Jag är i Norrland. Om jag inte är i Norrland har jag gjort en tidsresa bakåt till februari.
Det är kallt, envisa snöflingor singlar omkring utomhus mot en genomgrå himmel och … det är kallt? Något som gör en eventuell tidsresa mer trovärdig är att jag är ungefär lika sömnig som björnar på vintern. Så trött att jag att jag somnar sittande medan jag försöker läsa saker på datorn.
Rent geografiskt är jag hos Johanna och dagens skrivbord har förlagts till Celines säng, dator i knät och uppfällda ben. Två gånger har jag somnat på riktigt och två gånger har jag väckt mig själv genom att göra saker som väsnas. Första gången hann jag drömma att jag behövde peka PÅ något. Oklart vad, men viktigt var det. Då vaknade jag av att mitt pekfinger flög solo över nattduksbordet och argt pickade ner alla mina saker på golvet. Jag pekade ner snusdosan, glasögonen och ett bananskal. De två förstnämnda väckte mig, det sistnämnda hördes inte särskilt mycket.
Från den sängen ser man soffhörnet i vardagsrummet. Nästa gång jag väckte mig (eftersom jag givetvis somnade om) drömde jag att deras jättefina och stora svartvita katt låg och solade i soffan. Precis i hörnet som syntes från sängen. Då vaknade jag av att jag sa “men hej på dig lilla kiffen” med min absolut raraste djurbäbisgullarröst.
De har ingen katt.
Nu har jag tvingat mig att sitta upp. Snart skall jag sula till räpan på axeln som säger elaka saker och göra mig så fin det går för att dra på modevisning hos Plain Vanilla.
Där tänkte jag ta kort och sådant. För det är synnerligen ointressant med bilder på mig själv halvt sovande, halvt vaken.
Jag ber att få återkomma ikväll helt enkelt. Med rykande färska bilder från rykande het modevisning.
Med så många damer i samma butik vet man inte vad som kan hända.
Nu köööööör vi.
