För det första, jag instämmer med en del av er; förlåt så här i efterhand för att jag var tonåring kära föräldrar. Men det var ni som tyckte att det var en bra idé att skaffa mig, DET valet och den stunden hade jag inget med att göra.
Och om jag kollar i backspegeln så var jag nog tämligen lydig, men ganska stor i truten. Dock inte så stor i truten att jag har kallat mina föräldrar saker. Det började jag med först som vuxen. Eller ja, kanske inte att kalla dem saker, men åtminstone att svära osande ramsor åt dem. Någon gång måste man som barn klippa navelsträngen och i mitt fall var det väl närmare 40 när jag tyckte att de hade gjort sitt i sin uppfostran och att de inte behövde lägga sig mer vad anbelangar strumpor på golvet i mitt eget hus?
Min uppväxt var i skyddad verkstad i lite tjusigare förort i Göteborg. Med en grymt bra skola och grymt bra klass. Det vet vi ju redan eftersom vi fortfarande har kvar kontakten och det är dessutom en ganska nära kontakt. Skolan var det således inga problem med, inte heller med klasskompisarna. Vad jag kan minnas var jag tämligen ointresserad av killar på högstadiet, mer än som kompisar, men min dagbok från den tiden säger något helt annorlunda. Jag misstänker att jag tyckte det var kul att vara lite “olyckligt” kär på avstånd och i onåbara objekt, men i verkligheten skulle jag inte ens komma på tanken att fråga päronen om jag fick sova över hos pojkvän (plättlätt att inte komma på det eftersom jag inte hade någon) eller att någon skulle sova över hos mig. Sedan bodde jag ju ensam från sommarlovet mellan nian och första året på gymnasiet och då var det ingen som hade koll på mig alls.
Vad som däremot känns lite knepigt att tänka på nu, när allt kommer tillbaka, är att vi hade någon variant av afternoon tea VARJE vardag klockan 18.00. Var man inte hemma prick den tiden snackar vi utegångsförbud i minst två dagar. I en familj där alla är tidsoptimister. Föräldrarna också. Hur konstigt?
I sjuan hade jag tider när jag skulle vara hemma, både på vardagar och helger. Alltid en timma före alla andra så jag fick gå ensam och först hem. Från och med åttan var det frihet under ansvar. Inga tider alls, inte ens på vardagar, men det var liksom inget stök trots att jag aldrig var hemma. Pga förorten var vi ju alltid hemma hos någon vintertid och sommartid travade vi upp och ner på avenyn eller på Liseberg.
Förresten, dessutom är jag ju storasyster. Jag fick ju ta de värsta striderna medan jag banade vägen för lillasystern som åkte räkmacka efter mig. Månadspeng vet jag att jag fick, men inte hur mycket. Den räckte ju däremot aldrig till något vilket gjorde att jag och min dåvarande bästa kompis fixade jobb som hotellstäderskor och det höll vi på med från högstadiet och hela gymnasietiden.
Nu kommer min teori då.
Min tanke var att storstadskids kanske var lite hårdare just för att klimatet är tuffare i stora städer. I småstäder känner alla alla och många behöver skjuts för att ens ta sig någonstans.
Den tanken har jag förskjutit helt och fokuserar nu helt på småstäder. Det är där någonstans jag har fastnat, eftersom jag har inbillat mig att småstäder är trygga och gulliga.
HAHA! Säger jag åt mig själv när insikten kommer tillsammans med minnena av just småstäder som jag helt glömt av. Men som ena tonåringen, utan att veta om det, har påmint mig om. Min första sambo var från Fagersta och jag spelade ju lite halvtid själv i Strömstad även som yngre.
Nu kommer det antagligen lite fördomar blandat med halvsanningar, men jag är ju inte blind. Jag ser ju kidsen här i småstaden. Antingen sitter de hemma och spelar på datorn/läser böcker eller så hänger de i klungor och i hängklunga tror jag att det är lättare att skaffa pojkvän för att … tillfället gör tjuven. Typ?
Sedan finns det inte tillräckligt många invånare i förort till förort till småstad så klasser bryts upp och kidsen flyttas till närmsta större förort eller småstad där man kan samla ihop ett tillräckligt stort antal för att få ihop en klass. Det kan bli bra och det kan bli dåligt, men det där verkar vara ett jäkla lotteri inför högstadiet. Och här har jag gått i någon slags bubbla av oförstånd och trott att alla går i samma klass med samma kids hela grundskolan.
I just det här fallet får jag känslan av att kombinationen av att hjärnan fylls av hormoner istället för hjärnceller och uppbruten klass har varit rena rama skiten. Man är så osäker så att man ser skitenödig ut ändå som tonåring. Det blir inte bättre av att man blir tvungen att befästa någon slags position en gång till.
Och det här har hänt på ett halvår. Knappt. Eftersom det var ett halvår sedan vi sågs sist. För ett halvår sedan var det en jättebra idé att ha de här två under samma tak. Nu funkar de ungefär lika bra ihop som olja och vatten.
Det som gör mig mest bedrövad och beklämd är viljan att vara vuxen för snabbt. Och vad jag skall göra med informationen som jag vet inte förmedlas till föräldrarna.
Vad som däremot inte oroar mig alls är alkohol, cigg eller andra skumma substanser. Det är tjejen alldeles för grundsmart för.
Hur ÖVERLEVER man som förälder till tonåring?
