Minns ni puckot som dök upp för ett par somrar sedan? Jag skulle tippa på att det går att läsa sommarinlägg från de två senaste åren och se precis när han bjöd in sig själv hemma och bjöd ut sig själv på båtturer trots att jag verkligen inte tålde honom från dag ett. För jag var arg som ett bi i de inläggen. Han hade ingen fingertoppskänsla för när det inte var läge och dessutom en olidlig besserwisser (dvs värre än jag, hah!) och som körsbäret på tårtan har han dåligt ölsinne och blir … jamen ännu mer olidligt besserwissrig och dessutom bråkig.
Han är den enda av makens kompisar som jag verkligen inte gillar. VERKLIGEN inte gillar. Och jag vägrar börja gilla honom. Men maken får ju såklart gilla honom när jag inte är med. Han får för all del gilla honom när jag är med också, men skulle jag råka vara med är det lika bra att jag är helt tyst. Är jag inte tyst går det åt skogen. Alltid.
I lördags lämnade vi ju stor hund och mindre hund med mexikansk cowboy på ryggen till min ömma moder för att gå på båtmässan.
Det var bestämt sedan ganska långt tillbaka att vi skulle göra den här helgen och båtmässan tillsammans med puckot, puckots flickvän (som är sjukt trevlig men har lite besynnerlig smak när det kommer till män?), bästa norska kompisen och flickvännens pappa. Och det hade bokats rum på Gothia Towers. Ett till mig och maken, ett till puckot med flickvän och ett till kamrat norrman och flickvänspappan.
Båtmässan är stor och hotellet likaså, därmed såg jag det som hyfsat problemfritt eftersom jag var rätt säker på att vi inte skulle hänga särskilt mycket med dem. Vi är inte särskilt intresserade av samma saker. Så jag sa hejsan svejsan när vi checkade in och sedan stängde jag pajhålet tills vi gick till respektive rum. Inget gruff alls. Och sedan knatade jag och maken ner på mässan för att möta älsklingskompis med dotter och dagen spenderades med dem ända till mässan stängde och vi mer eller mindre blev utsjasade.
Vi knatade upp på rummet och jag hade blivit ombedd att försöka överleva en middag med resten av sällskapet utan att gruffa. Inga problem. Jag var på gott humör.
Sen var jag inte det längre.
Först gick vi över till puckorummet. Där satt de andra fyra vi inte sett röken av på hela dagen tillsammans med alldeles för mycket Captain Morgan. Och det hade nog sölats en del i pubarna på båtmässan innan Captain Morgan gjorde dem sällskap.
Allså, missförstå mig rätt nu. Det är inte min business vad och hur folk dricker även om jag själv inte dricker mer än en Bellini på Grand två gånger om året. Men sitter man på ett oerhört mysigt hotell när klockan inte är mer än sju på kvällen med planer att gå ut och äta tycker jag att det är väldigt praktiskt om inte väl valda delar ur sällskapet är karatefulla. Men jag skötte mig. Vilket egentligen bara betyder att jag stängde pajhålet igen medan vi satt på rummet.
Det första som hände var att det tydligen provocerade det något (milt sagt) onyktra puckot att jag drack cola ur en burk och jag fick erbjudande om en öl. Jag tackade artigt nej. Då byttes erbjudandet mot propsande, men jag fortsatte säga nej. Och slutligen talade han om för mig att jag var tråkig som inte drack när faktiskt ALLA drack (vilket inte var sant, maken drack inte heller). Då började det brista för mig. Men jag bet mig i kinden och frågade bara HUR exakt det kunde vara trist för honom om inte jag tog en öl och så sa jag att jag INTE VILLE DISKUTERA DET MER. Med lite större bokstäver än så.
Sedan var jag tyst igen.
Det bestämdes att vi skulle åka upp i toppbaren och ta en drink och sedan gå ut och äta.
Då var kamraten och flickvänspappan mer än lovligt packade och flickvänspappan kom inte in för att han var för berusad.
Det är näst intill omöjligt att bli nekad att komma in på den baren. Och jag VILLE verkligen vara där för att ta en cola och njuta av utsikten.
Gissa vem som tvunget skulle dividera med vakterna för att de hade FEL och att de borde släppt in flickvänspappan?
Där någonstans tappade jag det.
Det var en sak att den 72-åriga flickvänspappan hade hivat i sig så mycket fulsprit att han inte blev insläppt, för han insåg det och lommade tillbaka till rummet för att gå och lägga sig. Men att göra en diskussion av det och bli arg när man är närmare 50, då är man ute och seglar.
Då råkade jag explodera. Fast ovanligt tyst för att vara mig. Jag fräste något jag inte minns, klampade ut ur baren, tog hissen ner och så gick jag med infanteristeg tillbaka till rummet, bommade igen dörren och gick och lade mig. Dödshungrig såklart. Maken kom efter och sa att han bara skulle gå och ta något att äta (han visste att jag inte skulle gå ut ur rummet om det så var under pistolhot) och sedan komma tillbaka. Det gjorde han.
Igår när vi checkade ut gick jag ut ur rummet med väskorna, noterade resten av sällskapet utanför och så infanteristegade jag förbi dem igen utan ett ord, och så tog jag hissen ner, checkade ut och satte mig i bilen.
Sedan andades jag igen. Normalt. Och så åkte jag, maken och kamrat norrman till mamma och åt söndagsmiddag och pratade strunt till det var dags för make, kamrat och hundar att åka tillbaka till skogen. Jag stannade. För jag är på väg till hufvudstaden i detta nu.
Jag skulle ha berättat det här redan igår när de hade åkt, men jag hade ingen ork. Luften hade gått ur mig totalt. Jag lade mig raklång, tänkte vänliga tankar om saker jag tycker om och bukandades i fyrkant.
Alltså. Har jag orimligt uselt tålamod?
Jag gjorde sådant när jag var 25. Inte 55.
Och jag hoppas verkligen att jag inte gör det när jag är 72?
