Nu skall jag knata över till grannen och sitta och hyssja på honom medan jag njuter av att förhoppningsvis få se Steve Angelo balansera över poolen i högklackat.
Två veckor utan fruar ger abstinens. Svår abstinens.
Nu KÖÖÖÖÖÖR VI!
(Och glöm för guds skull inte att ha koll på tävlingen imorgon. Ni kommer bli glatt överraskade. Och kanske förvånade)
Är ni här?
Först, imorgon kommer en vansinnigt bra tävling på bloggen. Som inte har med min ineffektivitet som flyttpackare att göra. Mer med … dagen och årstiden. Tro mig, ni vill absolut inte missa den. Ha örnkoll imorgon, det är mitt råd.
Det svåraste rummet är i alla fall rensat nu och jag har en låda med foton och andra mysko nostalgiprylar. Saker jag inte ens visste fanns på bild.
Här är saknad pålle. Som jag fick ge upp någon gång före millenieskiftet. Tiden räckte inte till.
Nu skulle jag inte klara ett dressyrpass om så livet hängde på det.
Om någon hittar min borttappade balans hade det varit trevligt att få tillbaka bara en bråkdel av det jag hade.
Sedan ett helt orelaterat foto med väldigt kort hår. På tunnelbanan i New York med famnen full av cup cakes från Magnolia Bakery (Sex and the City-followers borde veta).
Jag vaktar dem med mitt liv. Och med mitt korta hår.
De var värda att vakta med livet som insats.
Nu skall jag försöka sluta knata på minnesstigen och fokusera på packningen.
Vi ses till fruarna.
Jag bor i en krigshärd. Det är saker överallt och jag fastnar i cirka alla lådor där det ligger skojiga saker.
Det får ta den tid det tar för jag är inte särskilt effektiv.
MEN. Stort men här. Det finns ju ingen tv kvar och det är ju fruarna imorgon!
Jag löste det genom att knata in till grannen som skulle jobba kväll. Det betyder att hennes man blev betydelselös och får finna sig i att inte titta på något annat än trean mellan åtta och nio imorgon, för då kommer jag och datorn att göra ett hostilt övertagande av deras soffa.
Men det känns fint på något vis. Att spendera en av de sista kvällarna i huset med att sitta och hyssja på granngubben medan vi kollar ihop här.
Jag är åtminstone effektiv i min fru-planering?
… kommer upp i lådor. Alla tidningar med artiklar och reportage. En bunt i alla fall, resten dyker kanske upp när jag närmar mig vägs ände.
Det var några år sen skulle man kunna säga.
Någon som känner “grabbarna” på fotot? Som antagligen inte är grabbar längre.
Och vems är den rara jycken? Det reportaget var farligt att göra, eftersom jag stötte på en omplaceringshund som var av samma ras som Tilda. Det gick så långt att vi var ute med tibbeflickorna och omplaceringen för att se hur de fungerade ihop och fungerade gjorde de. Fantastiskt bra dessutom. Däremot kommer jag inte ihåg vad det föll på och varför hon inte flyttade in med oss. Selektivt minne kanske?
Vissa lådor och skåp är rena guldgruvan.
Men man fastnar ju när man hittar dylika ting.
Jag har det ju lite trassligt med min sömn, eller snarare frånvaron av sömn, men det verkade gå över när jag kom till huset. Jag skulle bara lägga mig en liten stund, medan det jag väntade på att pannan skulle spotta igång och det skulle bli varmt.
Det var igår, runt 16.00. Sen vaknade jag inte igen förrän klockan var halvtio på kvällen och då var jag gött mosig i skallen. Fortfarande dödstrött. Jag sover aldrig dagtid. Jag sover ju knappt nattetid.
Då insåg jag att den där packningen, den skulle få vänta till idag. Så jag satte mig i vardagsrummet och försökte förklara för den känslosamma tegelstenen varför jag tycker det är så jobbigt. Eller åtminstone bara delar av jobbigheten. Att det känns som att jag överger mina tibbetjejer, bland annat.
Jag insåg meningslösheten i att försöka förklara när det gick att se i ögonen på honom hur tomt det var i hans skalle. Han kan verkligen inte relatera. Och då är det ju rätt bortkastad tid att försöka förklara. Han bekymrar sig över mer handfasta saker. Som överhuvudtaget inte bekommer mig.
Då gick jag och lade mig igen.
Idag knatar jag däremot omkring i det här.
Medan han är och köper ny kyl och frys. Den gamla, som inte är särskilt gammal, verkar ha havererat.
Handfasta grejor som sagt. Och win för nya ägarna att det upptäcktes nu.
Det här får ta den tid det tar, bortsett från deadline första december då.
Vi verkar dessutom bli tvungna att klämma in ett veterinärbesök också, som bonus liksom. Den lille har fått analsäcksinflammation (alltid världens roligaste ord att säga), talade Stor om för oss. Liten är totalt obekymrad men Stor är arg på hans rumpa och kan inte låta den vara.
Vi har alltså en analsäcksexpert (ännu roligare ord att säga) i familjen.
Vissa hundar letar svamp, andra håller koll på insulinnivåer. Den här är expert på rumpor.
Nu skall jag kasta mig ut bland kartongerna igen.
Efter att ha sovit i närmare ett dygn lär ju inte just det behovet vara så stort just idag?