Men ingen hör det, gör det då något ljud?
Den filosofiska knuten har nog de flesta hört och funderat över?
I år känns det lite som att man kan lägga till ytterligare en filosofisk fundering. Om den nu är så himla filosofisk alls?
Just det här året känns det som att många, mig själv inkluderad, verkar ha dragit ner på julklapparna på riktigt och istället lagt krutet på valfri god gärning. Det är fint. Och god gärning betyder så mycket, det behöver nödvändigtvis inte betyda att man skriver en check. (Finns ens checkar längre?)
Men då kommer filosofiska frågan. Gills det inte om man inte basunerar ut det på olika sociala medier? Gärna med skärmdumpar från att ha sms:at HAV eller vad det nu kan vara?
Det verkar inte räcka att veta själv vad man gör, man måste även berätta för omvärlden vilken oerhört fin människa man är, ända in i decimalerna. Man verkar vilja vara en 200,78 kronors god människa för flyktingarna och 158,92 kronor god människa för utsatta barn. Och så vidare.
Är det bara jag som får en lite lite fadd smak i munnen av det, även om jag tycker att det är jättebra att folk skänker till höger och vänster?
Det känns lite som att man är ute efter de där www-klapparna på ryggen om vilken förträfflig person man faktiskt är och om man inte talar om det så vet ju inte www om att man gjort det. Vilket betyder att det faktiskt inte räcker att göra något fint som mottagaren vet, man själv vet och med en gnutta renare samvete kanske man sover lite bättre om natten.
Det där med träd som faller och ingen hör, den kan jag inte bestämma mig för. Men min åsikt om goda gärningar som basuneras ut, den är solklar. Genom att göra god gärning till tonerna av internetfanfarer och trumpeter och därmed få minst lika många cyberklappar på ryggen som antal kronor man gett, det ger gåvogivaren minst lika mycket om inte mer. Och förträffligheten vet inga gränser.
Det tycker jag är dödsläskigt. Man vill ha något för att man ger. Och ju fler sociala medier desto mer av folkets jubel.
I alla fall. Dan före dan som vi skall fira som två pensionärer på torpet. Inte ens med julmat faktiskt, utan med precis det vi är sugna på. Stor skall vara tomte och Liten skall vara pepparkaksgubbe och jag skall fotografera dem så mycket att minneskortet antagligen kommer ta slut och ni skall få se dem så mycket att ni kommer tröttna på dem. Om det nu ens är möjligt att tröttna på lurvskallar. Särskilt utklädda lurvskallar.
Det är vad jag ser mest fram emot på julafton. Att fotografera papperstjuvhundarna. Och att äta precis vad vi vill framför brasan.
Men först skall jag ut och köpa de två sista julklapparna enligt order från ömma mormodern.
Och du, Katja. Det var din lapp som låg på tungan i Litens mun, eftersom han var gamig nog att först ta en lapp och sedan en till och allt höll på att bli fel.
Du har härmed stående inbjudan till småstaden för att komma hit och gå på bio med mig.
Jag bjussar på det tröstpriset och hoppas att du inte bor i Långtbortistan? Och ber om ursäkt å Liten hunds vägnar.
