Author: Victoria

Kvällens HOWL

Posted on | by Victoria | 9 Comments on Kvällens HOWL

Två på en och samma dag alltså. Och idag får Sintra vara med. Det är ju så mycket trevligare med rödbruna kanelbullar än vad det är med svarta. Svarta smakar bränt. Rödbruna är perfektion. Men oavsett färg så är det här nog något alla jyckar gör.

sintrabulle

Och alla bäddar genom att gå ett antal varv innan de kanelbullar sig. Helt oförklarligt beteende, soffan/golvet/sängen kan ju omöjligt bli bekvämare bara för att man har gått ett par varv. Ibland ser man även att de har varvat en stund, påbörjar läggning, men inser att den inte är perfekt än och reser sig igen för att ta ett trekvarts varv till. SEN är det perfekt. Väldigt underhållande och helt ojämförbart med människosovning. Såvitt jag vet i alla fall, jag måste erkänna att jag aldrig har provat att gå fem varv i sängen innan jag lägger mig ner. Det kanske är värt att testa?

Men nu får ni stoppa mig. För jag har berättat om det här beteendet tidigare. Börjar jag pyssla så pysslar jag tills jag “föräter” mig och lägger undan det på obestämd tid. Som hösten jag virkade sex stycken (eller om det var åtta?) julklappsponchos i olika färger. Jag virkade varje ledig stund i två månader, inklusive på lunchrasten. Sen blev jag väldigt mätt på både virkning och ponchos och bytte det mot stickning, sedan bytte jag stickning mot korsstygn, sedan bytte jag korsstygn mot armbandsvävande, sedan bytte jag … etc etc in absurdum.

Jag kan inte göra något med måtta. Fel. Jag kan göra en jäkla massa saker med måtta, rätt mening är; jag kan inte pyssla med måtta.

Men här är ju marknaden så himla obegränsad. Hundar gör ju så mycket konstiga saker så det blir ju inte som att virka samma mönster om och om igen. Däremot betyder ju det här att jag har glömt fota nya skrivbordet, glömt att visa nya cykeln (som jag inte provat än eftersom a) jag surar fortfarande yttepyttelite och b) appen bråkar så jag kan inte cykla till Robbie) och glömt att prata om allt annat som händer även om det inte händer så himla mycket upphetsande just nu.

Det enda upphetsande som har hänt de senaste dagarna är bara ledsamt och sorgligt och hör inte hemma här. Men jag skulle verkligen uppskatta om folk kunde sluta dö tackpåförhand?

Jag måste verkligen hämta min storskärm i Göteborg och min kontorsstol.

Under tiden fortsätter jag HOWL:a på lediga stunder.

Jo, jag gör det. Vid närmare eftertanke tror jag inte att det går att stoppa mig just nu.

Men jag ger ett löfte om att sluta glömma bort alla som är hundointresserade, det gör jag.

 

Kärt barn har många namn

Posted on | by Victoria | 22 Comments on Kärt barn har många namn

Och givetvis kunde jag inte hålla mig ifrån ritandet igår heller. Inte heller kunde jag hålla mig från att blåsa på plattan och “borsta av” med utsidan handen. Väldigt reflexmässigt, särskilt när man tecknar med blyerts först. Hjärnan kopplar verkligen inte att det är digital blyerts och inte analog.

Undrar hur många sådana reflexer man har utan att veta det. Dessutom undrar jag hur jäkla lång tid det skall ta att bli av med dem, för varje gång jag gjorde det fnissade jag skamset åt mig själv och sedan gick det en stund och så gjorde jag det igen. Och igen och igen och igen. Man suddar så väldigt mycket när man pysslar med mjuk blyerts.

Idag blir det ytterligare en Liten. Eftersom han inte bajsar som normala hundar, men det är trösterikt att hans faster bajsar på precis samma sätt. De två borde inte vara ensamma om det?

gabajs

OM han står still balanserar han alltid på två ben. Går balansbajsandet åt skogen börjar han promenera och korsa ännu fler ben och blir därmed en gåbajsare. Det är ett smärre mirakel att han inte har trillat omkull i sina egna fekalier. Stor står på alla fyra med finfin balans (men trycker däremot upp arslet mot träd/stolpe/buske) medan Liten ser ut som en lindansare, så mycket vickar han fram och tillbaka. Ju hårdare mage desto mer obalans. Det ser lite ut som att han promenerar ut skiten.

