Nu finns det bildbevis från kalaset. Jag är inte överdrivet snabb, det medger jag.

Mormor välkomnar alla med en champagneskål. Och undanbad sig all form av sång.

Precis som sitt ömma barnbarn hatar hon att vara på fel sida kameran. Att bli fotograferad är bland det värsta hon vet, grus på golvet och dukar som ligger på fel plats, är bara snäppet värre än att fastna på bild. Men eftersom hon kollar på Oprah och Dr Phil hela dagarna har hon järnkoll på hur man gör för att se yngre ut. Man blir tydligen aldrig någonsin för gammal för komplex. Mormor hatar att det ser ut som om kinderna hänger på henne (vilket betyder att även jag kan leva i trygg förvissning om samma komplex i 50 år till). Hon har helt enkelt listat ut att man skall göra så här.

Man kan ju dra lite i kindbenen för att strama åt det lite här och lite där?

Det fortsatte ömma mormodern med. Jag tror till och med det var ett krav för att gå med på att ta de där obligatoriska blomkorten som var så populära förr. Ni vet de där “sätt gamlingen bland alla fådda blommor så gamlingen ser levande begravd ut”. Gamlingarna såg till och med motsträviga ut förr i tiden på dylika foton. Det blir inte bättre med åren. Jösses så irriterad mormor blev när somliga arrangerade om alla blomsterkvastar för att ha fotografering.

Men som sagt, drar man bara bak kinderna, då kan man åtminstone genomlida begravningsfotandet.

Vi försökte inte ens sätta hundra ljus i tårtorna. Däremot bad vi bageriet, lite i smyg när mormor inte visste om det, att faktiskt skriva på tårtan.

Och vilken tårta sen då! Jag har aldrig ätit en så god tårta. Jag är egentligen inget fan av tårtor. Men den här hade jag kunnat äta morgon, middag och kväll. Mörk choklad med pärongrädde och bitar av konserverat päron i fyllningen, som därtill var ljusgrön. Pärontårta med choklad var något helt nytt, som jag varmt rekommenderar.

För dagen hade vi även tillträde till finsoffan. Den som hade plastöverdrag i säkert tio år.

Där fick styvfar, make och öm moder sitta (mamma gillar inte kameror heller).

Det coolaste av allt var dock det här.

Tycker i alla fall jag. Mormor fnös åt det och sa att det bara var skräp när det inte ens var påskrivet. Dessutom tyckte hon att det var extra fånigt att det inte stod “Kungen & Drottningen”.

“Det där tramset kan ju komma från vem som helst, hur skall man kunna veta sådär vem Carl, Gustaf och Silvia är”, muttrade mormodern.

Jag tyckte inte att det var kattskit i alla fall. Det är minsann inte alla som fyller hundra och får brev från knugen.

Ett lyckat kalas hur som helst.

Dessutom tycker jag fortfarande inte att mormor ser ut som en hundraåring, men jag har ju inte så många att jämföra med.

Nu är det alltså dags att krypa ut genom fönstret och försvinna?

Det blev en dag till hos mormor. Jag och mamma drog dit idag igen för att lägga de manglade dukarna på exakt rätt plats i byrålådan och sortera silvret. Vi nådde inte perfektion i lördags.

Det betyder att jag är a) tröttare än en björn på vintern och b) och maken har gått om varandra sedan i lördags och jag har fortfarande inga foton att presentera från det skojiga kalaset.

Med andra ord gör jag bara en liten instickare här för att inte bli efterlyst. Med ett foto jag snott av mamma.

Har man ramlat och fått blåklockor i ansiktet så har man. Då fixar det “lilla” barnbarnet det med smink.

Notera gärna bristen på rynkor i mormors ansikte.

Hon är HUNDRA år! Jag har fler rynkor än hon har.

Vem fick alla bra gener?

Och mormor trillade inte en endaste gång igår. Hon var i sitt esse hela dagen, medan jag och mamma hade kökstjänst.

Det var hejdlöst lyckat med otroligt god mat från Laxbutiken. Men jag kan ju tipsa om mängden man får när man beställer. Vi beställde varmrök lax, kallrökt lax, dillstuvad potatis och två såser till för 15 personer. Vi var 14 personer och mormor bekymrade sig över att det kanske inte skulle räcka, det är ju oerhört pinsamt när maten tar slut.

Här fanns det inte en janne att maten kunde ta slut, trots att alla åt med god aptit och tog minst två gånger. Det blev ett helt laxfat över (av tre totalt) och säkert två tredjedelar av potatisen. Dessutom kan hon skänka bort hektovis av romsås och hovmästarsås idag om hon vill.

Vi drog hemifrån vid tiotiden igår. Jag skulle ju åka en liten omväg för att hämta krubbet. Då började hundraårsdagen.

Tolv timmar senare satt mormor fortfarande och höll hov med sina historier. Till skillnad från sitt barnbarn är hon en rackarns bra berättare. Hon var inte det minsta trött, men jag hade gäspat i minst två timmar.

Då åkte jag hem. Det är trots allt ett gäng mil att köra. När jag kom hem klev jag över glada hundar, matade dem och kissade dem nästan i sömnen och sedan gick jag raka spåret upp till sängen och lade mig.

Kalas med kökstjänst är utmattande, trots att det är skitroligt.

Maken åkte till traktorn i Mellerud för att spendera natten. Givetvis ligger alla foton på makens telefon.

Jag får helt enkelt göra en del två när maken har behagat vakna så jag kan be honom skicka över några foton.

Idag tycker mormor att det är VANSINNIGT rörigt hemma. Trots att vi städade och diskade hela dagen. Men det låg visst några skor och kläder i en garderob, hennes egna grejor alltså, som vi flyttade från hallen för att göra plats för alla gästkläder. Givetvis glömde vi flytta tillbaka dem till ursprunglig plats, thus den vansinniga röran.

Hade jag haft så “rörigt” hemma hade jag kunnat vara med i ett inredninsmagasin.

Var och en blir salig … etc.

Men det var verkligen ett fantastiskt lyckat kalas. För alla, och framför allt för mormor.