Lite kaotiskt måhända?

Posted on | by Victoria | 18 Comments on Lite kaotiskt måhända?

Jag bor i en krigshärd. Det är saker överallt och jag fastnar i cirka alla lådor där det ligger skojiga saker.

  

Det får ta den tid det tar för jag är inte särskilt effektiv.

MEN. Stort men här. Det finns ju ingen tv kvar och det är ju fruarna imorgon!

Jag löste det genom att knata in till grannen som skulle jobba kväll. Det betyder att hennes man blev betydelselös och får finna sig i att inte titta på något annat än trean mellan åtta och nio imorgon, för då kommer jag och datorn att göra ett hostilt övertagande av deras soffa.

Men det känns fint på något vis. Att spendera en av de sista kvällarna i huset med att sitta och hyssja på granngubben medan vi kollar ihop här.

Jag är åtminstone effektiv i min fru-planering?

Det som göms i snö…

Posted on | by Victoria | 7 Comments on Det som göms i snö…

… kommer upp i lådor. Alla tidningar med artiklar och reportage. En bunt i alla fall, resten dyker kanske upp när jag närmar mig vägs ände.

 

Det var några år sen skulle man kunna säga. 

Någon som känner “grabbarna” på fotot? Som antagligen inte är grabbar längre.

Och vems är den rara jycken? Det reportaget var farligt att göra, eftersom jag stötte på en omplaceringshund som var av samma ras som Tilda. Det gick så långt att vi var ute med tibbeflickorna och omplaceringen för att se hur de fungerade ihop och fungerade gjorde de. Fantastiskt bra dessutom. Däremot kommer jag inte ihåg vad det föll på och varför hon inte flyttade in med oss. Selektivt minne kanske?

  
Vissa lådor och skåp är rena guldgruvan.

Men man fastnar ju när man hittar dylika ting. 

Rörande rörigt

Posted on | by Victoria | 3 Comments on Rörande rörigt

Jag har det ju lite trassligt med min sömn, eller snarare frånvaron av sömn, men det verkade gå över när jag kom till huset. Jag skulle bara lägga mig en liten stund, medan det jag väntade på att pannan skulle spotta igång och det skulle bli varmt. 

Det var igår, runt 16.00. Sen vaknade jag inte igen förrän klockan var halvtio på kvällen och då var jag gött mosig i skallen. Fortfarande dödstrött. Jag sover aldrig dagtid. Jag sover ju knappt nattetid.

Då insåg jag att den där packningen, den skulle få vänta till idag. Så jag satte mig i vardagsrummet och försökte förklara för den känslosamma tegelstenen varför jag tycker det är så jobbigt. Eller åtminstone bara delar av jobbigheten. Att det känns som att jag överger mina tibbetjejer, bland annat.

Jag insåg meningslösheten i att försöka förklara när det gick att se i ögonen på honom hur tomt det var i hans skalle. Han kan verkligen inte relatera. Och då är det ju rätt bortkastad tid att försöka förklara. Han bekymrar sig över mer handfasta saker. Som överhuvudtaget inte bekommer mig.

Då gick jag och lade mig igen. 

Idag knatar jag däremot omkring i det här.

  
Medan han är och köper ny kyl och frys. Den gamla, som inte är särskilt gammal, verkar ha havererat.

Handfasta grejor som sagt. Och win för nya ägarna att det upptäcktes nu.

Det här får ta den tid det tar, bortsett från deadline första december då.

Vi verkar dessutom bli tvungna att klämma in ett veterinärbesök också, som bonus liksom. Den lille har fått analsäcksinflammation (alltid världens roligaste ord att säga), talade Stor om för oss. Liten är totalt obekymrad men Stor är arg på hans rumpa och kan inte låta den vara.

Vi har alltså en analsäcksexpert (ännu roligare ord att säga) i familjen.

Vissa hundar letar svamp, andra håller koll på insulinnivåer. Den här är expert på rumpor.

Nu skall jag kasta mig ut bland kartongerna igen.

Efter att ha sovit i närmare ett dygn lär ju inte just det behovet vara så stort just idag?

Igår surade jag och idag fattade jag

Posted on | by Victoria | 30 Comments on Igår surade jag och idag fattade jag

Varför jag surade igår.

