Gårdagen i fler bilder. Eftersom Jumbo-Maria önskade sig lite. Och somliga landkrabbor som var tvungna att googla ordet “dörja” kanske kan lära sig lite på kuppen.

Jag ber på förhand om ursäkt över det fantastiska vädret och utsikten. Kan tyvärr inte editera bort det från bilderna.

Efter att vi inte hade hjälpt till att leta efter Hermans balle åkte vi till hemön för att hänga med släkten.

Det här är centrum. Öns torg. En Icahandlare och en entré till Kosterhavets Nationalpark. Man behöver inte vara skiträdd för att det skall hänga lokala blöjraggare med moppe på just det här torget. Eller ens de obligatoriska parkbänksalkisarna. De som super här super hemma. Gissar jag. För att det säkert finns någon regel om att det måste se sådär skärgårdsidylliskt ut.

Och här är det som synes inte Ica Maxi, snarare Ica Mini. Eller Nano?

Vid ankomst till pinnbryggan hände det som alltid händer. Det råkar bara vara olika personer som gör det. Insert valfri man på flybridge med en öl i näven på den mest bekväma platsen. Och de står alltid beredda. Det är nästan så de har hoppat på, satt sig i vår FatBoy med en öl redan innan vi har knutit fast båten och lagt ut alla puttifrånkorvar. Fascinerande. Just igår råkade det bli min “svåger” från USA, som hade längtat efter platsen i två år. Men olika män i familjen brukar avlösa varandra under dagen.

Jag börjar misstänka att det till 80% handlar om att det är gott och skönt, och till 20% att det är skönt att “vara sig själv för en stund” och slippa ståhejet i stugan. Och de har koll på oss, eftersom det går att söka vår båt på både en hemsida och genom en app, så de har KOLL. Hökögekoll.

När Norrlands Guld-stunden (fast med Tuborg) var över var det dags att gå upp till stugan och äta enorma mängder mat. Med min bästaste favoritutsikt i hela universum. Det här är utsikten från verandan. Att sitta där och stirra är en av de få saker som får mig att hålla käft och bli lite religiös. Men framför allt hålla käft. Vilket är hyfsat ovanligt. Det är ett ställe där man löser världsproblem.

Hade Mursi bott där hade han garanterat inte blivit avsatt. Om det hade varit Vita Huset som legat där istället för bruna stugan så hade Obama inte blivit misstrodd. Så bra är det.

Den stora tjocka ön till vänster i bilden ovan kan man gå till. På ett sandrev, och det är väl kanske 200 meter över. Är det riktigt lågt vatten går man nästan torrskodd, är det skithögt vatten…så gör man det inte. Igår var det lagom. Så vi gick dit för att träna våra “vattenhundar” på simning.

Den stora hunden är helt talanglös. Han står bredvid mig där det är max en decimeter djupt. Men vi har stora simhopp för den lille. Han kämpar i alla fall. Och tycker inte att det är så himla blött och äckligt. Den store blir svårt avundsjuk på att det finns godis där ute i vattnet, men han tar sig inte längre än att han kan fusksimma och ha åtminstone en fot kvar på botten. Den simhuden mellan tårna är ju helt klart bortkastad och kunde hamnat på en anka eller dylikt istället.

När vi kom tillbaka till båten försökte vi dränka vår lilla hund genom att kasta honom i vattnet. Oklart varför så här i efterhand. Eller så använder vi honom som fiskbete. Han ser mer ut som fiskbete.

Vad vi egentligen försökte göra var att få honom att fatta att vi har en hundbadtrappa (ja, hönshundmamma – klart man måste ha), det gula som skymtas bakom maken. Så att han skall lära sig att simma dit om han trillar i, istället för att få panik och trötta ut sig på badbryggan där han ändå inte kommer upp.

Därav den torskliknande uppsynen på hunden. Och han fattade, till slut. Och gjorde om det ett par gånger. Men det hade nog gått lite enklare om inte husse och matte var badkrukor och faktiskt var i vattnet med honom. Det är planen för nästa gång. Även vi lärde oss något.

Efter badet skickade jag ett meddelande till uppfödaren och undrade hur länge dolda fel gäller. Den här rasen kommer i två pälsvarianter, vågig och krullig. Och båda de här herrarna har vågig päls. Som den till höger (den lille) ser ut. Den till vänster (snart treåringen) skulle möjligen kunna vara en vågig som misslyckats med en pudelhemanent. Men jodå, även han är vågig. Verkligen. Jättevågig?

Sen några bilder till Jumbo-Maria. Så här ser det ut inne i båten. Det är inte en lyxyacht bara för att vi kan styra på taket. Mer en vanlig båt som råkar ha en ratt på taket?

När vi beställde båten beställde vi även fullt kök, och två diskhoar. Man kan kapa det på hälften annars och få en stol till längst fram. Jag vet inte riktigt hur vi tänkte, eller ens om vi tänkte, men uppenbarligen hade vi planer på storkok och väldigt mycket disk. Under fyra år har vi gjort äggröra och bacon kanske fem gånger. Så det var ju ett väldigt nödvändigt tillval.

Toadörren står som vanligt öppen, och bakom den är masterbedrummet. Där det skulle kunna vara mycket äktenskaplig action om det inte hade varit för att man först delade det med en vansinnigt svartsjuk hund, och numera två. Det är helt enkelt deras säng, som vi lånar på nåder. Självklart är det även en liten soffa och TV där nere med. Herregud, vi måste ju leva som vanligt på båten. Vi har till och med eget WiFi, det förstår ju vem som helst.

Och så finns det såklart en säng till. Men som mer används som koja för besökande barn. Oerhört praktiskt med midcabin och barn. Man slipper helt enkelt roa dem och man varken ser dem eller hör dem.

Och här är det stället på båten som är mest förenat med livsfara. Hålet ner mot akterdäck från övervåningen. Det är inte så himla farligt att gå upp och ner eller ens vara där uppe. Det är när man är där nere och det råkar trilla saker från övervåningen i huvudet som är det mest opraktiska.

På väg hem stod jag på nämnda akterdäck och dörjade makrill, om man med dörja menar “hålla fiskelina med massor av krokar efter båten, som går så sakta att den nästan går baklänges, bara för skoj skull”. Eftersom det enda vi fick var lite sjögräs. Vilket är en bedrift i sig, det går nästan inte att dörja utan att få massvis med makrill. Makrill är fisken som kastas bort när man fiskar torsk. Vi…lyckade inte så bra skulle man kunna säga.

När vi kom hem och satte oss på akterdäck och blickade ut över strandpromenaden hittade vi massor av alkisar. Troligen även de där som inte får lov att sitta i idyllen. Vi har en pub och en nattklubb precis vid röven av båten som synes.

Det är ganska mysigt 47 veckor per år. Men de där fyra industrisemesterveckorna kan kvitta. Eftersom just de veckorna väsnas de kvälls- och nattetid, och dagtid brukar det stå en jäkla panflöjtsspelare precis mellan de två ställena. Jag kan inte med ord beskriva hur mycket jag avskyr den panflöjtsspelaren och hans musik, eller hur många gånger jag har funderat över vad jag skulle vilja göra med flöjten och honom.

Eftersom det är industrisemester nu så tog vi vår hundväska och vår handväska och gick tillbaka till lägenheten (genom att kryssa mellan fyllon på nämnda strandpromenad).

Och jag slog världsrekord i trötthet. Jag somnade sittande i soffan med datorn i knät.

Idag är det avkoppling på schemat. Och köttpullepicking med familjen hos pappa. Även det rätt avkopplande.