilket gjorde mig besatt av människor som visste vem maken var irl (eftersom han inte hade byxorna med sig på resan) och Partagas har jag skrivit om en ENDA gång på FB. När Liten var fem veckor gammal och valde oss på kenneln. Där någonstans vred jag ut och in på hjärnan.

Och kände mig så här i flera dagar.

Just det! Eftersom jag hade mina misstankar om Fru M ganska tidigt gav jag även maken hennes förnamn (nu råkar jag veta att hon är lite hemlig av sig så jag skriver inte ut det här), så jag TROR att han även namedroppade det till Maggan. Utan respons.

Nu kommer knorren som ingen av dammråttorna visste om. För ingen visste om det alls. Ytterligare en anledning till att svärfadern prompt skulle åka tur och retur och just det här datumet var att han fyllde 85 år igår.

Igår var det även Captain’s Dinner och Dammråttorna gav sig tillkänna. Först Fru JÄVLA M här hemma, till mig (JAG VISSTE DET…men ändå lurade hon skiten ur mig). Och ungefär samtidigt på båten dök Maggan, konditorn och konditorns lärling upp vid makens och svärfaderns bord och presenterade sig som Dammråttorna. Sen kom en fotograf och plåtade dem vid bordet.

OCH HÄR SKALL FOTOT VARA SOM ALDRIG KOMMER!

Dum och Dummare liksom. Stendummast satt ju här hemma i soffan och försökte lösa det.

Knorren i det hela är att svärfadern blev fullkomligt skräckslagen eftersom han absolut inte ville bli firad och så hör han lite illa så han fattade inte att det var dammråttsrelaterat utan trodde att någon fått nys om hans födelsedag. Men se DET visst inte dammråttorna. Och när maken relaterade det hela till mig efter middagen skrattade jag så tårarna rann vid beskrivning av livrädd svärfar. Tajmingen var klockren och de visste inte ens om vilken tajming de hade. Skrämda svärföräldrar är ALLTID ett gigantiskt plus.

Det visade sig i alla fall att Maggan hade fått önskemål från Fru M i land och ägnat nätterna ihop med Hurtigrutens konditor Terje (kolla för guds skull hans sida nettbakeren.no och ge honom all kudos i världen för jobbet han gjort, för det är ju ett jättejobb de har gjort nattetid)

Och hur kände Fru M och Maggan varandra? Jo, någon gång på forntiden var de arbetskamrater trots att de idag jobbar inom vitt skilda branscher. Det var ett lyckokast att Maggan mönstrade på just Finnmarken. På den här resan.

Jag skulle vilja ge stående ovationer till Fru M, Maggan, Terje och övriga dammråttor på plats, men det kan jag inte, så jag får nöja mig med att göra det i bloggen.

Vilket jobb, vilket pokerfejs och vilket sjukt roligt mysterie de satte ihop.

Nu förväntar jag mig ett gästinlägg av Maggan för att få historien bakom kulisserna. Eftersom jag inte har en aning om hur det har gått till, bara ATT det har gått till.

Och det är jävligt skönt att slippa känna sig som Mellberg.

(Just det. Den där Fru M har ett läskigt bra minne. Kevlarbyxorna hade vi pratat om EN enda gång. Och EN enda annan gång hade vi pratat kennlar och jag hade berättat om Litens kennelnamn. Hon hade inte ens sett fotot på FB som var min misstanke.)

Stor gigantisk kram till Maggan, Terje och Fru M för ett sjukt bra iscensatt deckarmysterie.

När jag åker Hurtigruten kommer jag inte tala om det för någon alls. Och ge igen 😉

Och det pyser i skallen på mig. Eftersom jag var färdigletad. De misstänkta var hittade och jag var på väg med handklovar (med fluffigt rosa ludd på såklart).

Efter de här kommentarerna …

Och kommentaren innan som handlade om elefantvikning som jag var SNÄLL nog att deleta för att maken inte skulle se den, så var det klappat och klart. Det var Elefantpenismannen med hustru (Enlisailivet). Såklart. Vem annars skriver om vikta elefanter?

Men jag blev Mellberg i Läckbergböckerna. Den lite puckade polischefen som går händelserna i förväg. Inte Erika.

OM det nu mot all förmodan inte är Ola, som fortfarande är misstänkt på indicier. Starka indicier. Så har jag totalt tappat det. För både han och frun påstår sig vara oskyldiga.

Sen står det även i någon kommentar att de har lämnat ledtrådar och då undrar jag givetvis vilken roll maken spelar i det här om jag är Mellberg? Han är ju uppenbarligen blind OCH döv i sina spaningsförsök om han inte ens ser eventuella ledtrådar? Eller är det verkligen så att jag inte ser skogen för alla träd?

Vad vet vi så här långt då?

Vi VET att det är någon som är skillad nog att kollra bort mig med IP-adresser i sina kommentarer vilket kräver ett visst hum när det gäller just IP och analyser.

Vi vet ÄVEN att det är någon som har koll på bloggen, annars hade inte fokus legat på dammsugare. Och foppatofflor.

Sen vet vi att det är någon som har koll på mitt privatliv utanför bloggen men ändå på FB. Eftersom vi har Partagas, kevlarbyxor från Pelle P (som inte är med på resan). Och de förbaskade vikta elefanterna. Jag känner ingen mer än Ola som viker elefanter (vad jag VET). Jag känner ett par stycken som är skillade nog när det kommer till IP.

Och så skall jag SKÄRPA MIG? För att Dammråttorna känner sig avslöjade.

Till saken hör ÄVEN att Hurtigruten har mer än en båt och jag kan inte påminna mig om att mer än en person vet vilken båt han är på. Vilket är min kompanjon. Hon är även skillad nog när det gäller datatjafs, men med sex barn och en annalkande  jul så näe, jag kan inte misstänka henne. Det går bara inte.

Någon behagar skämta med mig aprilo, och jag är totalt clueless IGEN.

// Mellberg