Ja. Det var gårdagens HOWL.

Med tanke på att Majabella faktiskt önskade sig specifika hundexter som platsar i HOWL så lämnar jag det öppet för alla. Ni kan till och med få önska hundras. Portugister är ju egentligen inte särskilt lättritade, medan spaniels av varierande slag är extremt ritvänliga.

Jag råkar ju bara vara väldigt partisk till portugister och det är ju Stor och Liten som gett upphov till min HOWL. Ihop med sina föregångare (som var två tibetanska terrierflickor) och alla andra älsklingshundar som har passerat och gjort både avtryck och intryck.

Det här med ljudbok och blyerts har gett mig två fantastiska kvällar i form av rensad hjärna.

Det är liksom HELT omöjligt att tänka på eventuella sorger och bedrövelser när man skissar på balansbajsande jycke.

Verkligen helt omöjligt.

Hundarnas SAOL

Posted on | by Victoria | 39 Comments on Hundarnas SAOL

Jag pysslade igårkväll igen. För att jag inte har haft något att pyssla med på evigheter då de flesta pyssel kräver tvåhandsfattning, som stickning, broderi, virkning etc etc. Att kladda med penna kräver bara en hand och jag har ju faktiskt den enorma turen att ha en uppfuckad vänsterhand när jag är högerhänt. Ja, just nu ser jag mörkret från den ljusa sidan eftersom jag inte har pysslat på tid och evighet.

För skitlängesen pratade jag med Birgit (visst var det vi som pratade ord som bara en hundmänniska kan förstå?) och idén om att göra en HOWL (hundarnas fonetiska motsvarighet till SAOL) var ett embryo i hjärnan på mig. Att dessutom kalla den HOWL gör det ju SÅ mycket roligare (japp, är man trött ordvitsare så är man – Oldsberg släng dig i väggen).

Igår fick Liten stå modell för det första ordet. Och jag ritade medan jag lyssnade på ljudbok vilket var rena terapin. Jag ritade mig trött och hjärnrensad helt enkelt, kan varmt rekommenderas.

Men snacka om att gamla vanor inte dör. Jag har ritat mycket i mitt liv, även om det nu var längesedan sist och jag bara är en glad amatör, men vissa saker gör man på instinkt. På ritplattan ritar man med ena ändan av pennan och suddar med andra ändan. Precis som med en vanlig stiftpenna.

Gissa hur många gånger jag borstade bort suddrester med utsidan handen och blåste på plattan?

Som jag fnissade åt mig själv varje gång jag gjorde det. DET kommer ta tid att jobba bort, för det finns liksom inga suddrester att borsta bort upptäckte jag förvånat varje gång.

I vilket fall som helst. Här kommer gårdagkvällens ord.

ostbage4

Är det något jag skall fortsätta med eller skall jag kasta hela idén på sophögen?

För det finns måååånga ord som platsar i HOWL, men som inte finns i SAOL.

Nu skall vi prata tatueringar

Posted on | by Victoria | 40 Comments on Nu skall vi prata tatueringar

Jag har ett gäng tatueringar, inte många och inte särskilt stora men de är mina och jag älskar dem.

Hundtassar på foten, delfiner på ankeln (oklart varför jag har delfiner där men det är min enda “oj jag råkade visst-tatuering”), stjärntecken på axeln och sedan tre olika på vänster underarm. Samma tatuerare, men tre olika “motiv” vid tre olika tillfällen. Texter plus min älskade kompassros och det ser ut så här.

10921856_10152956076660630_2083865099_n

10937288_10152956076680630_1139675853_n

Först hade jag en, något år efter hade jag två och slutligen lade jag till texten längs med armen (texten där somliga tror att det står Värnamo – det gör det alltså inte) och som alltid med tatueringar vänjer man sig. De blir en del av kroppen. En del tycker att det är fint och andra förfärligt, vilket är helt okay. Jag anpassar mig även till de som eventuellt tycker att det är förfärligt och brukar inte kasta just tatueringsarmen i ansiktet på människor jag inte känner och kanske behöver göra ett gott intryck på innan jag vet om de tillhör de som tycker att det är förfärligt eller inte.

Men armen har retat mig ett tag. Som alltid med tatueringar är man dessutom oftast bara nöjd och känner sig färdig under en period, sedan börjar man fundera lite till och … ett visst sug infinner sig. Svårt att förklara om man inte gillar det, de som gillar det förstår känslan precis. Och alla har sin gräns, min går vid heltatuerade armar och ryggar även om jag tycker att det är SJUKT snyggt på andra när det är bra gjort.

