Mönstrade på en stund.
Month: July 2013
Living on the edge
Vi brukar vara två kaptener som inte har riktigt samma åsikter om framförande av fartyg. Men idag har vi tydligen noll.
Spännande värre.
Eller så har jag tagit på mig rollen som sällskapsdam åt hundarna.
Medan tillförordnad kapten kör på övervåningen.
Om han är irriterande i sina åsikter som kapten i allmänhet, så är han än mer irriterande där uppe. Då finns det inget jag avskyr mer än den här, faktiskt rätt livsnödvändiga grejen på en båt.
För han missbrukar den. Den är inte bara kopplad för nödrop, det sitter en likadan på övervåningen. Som även funkar som snabbtelefon mellan övervåning och undervåning. Maken ringer aldrig mig i onödan i verkliga livet, men den här går varm.
– Kan du komma upp med dricka/verktyg/vad som helst som inte är akut nödvändigt.
Eller.
– Kolla fendrar/båtar/hundar/gardiner/oljetryck.
Det går att rycka ur sladden. Jag överväger det.
Men det positiva är att vi varit på samma båt i flera timmar utan att jag har mönstrat av ännu.
Det måste ju vara något slags rekord för i år åtminstone.
Dessa norrmän
Om någon har vägarna förbi Nordkoster så har lille Herman tappat något som tydligen är honom väldigt kärt.
Annars sätter man ju inte upp en sådan här efterlysningslapp nere vid bryggan. Man kan anta att det är ganska akut.
Men hur har det gått till? Och ser den inte lite underlig ut?
Det får mig osökt att tänka på den här låten med King Missile.
Ja, jag lyssnade på sådan musik för tusen år sedan. Men skit i “melodin”, lyssna på texten. Vansinnigt rolig, och kanske trösterikt för Herman att han inte är ensam?
Morgonens betraktelser
Min man har köpt nya solglajjor nu efter ögonoperationen,som han för övrigt är grymt nöjd med. Bara tanken på att aldrig mer behöva glasögon får mig att bli blåbärsrisgrön av avundsjuka.
Men det var ju det där med smak. Han har ingen. För han använde glatt dessa hela eftermiddagen/kvällen igår och tyckte nog att han såg rätt piffig ut. Tänk nu att detta bara är det som är högst upp på knoppen, han har ju såklart foppatofflorna på sig för att komplettera outfiten. Mittenkläderna är det som råkar ligga överst i hans vaskgarderob.
Ja, jag känner mig som en personlig assistent ganska ofta. Med den stora skillnaden att de som behöver personliga assistent oftast inte har hälften så dålig smak.
Det var en smula svårt att försöka prata om allvarliga saker som exempelvis bokslut med honom. Han kändes inte helt seriös att kommunicera med.
Så jag erbjöd honom att låna ett par ur min gigantiska samling eftersom jag inte kommer kunna använda vanliga solbrillor speciellt ofta. Mina favoriter dessutom. Skitsnygga.
Men nä. Han kände sig fånig i dem. Fånig. I. Dem?
Men inte i de som ser ut att komma från Buttricks?
Även jag fick en present. Ett par zombiestrumpor. Passar mig alldeles utmärkt. Med de på fötterna kan jag gå jättelångsamt, se läskig ut och inte ha någon hjärna. Inte helt olikt Gunilla Persson faktiskt. Om jag bara går med fötterna väldigt mycket utåt. Mycket nöjd.
Nu är det dags att dra på sig strumporna och åka lite båt ut till ön för att hänga med syster, svåger, deras två barn, kusin från USA (inte den som gifte sig, hans syrra), kusins man och deras två barn.
Jag gissar att både zombiestrumporna och glajjorna kommer göra succé.
Jag gissar också att jag kommer vara helt utmattad av barnhäng (ej att förväxlas med barhäng) ikväll.
Den som lever får se.
Som de gamla benen har saknat
Hej älskade älskade fotmaskin. Jag inser att kroppen sviker mig när det första jag gör vid ankomst Strömstad är att sätta på dig.
Jag lovar att aldrig mer lämna dig i så många dagar. För du har inte bara hjälpt mig med mina onda svullna ben, mina nattvallningar är inte lika frekventa.
Vi skall aldrig mer vara isär så länge. Du mötte mina stabbiga smärtande ben på dina små hjul i solnedgången. Och nu sitter vi här fot i fot.
Det finns bara en av oss och det är vi!