Och då började tårarna trilla när jag satt på toastolen.

Jag har sålt mitt hus som jag köpte när jag var 24 år. Ett hus är ett hus, det är ingen big deal. Men. Och det finns ett gigantiskt MEN i just det här fallet.

Min kompis på högstadiet bodde i just det här huset, med sin tibetanska terrier Andy. Vårt gästrum var hennes flickrum. Min bästis bodde fem längor bort, med sin tibbe, Tufsen. Vi bodde på andra sidan berget med vår tibbe, Charlie. Sedan flyttade jag dit som halvvuxen med mina ettåriga tibbeflickor. Och bodde där till de vandrade över Regnbågsbron när de var 15 respektive 16 år gamla.

När den äldsta tibbeflickan var ensam kvar flyttade det in två kattbäbisar. Sedan en till. En av pojkbröderna blev påkörd, den andra flyttade hemifrån och skaffade sig en ny mamma och den lilla fegisen ligger just nu och kurrar på min arm.

2010 kom Stor in i huset. 2013 kom Liten. Liten hann inte bo där på heltid särskilt länge, men Stor gjorde det.

Vi bor precis vid en trollskog som jag kan utantill och innantill efter att ha gått där i hela mitt liv. Oftast med hundar, väldigt sällan utan.

Det är inte huset jag inte klarar att lämna, det är alla hundar och katter som bott i det och gått i dess omgivning. Som jag har skrattat åt, gråtit över och kelat med.

Det är alltså hundarna som är problemet. Och att jag har pinkat upp ett väldigt stort revir tillsammans med dem som jag inte riktigt kan hantera att någon annan skall ta över.

Det är bara ett hus?

Med tanke på att maken är ungefär lika känslosam som en tegelsten fattar han såklart inget alls.

Det är inte säkert att han överlever de här packdagarna.

Och jag kommer skaffa alibi. Ett vattentätt sådant.

Från kust till kust

Posted on | by Victoria | 7 Comments on Från kust till kust

Jag fick ett sms igår kväll, från Husfruen, med lite bilder som fick mig att börja gapskratta. Husfruen och Sanna var på shoppinggalej och när de knatade förbi en Synsambutik gick de in och provade glasögon. Sjukt snygga glasögon dessutom. Spridningen från västkust till östkust gick snabbare än en zombieapokalyps.

12205109_10153241300882634_723162074_n

De funkar ju klockrent på Husfruen och Sannas val var skitsnygga de med. Men larmen kunde ju varit lite mer diskreta eftersom det ser ut som att det hänger en spionkamera anno 1999 på skalmen. Då är det ju bara “trist” att Husfruen faktiskt inte behöver dem eftersom hon har lika bra syn som en hök.

Idag skulle vi åkt till Göteborg för att tömma huset. Nu har det varit än det ena och än det andra som har gjort att vi har skjutit på det dag efter dag sedan i måndags. Men idag var det spikat. Ristat i sten. Bestämt.

Ända till igår.

Han den där som glatt inreder med spetsgardiner har ett till särintresse. Gevär. Jag tycker kanske att det är två intressen som inte riktigt går ihop, men han verkar helt obrydd. Lite som arsenik och gamla spetsar, fast i nytappning. Det betydde såklart att han ställde in dagens avresa eftersom väldigt efterlängtat gevär kom i posten idag efter lång väntan på vapenlicens.

Det var väldigt längesedan jag såg honom kvittra upp tidigt på morgonen för att åka iväg och ha vapenvård och provskjutning. Eller ja, det var inte längesedan jag såg honom ha vapenvård, men det där morgonkvittrandet är så sällsynt att det är utrotningshotat.

För egen del betyder det ännu en dag med hetstänkande inför packning av hus.

Nu har jag haft stresspåslag över den här uppgiften i en vecka. Imorgon är det dags. Inga mer “jag skall bara”. Vi hinner inte med fler “jag skall bara” om vi skall hinna ut ur huset innan de nya ägarna knatar in.

Men ja. Nu vet ni vad jag gör. Jag har ågren över huspackning och maken skjuter lerduvor.

Han är tack och lov alldeles för blödig för att använda samlingen till att skjuta riktiga djur, där går gränsen vid flugsmälla.