Armen då. Det som retar mig är att det fortfarande ser ut att vara precis just vad det är. Tre olika tatueringar på samma kroppsdel. Det var så jag ville ha det då, men ju fler år som går desto mer tycker jag att det saknar något som håller ihop det. En bakgrund. Så jag tjoade på bästa tatueraren och frågade vad för slags magi han kunde tänkas skapa (fördelen med att ha en tatuerare som även är konstnär – han är verkligen obeskrivligt duktig på både hud och canvas). Förslaget blev blått hav i bakgrunden. Jag tänker även snirkligt rep som “ram”, men inget är spikat. Mer än att jag skall dit nästa måndag och jag är både nervös och förväntansfullt pirrig. Men jag gillar hav. Och blått. Blått hav torde vara perfektion.

Makens protester blev dessutom väldigt lama den här gången, fascinerande nog. Jag trodde han skulle sparka bakut, hota med skilsmässa och ensam vårdnad av hundarna, men det hände … just inget alls.

Medan ni funderar över om det är bra eller anus skall jag passa på att hetsäta lite choklad i väntan på att motionscykeln blir ihopmonterad och så skall jag installera mig på skrivbordet som ömme fadern var här och byggde imorse (det får ni se sen).

Sen skall jag cykla till Robbie.

Och nej, det där med att jag kommer sitta på ålderdomshemmet och bekymra mig över min besudlade kropp funkar inte. Är gamla skrynkliga tatueringar mitt enda bekymmer så kommer jag vara generellt skitlycklig faktiskt. Det finns betydligt värre saker att bekymra sig över 😉

Ursäkta tystnaden men jag har varit EGO

Posted on | by Victoria | 19 Comments on Ursäkta tystnaden men jag har varit EGO

För presenten jag köpte för mormorpengarna kom idag. Men givetjävlavis behövdes en HDMI-kontakt på datorn och just DET råkar Macar inte ha (jag som trodde jag hade läst hela världens utbud av ritplattors tekniska specifikationer – den detaljen hade jag missat). Som tur var fanns en make med dåligt samvete inom hyfsad radie och han åkte såklart jättegärna flera mil för att köpa en adaptersladd till mig. Mannen som tycker att ritplattor är fåniga. För givetvis var det just en sådan jag köpte till mig själv för de pengarna.

Idag har han inte sagt att ritplattor är fåniga alls. Inte ens frågat var den kommer ifrån. Det händer att han faktiskt hajar att tala är silver och att tiga är guld.

Och inte nog med det. Jag fick ett paket på posten av Admin Anka. En riktig care package-födelsedagspresent. Sytillbehör, tuschpennor, världens finaste suddgummi (älskar suddgummin), glasögonställ och två olika sorters lakritschoklad. Som jag blev så glad över att jag grät en liten skvätt och som jag skall ta kort på när det inte ser ut som om en bomb har detonerat på soffbordet.

Det vill säga, jag skall ta kort på allt utom chokladen. För den råkade jag äta upp med en gång. Jag ursäktar mig med att min SKITFINA födelsedagspresent inte har kommit än.

Nåja. Ritplattan är i alla fall inte bara en leksak. Långt ifrån bara en leksak, men just nu får den lov att vara det.

Ikväll har jag producerat två högkvalitativa alster (hah). Ett foto som blev modern konst och ett påbörjat släktträd för att visuellt och pedagogiskt förklara vår besynnerliga släktkonstellation.

Det blev dock inte riktigt klart och eftersom jag får dåligt samvete när jag har varit tyst för länge så slänger jag ut det påbörjade.

tree2

HUR pedagogiskt ser det inte ut att kunna bli? Äpplen och päron liksom?

Päronen kommer bli Halvkusins familj och äpplena kommer bli makens familj.

Så, om ni ursäktar skall jag fortsätta pyssla lite nu.

Imorgon skall vi prata om min tatuering som skall finslipas nästa måndag, kan ni påminna mig om det?

Jag är tämligen säker på att vi kommer delas upp i två läger, de som älskar tatueringar och de som hatar tatueringar.

Själv tillhör jag den förstnämnda kategorin medan maken tillhör den sistnämnda och låter som att han är född ungefär 1914 med sitt eviga “det är bara kåkfarare och sjömän som vill se ut som du, usch … “