Snubben jag delar möbler med fyller 45 idag, och jag ÄLSKAR födelsedagar. Mest mina egna (även om de alltid börjar och slutar med att jag inte älskar dem så mycket och som tradition sjunger “Får man inte va glaaaa på sin fölsedaaaa, när får man då vara glaaaaa” – det där med dikt som överträffar verklighet liksom). Men jag älskar verkligen andras med, för det finns inget roligare än att hitta på överraskningar och köpa presenter. Förutom till han den där jag är gift med. För han är en fascist när det gäller födelsedagar och vill INTE fira dem. Det är också helt omöjligt att köpa presenter, om man inte köper något man kan göra. Eller kanske budar hem en segelbåt – NOOOT!

Dagen började med att jag och Ludde Liten donade med paket redan klockan fem imorse. Jag blir som ett barn även på andras födelsedagar och kan inte sova ett dugg i ren spänning. Paketen inslagna, LL under armen och uppför trappan där både man och storhund sov de dödas sömn. Inte det minsta rävsovning från någon av dem. Så Ludde Liten hoppade upp och bet honom i ögonbrynet i ren kärlek. Medan jag kraxade fram en glad version av födelsedagssången. Det såg ut så här:

Hundarna är svarta, och mannen ville inte vara med på bild. Kinesisk censur på den väckningen.

Sen var det presentutdelning i sängen. Medan han fortfarande sov. Men han fick i alla fall paketen kastade på sig, han flyttade undan dem och fortsatte snooza. Då fick jag lust att sjunga “får man iiiinte va GLAAAA på DIIIIIIN fölsedaaaaa…”, men jag har bestämt mig för att vara snäll HELA dagen. Sjukt svårt. Men jag kliade snällt på ryggen i 20 minuter tills han vaknade till liv. Och först fick han denna oerhört passande mugg:

Mr Farty! Till mannen som tycker att allt under en tesked räknas som en fis. Och som dessutom har “fisit” i byxan två semestrar i rad. En av gångerna fes han en hjärtformad fläck på lakanet när vi kollade på TV, och hade mage att påstå att det ju faktiskt var ungefär som en romantisk kärleksförklaring. Hjärta som hjärta?

Sedan fick han det absolut tråkigaste paketet av dem alla. Eftersom han är man. Ett mjukt paket med kläder i. Nya jeans, tröjor och…inget mer, eftersom det är poänglöst att försöka få honom att sluta med foppatofflor. Babysteps babysteps. Tischan blev dagens outfit på jobbet, jeansen kollade han knappt på.

När han stod i dörren och skulle medelåldersåka till jobbet rangordnade han presenterna. Den bästa var att bli kliad på ryggen, näst bästa var bajsmuggen och…kläderna var nog inte ens med på listan. Meeeeen…jag kämpade med att vara mitt snälla jag. Så jag sa inget alls. Log bara mellan gnisslande tänder och sa puss och hej.

Sen ringde jag honom på lunchen – eftersom min iPad, efter lång och trogen tjänst gav upp häromnatten. Bara genom att stå still bredvid sängen. Den var hel när jag somnade, och när jag vaknade såg det ut som att den hade fått multipla stenskott. Magiskt?

Är det sådant som kallas självsprickor?

Som extra födelsedagspresent skall han ägna lunchen åt att köpa en ny till mig. För jag överlever inte utan min iPad. Jag är galet snäll och omtänksam. Och han kommer högst motvilligt att åka och köpa den. För att han inte orkar bråka om det.

Nu är det bara kvällen kvar. Känns spaghetti och köttfärssås som en 45-årsmiddag? Jag chansar på det. Och så skall jag LE hela kvällen.

Wish me luck!