Ni som hänger hos Mona (i princip nästan alla med andra ord) kanske minns när det blev översvämning i källaren i augusti förra året.
Bara nio månader sedan alltså. Nästan ingen tid alls för maken att lösa det.
Det faktum att översvämningen visade sig vara bajsvatten borde ju ha satt en gasolbrännare i arslet på hennes make, men näe, det hela löstes ju temporärt med rengöring, slangkille och sedan dess har det stått en avfuktare i badrummet i källaren. Och man måste stänga kranen stenhårt för att den inte skall droppa. Svinpraktisk lösning, verkligen.
Sist jag var här råkade jag missa att vrida kranen tillräckligt hårt, vi var ute hela dagen och när vi kom hem var det ett badkar på golvet utanför toaletten. Vatten som ville rinna ut från toagolvet och ner i golvbrunnen utanför. Största problemet var bara att det låg en matta där, för säkerhets skull liksom. Om det kan läcka någonstans varför inte göra det ännu svårare för eventuellt vatten att faktiskt ta sig till den brunn som existerar.
Hennes make löste det genom att vika undan mattan och låta den torka och sen bara konstatera hur extra viktigt det är att inte glömma kranen. Sen valde han att glömma de toaproblemen igen.
Jag är gift med en rörmokarson. Även om han har en hel hoper vansinnigt irriterande sidor så är en av sidorna som inte är irriterande hans händighetsskills. Eftersom vi sover i källaren talade jag om för honom att toan var kass och gav honom instruktioner om kranavstängning. Sen talade jag om för Mona att han säkert kunde fixa det om hon ville. Han kunde åtminstone kolla på toan och konstatera vad felet var menade jag.
När jag gick och lade mig igår frågade jag maken om han kunde kolla på toan och fick svaret:
– Äh, det har jag redan konstaterat. Det är vattenlåset. Sen är visserligen blandaren kass med, men byter man vattenlåset blir åtminstone inte några droppar en hel swimmingpool på golvet.
Jahapp. Man kan ta sonen från rörmokeriet men inte rörmokeriet ur sonen?
Idag drog jag och lunginflammationsmaken en sväng till Bauhaus.
Där maken köpte ett nytt vattenlås och vaddetnuvarmer som behövdes för att fixa källartoan. Jag talade däremot om att det var oerhört osäkert att det existerade några som helst verktyg i det universumska hemmet. Förutom kanske släggan han använde för att riva lite i hallen.
Sen kom vi hem och vid middagen frågade han Monamaken om han hade en bågfil och en…rörtång kanske det var?
– Mjae…jo det har jag nog. Fast det kan hända att det ligger på jobbet.
– Jamen har du en <insert annan slags såg här> då?
– Mhmm…kanske? Fast den ligger nog också på jobbet?
Då tittade maken lite konstigt på Monamaken och sa “men har du inget alls hemma?”.
Och fick svaret:
– Jomen det är klart jag har, jag har massor med verktyg, det behöver jag ju ha NÄR jag renoverar.
HAHAHAHAHAHAHAHAHAHA!
Nyss jagade maken upp Monamaken och ville inventera hans verktygsförråd. Så att det åtminstone skulle gå att ta reda på vad som eventuellt (antagligen) fattades inför morgondagen.
Gissa vilka som hänger nere på dass i detta nu?
Ni får själva lista ut vem som är arbetsledare (sällskapsdam) och vem som ligger på knä med rörläggarspricka mellan skinkorna.
Den här installationen kallas även “vuxna män gör saker tillsammans”.
Det är ju för all del lite rart. Och arbetsledaren (sällskapskärringen) är ju faktiskt väldigt bra på Excel. Samt att dansa lite som Michael Jackson.
Man kan inte vara bra på allt?
Eller ens snabb?
(Det fanns alltså verktyg?)
