Jag måste visa nu och jag måste tala om hur sabla nöjd och glad jag är över ringarna jag yrade om häromdagen.

Först tackade jag ju Tina för att hon tipsade om Amanda och sedan berättade jag ju vad jag äntligen hade beställt efter att ha fått loss den fastcementerade tummen ur ändalykten efter att ha ältat sedan i juni.

Däremot borde jag inte ha skrivit inlägget när jag var bortom trött eftersom jag dels skrev fel på vad jag hade beställt (och skrämde livet ur Amanda som trodde att hon hade missuppfattat mig när det i själva verket var jag som hade vissa kommunikationssvårigheter med mig själv) och dels skrev att både hjärta och ankare betydde kärlek.

Som sagt, vissa inlägg bör man inte skriva vid akut trötthet. Då blir det fel. Själva beställningen var dock rätt.

Nu har ringarna kommit och jag gör små hoppsasteg av konsumtionsglädje. Hade jag orkat hade jag hoppsaskuttat hela vägen till uthämtningsstället, men det tillåter dessvärre inte min medelålders usla kondition, så jag tog bilen.

Alltså. Kolla här. Verkligen kolla, det här blir man (jag) lycklig av.

Det började med att jag såg ringfamiljen i Amandas webshop. Jättefina.

Men eftersom jag inte ens kan beställa en pizza utan att lägga till oliver och dra ifrån lök och vilja ha såsen vid sidan om så klarade jag givetvis inte av att beställa ringar utan att lägga till och dra ifrån heller. Och jag hade en vision om tro, hopp och kärlek och att det inte skulle vara text utan berlocker i ringarna. Inga problem, sa Amanda, och beställde berlocker/hängen och sedan visste jag inte så mycket mer förrän jag fick en sneak peek på resultatet när jag kollade instagram.

Bild lånad från instagram/namnsmycken.com

Löjligt fina. Berlocker fungerar alltså utmärkt i ringar också. Inte bara i halsband och armband. Och då hade jag ju inte ens sett dem i verkligheten utan satt hemma i tv-soffan och suktade.

Innan jag visar hur de ser ut på mina stora händer måste jag även tala om det här, medan vi pratade om slutprodukten berättade Amanda att hon hade en annan typ av ringskena som var ställbar. Dock lite mindre och nättare än de på bilden ovan. Eftersom mina händer inte är särskilt nätta alls funderade jag i cirka tre minuter och bestämde mig för att den varianten skulle passa betydligt bättre som över knogen-ring. Med lurvskallarnas namn på. Det ingick inte ens i min originalplan utan blev ytterligare en beställning. Lite som såsen vid sidan om när jag köper pizza.

Det blev alltså så här.

Perfektion.

Om man bortser från att naglarna skulle varit snyggt nymålade, men att det där med ombre inte alls blev ombre när jag försökte igår. Jag inser idag att det berodde på att jag inte läste några manualer alls utan bara tittade på filmklipp där det ser busenkelt ut. Nu har jag läst manualer och förstått att jag gjorde alla upptänkliga fel och tänker försöka igen när jag har samlat ihop min knackiga självkänsla och fått tillbaka tålamodet.

Och så ringen med favoritcitatet av Al Capone.

 

Don’t mistake my kindness for weakness. I am kind to everyone, but when someone is unkind to me, weak is not what you are going to remember about me.

 

Så himla glad och nöjd.

Jag har ju ett antal ringar som jag aldrig någonsin tar av mig. På riktigt aldrig alltså. Nu vet jag inte ens om jag kan ta av mig dem pga viss viktuppgång, men ett par fingrar har jag över och de får skifta ringar lite då och då.

Nu kommer det dock att bli färre byten eftersom jag aldrig kommer ta av mig knogringarna där älskade lurvskallarnas namn är inhamrade och de enda jag kommer byta mellan är tro, hopp och kärlek-ringarna och citatringen.

Jag älskar ringar. Jag älskar ringar som betyder något ännu mer. Och jag bär sällan andra smycken, förutom örhängen.

Och som vanligt är jag inte sponsrad. Faktum är att Amanda levde lyckligt (?!) ovetande om att den här bloggen existerade fram till ringarna var klara och redan på väg i posten.

Jag är bara genuint glad och lycklig över slutresultatet.

För att uttrycka sig på ren svenska, fan vad bra hon är och vad bra det blev.